När själen rämnar

Hör mig

Rör mig
åh, berör mig
gärna stör mig
bara du hör mig.

Förför mig
mjuk som vax gör mig
men öppna dig för mig
så att du hör mig.

Tala mör mig
smält ner som smör mig
men snälla, hör mig
annars dör mig …


En gång var du

En gång var du ett litet barn
med ögon som två öar i en böljande själ.
Ditt hjärta var öppet,
starkt och sårbart med jämna slag.
Full av förundran såg du på livet
och sprang det till mötes för att se vad det bjöd.
Med troskyldig blick sökte du en vän
att dela din glädje,
du ville vandra i värme och ljus.

Det du fann var sinnen låsta i smärta,
kalla och hårda som svart granit.
Din oskuld blev ett hot mot sen länge glömda ärr
som plötsligt åter väcktes till liv.
Brutalt, utan pardon dräptes din skimrande aura
och fördrevs till skuggornas sal.
Du manades till lydnad – att bli foglig och tam
men om natten besökte du dina mörka rum
för att spinna drömmar om frihet med framtidens garn.

År efter år av tålmodig väntan höll dig igång
utan att falla isär.
Snart är stunden inne då jag har pliktat mina synder
och äntligen kan befria min barndoms ljuva dröm.

Men tiden hade sargat det som en gång fanns,
drömmen tog dig i besittning och red dig som en mara.
Hjärtat drog ihop sig i fasa och började sin förvandling
till kall och svart granit.
Din längtan efter frihet väckte sorg och förbittring
och till slut så gav du upp.

Dagarna går dig numer omärkt förbi,
du sitter i parken – gammal, trasig och ful.
En främling passerar – du höjer din blick
och mumlar med den drucknes grumliga stämma;
– En gång var jag …


Fjärran barn

Du fjärran barn,
krossade jag ditt hjärta?
Litade du på en okänd vän
och blev grymt besviken?
Lovade jag dig min styrka
och drog den sen tillbaka?
Vad säger nu ditt hjärta
om tillit och givna löften?

Jag ber dig inte att förstå
men kanske en dag förlåta.
För trots att jag inte förmår
att bli ditt stöd på vägen
Skall jag dig för evigt minnas
som mitt fjärran barn.

En natt full av tvivel

Plötsligt, med ett ryck, är jag vaken,
klockan skvallrar om en ännu fjärran gryning.
Förbryllad, undrar först vad som väckt mig,
slitit mig ur min sköna dröm.
Inser strax att det är dina bullersamma tankar
som stört nattron för mig.
De kivas, knuffas, studsar mot väggarna
får hela rummet att vibrera.

Din inre röst löper vild amok,
kaotisk, utan sans och sunt förnuft.
Den får dig att tvivla, på dig själv
och på vad jag rimligtvis kan se hos dig.
Hon vet ju nästan inget om mig, hur jag är,
allra innerst inne.
Visste hon skulle hon säkerligen fly,
skrämd av mitt rätta mörka jag.
Hur kan hon säga sig vara villig att älska nån som mig,
en bitterhetens Don Quijote.

Öppna dina ögon så ser du att även jag bär på tvivel,
att det liv jag levt har lämnat djupa sår
som ännu inte läkt.
En medelålders, överviktig och tragisk
tvåbarnsmor som jag,
med sitt liv lagt i spillror och sinnet fullt av drömmar,
som ingen vill förstå.
Nån sån vill väl ingen ha.


I dig ser jag allt jag söker och tycker om hos en man;
ett hjärta till bredden fyllt av ömhet
(även om du döljer det rätt väl …)
men ändå stark och maskulin.
Du ger mig kraft att stanna kvar i nuet,
hjälper mig att jorda mina drömmar och visioner
så att de kommer människor till gagn.

Det är den man jag ser och önskar höra till,
bryr mig inte alls om ditt förflutna,
vad du än tror dig behöva dölja.
Då var då, nu är nu,
allt annat är oväsentligt.

Kanske räcker inte det vi känner
i all evig tid
men är det skäl nog att låta bli?
Varför inte ge oss själva chansen,
kanske blir det bättre än vi vågar tro.

Huvudet känns tungt mot kudden,
än vill själen vila.
Sov nu, somna om,
vi pratar mer i morgon.


Gå

Att möta värmen i din blick
skulle öppna mina sinnen.
Att bli tagen i din famn
skulle hela mina sår.
Att få smaka dina kyssar
skulle ge mig livet åter.
Att vakna vid din sida
skulle ge mig ro.

Att innerligt bli älskad
skulle göra ont.
Gå, lämna mig i fred!



