Kategori: Dikter
Och ni skulle vara mina 'vänner'...
Jag kan fortfarande inte förstå det.
Dom som jag åtminstone trodde var min vänner, inte 'bästa vänner' men 'vänner'. Såna ska väll aldrig svika varandra på det sättet?
Hela min själ blev frusen när ni behandlade mej så.
Ni ville inte vara med mej, ni sa inget till mej, ni tittade inte ens på mej.
Kan ni förstå hur det fick mej att grubbla?
Jag har nästan alltid kännt att jag fått vara med er och fått prata med er men då ni utfrös mej så fick jag alla obehagliga känslor man kan få.
Jag var ensam, hatad och ratad. Totalt misslyckad. Kändes som om ni hade sagt upp all framtida vänskap med mej. Den dagen ni hade varit som värst och då jag aboslut inte orkade mer då var jag nära... Väldigt nära att göra slut på mitt liv, men det fanns ens person. Han älskade mej och jag honom. Han kom till mej den dagen och ingen kommer någonsin att förstå hur mycket det betydde för mej. Att känna att en människa bryr sig om en annan så otroligt mycket, det är en mäktig upplevelse.
Om någon blev intresserad (tyckte att det var gripande)är det bara att höra av sig för jag har fortsättningen på denna historia och varför dom utfrös henne, för det är så att 'henne', det är jag.
Skriven av: Johanna
Inloggning
Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .
Veckans författare:
Mimsan1
Jag har skrivit i ungefär fyra års tid och har även gått några kurser inom skrivandets konst. Jag älskar att utvecklas och lära mig nya saker. Jag målar och läser även mycket olika typer av…
På andra plats denna veckan: Rebecca Wargenklo