Då rämnar min själ

Jag är så rädd,
känner mig så maktlös.
Tänk om du,
den man som till slut fann mitt inre ljus
inte vågar komma mig till mötes.

Då rämnar nog min själ och tar sin tillflykt
till en annan värld.
Om dess längtan efter närhet prövas alltför hårt,
om inte kärleken når fram
orkar den ej längre ensam kämpa,
nå det mål dit den är på väg.
För inte ens den starkaste av själar är avsedd
att vandra helt allen,
i ändlös känslokall misär.
Även den behöver bli bekräftad,
få känna värme strömma in.

Alla mina mörka skrymslen,
dit solen sällan når,
i smärtsam längtan lider och
väntar, väntar, väntar …
En evighet passerar,
eoner känns det som.
Tystnaden är tät och outhärdligt tung,
endast oron härskar stark.

Kanske plågas du av samma ängslan,
rädd att dricka ur livets bitterljuva kalk.
Ett av svek härdat hjärta har ju för vana
att skapa murar, svåra att forcera.

Ändå ber jag stilla
med stöd från högre makter, dig att
lita på mitt ord,
att det är sant vad jag har sagt.
Jag kan hela livslång smärta
bara du ger kärleken en chans.


Ångest

När ångesten står högt i tak
och hotar att sätta in med dunder och brak,
kan det vara bra om nån tar emot
när fasan slår till med sitt fruktade klot.
Annars kan det vara svårt att resa sig,
i tron att där ingen finns som älskar dig.

Efteråt kan man sin lyckliga stjärna tacka
att man överlevt även den djupaste svacka.

Till jorden bunden

Tungt är man till jorden bunden,
fjättrad, kuvad, oförlåten.
Sällan upplevd är den stunden
då sorgen lättar, färdiggråten.

Träget man sin frihet söker
i mörkret trevar, drar och sliter.
Men glädjens stig sig ständigt kröker
vädjan, böner – inget biter.

En mäktig kraft som hotfullt dånar
tär och fräter, allt förlamar.
Längtans skri den spefullt hånar,
vik hädan, bort, du gast som kramar!

Vad är syftet med denna själens plåga,
vad är läxan här att lära?
Möta rädslan man kanske tvingas våga,
lämna skuggan och låta livet bära.


Jag mötte en ängel

Jag mötte en ängel idag,
en okänd liten ängel
med lockigt hår
och plåster i pannan.
Hon slöt upp vid min sida,
såg på mig och sade:
”Vad fin du är”
Mitt hjärta svämmade över.


Jordens sötma

För ett ögonblick kände jag jordens sötma
i mina lungor.
Ett andetag full av grönska
och djupaste harmoni.

Det väckte en längtan efter svar
på alltings början
Varifrån kommer vi, varthän är vi på väg
Vilken väg skall jag vandra
för att finna källan till denna sötma
som gav en smak av utopi.

Säg mig,
räcker det med ett öppet sinne
för att fånga det subtila.
Att ödmjukt dra ett djupt andetag
och låta sig berusas av denna jordens gåva.


Vänskap,

lika oväntad som en blixt från klarblå himmel.
Två kvinnor,
sargade av en ogästvänlig värld,
möts och känner hur deras själar plötsligt stilla dansar,
i rytmiskt samförstånd.

Ord,
som aldrig fått bli sagda
svävar som färgglada ballonger,
högre och högre upp mot skyn.
Bärande alla de känslor av vanmakt och rädsla,
som svärtat deras sköra sinnen i alltför många år.

Är det då blott en slump,
denna blixt från klarblå himmel.
Eller står det sedan länge skrivet
i vår Faders Stora Bok
att tiden nu är mogen för två själars stilla dans.
Sände Han sin ängel att ordna detta möte,
som kom att växa till en vänskap
lika djup som livet självt.


Avsked

Under din vandring på jorden
dolde du dina vingar.
Bakom en aura av stillsam ödmjukhet
gjorde du din gärning,
men vi visste alla att de fanns där
och lät oss villigt omfamnas
av deras milda styrka.
De gav oss glädje,
att sprida vidare ut i världen
och förmåga att klara livets svåra stunder.

Nu när din uppgift hos oss är till ända
och vi står här i förlamande saknad,
sveper en sista fläkt från ett par gyllene vingar
in över våra tunga sinnen.
Med en stilla vädjan till oss att släppa sorgen
och istället minnas den glädje
som var din största gåva.


Det hettar

Det hettar, det bränner
det pockar, det spränger
vid minnet av den man,
som tände mina mörkaste lustar.
Få andra kan.

Där stod han förförisk och het,
klädde av mig med blicken
och retsamt log.
Hur det skulle ha slutat är det ingen som vet
om jag låtit mig lockas ut i vällustig skog.

Olämplig var han, ej alls min typ.
Fräck som en apa, ett riktigt kryp.
Men åh, de ilningar han igenom mig sände!
Än idag ångrar jag att ingenting hände.


Ge mig kraft

Regnbåge, regnbåge på himlen där
säg vad min uppgift i livet är.
Har jag nån lycka,
har jag nån tur.
Måhända jag världen kan smycka
nu när jag river min mur.

Ge mig kraft att hjälpa andra
att se vilken väg
som är den rätta att vandra.


Till mitt barn

Mitt barn,
du frågar mig vad som är det bästa med dig.
Jag svarar att det är att du är just du
och ingen annan.

Du frågar;
mor, vad är det värsta med mig?
Jag svarar dig att du ibland inte förmår
att uppskatta dig som du är,
du håller tillbaka och nervärderar dig själv.

Så undrar du,
vad jag mest av allt önskar mig av dig.
Det, mitt barn
är att du inte skall vara rädd för
din egen styrka.
Gör den istället till din vän
och låt den leda dig genom livet.



Världens kör

Om jag hade makt att ändra världens gång
skulle jag be alla stämma upp i en sång.
Med en sån styrka skulle vi sjunga
att jorden på sin axel började gunga.
I Afrika, Grönland, Taiwan och Europa
skulle varje människa sjunga med.
Tillsammans skulle vi med sång åberopa
vår längtan och rätt efter varaktig fred.

Dag efter dag skulle våra röster höras,
en mäktig kör från all världens länder.
Soldater skulle i krigen för ett ögonblick störas
och släppa ner vapnen ur sina händer.
De skulle känna jorden under sig gunga
och inse, att tills det blev fred
skulle vi fortsätta sjunga.


Tålamod!

Tålamod betyder mod att tåla,
att våga härda ut.
Tåla morgon, middag, kväll
och nattens långa timmar,
mod att ge dig tid att känna efter.

Vad kan det annat betyda,
när varje liten cell vrålar av saknad
och manar mig till handling.
Jag säger åt dem att vara tyst,
här hjälper bara tålamod.
Lägg band på er ystra energi,
lär er mod att tåla längtan.
Tids nog får ni er belöning,
bara ni har tålamod.

Men om nu tålamod är min bästa vän,
min bundsförvant,
varför känns den då som den bittraste
av fiender, som utan hänsyn plågar och torterar.

Ack Tålamod, du blir aldrig en nära vän.


Ta mig med

Kom, min vän,
kom alldeles nära.
Var inte rädd,
lägg bara ditt huvud mot mitt bröst.
Lyssna – en vacker smäktande klang,
knappt hörbar bland blodets dånande forsar.
En för länge sen fängslad ton,
som undan för undan växer i styrka.

Den ljuder av frihet och av glädje,
av lyckan att åter få älska.
Bli inte rädd,
den ska inte såra, inte sarga,
aldrig nånsin göra illa.
Dess längtan är den samma som din,
den svarar på det ödsliga eko
som så sorgset slår emot ditt bröst.

Låt mig ta din hand
och föra den till mitt sköte.
Känn – det spränger, pulserar och skälver
som av tusen vilda hästar,
efter en frustande galopp.

Kom, min vän,
berusa mig med säden från ditt svärd,
ta mig med till den värld ovan molnen
där kärleken sägs vara evig.


En märklig dröm

Så konstigt,
jag drömde att jag flög.
En hastig kullerbytta till taket
och tyngdlöst ner igen.
Sedan vidare ut i natten,
tätt förbi skuggor och fågelnästen,
i svindlande fart genom mörkret
tills inga konturer längre kunde ses.

Det var som om själen tog en natts semester.
Lämnade sin begränsande jordiska boning
och besökte den fjärran värld,
som var dess ursprungshem.

Bortom mörkret förnam jag ting
inte mången unt;
sällsam frid och kärlek utan gräns.
En doft av stjärnors inre väsen,
förtrollande men mild,
förde mig igenom mörkret
tillbaks till jordisk boning.

Sannerligen, en märklig dröm …


Hopp om livet

Tidigt en morgontimma,
medan dagen ännu slumrar
tränger spröda toner i dur
in genom ett öppet fönster.

Fåglarnas muntra serenad,
ja, till och med kråkornas hesa skrän
kittlar mitt hjärta
och lockar det till skratt.
Vid skogsbrynet väntar ett rådjurs
frågande blick,
som ville den bli befriad från nattens oro.

Jag trotsar kylan som döljer sig i gräset
och smyger barfota ut,
låter daggen väcka mina tår.
Än finns det finns hopp om livet.

Skriven av: Arja Åkerberg