Publicerat 22.06.2016
Kategori: Dikter om livet

Ord.

När det tjafsas på myskvällarna har jag dragit mig undan upp på mitt rum för jag har tröttnat.
Men det har slutat med att jag sitter här uppe nu för att jag känner inte någon glädje i att sitta där nere, för det slutar oftast i att jag får skäll eller att nån gnäller på mig.
Jag gör lata o dumma saker utan att tänka mig för och jag sitter mycket själv med telefonen men jag gör så mycket mer än vad du tror. Jag vet att jag sitter med mobilen för mycket och att jag hjälper till för lite. Du lyckas alltid komma in på mitt rum precis när jag satt mig med telefonen och tror att jag suttit där i 5 timmar men nej, det har jag inte. Jag tänker, jag tänker för mycket. Det är därför jag har slutat våga göra saker även om det inte är någon stor grej. Jag säger inte (nästa aldrig) hur jag känner eller tycker på riktigt, jag tänker mig konversationerna i huvudet. Du vill att jag ska hjälpa till mer och jag "försöker", jag tänker mig allt i huvudet och precis när jag ska börja så blir det för mycket så det slutar i att jag inte gör något alls. Jag vet att det inte räcker. Jag hjälper inte till så mycket som det skulle behövas men när jag väl hjälper till med något så glömmer du bort och tycker att jag inte har gjort något. Jag skriker en massa och det är inte för att jag inte har något att säga utan för att jag har för mycket att säga. Alla små saker som du säger jag gör "fel" eller när du påpekar små saker som du egentligen kunde skitit i samlas i mitt huvud. Jag är sällan ledsen, jag gråter inte ofta. Men till slut efter att allt har samlats i mitt huvud exploderar jag. Du märker oftast inget för jag gör det i hemlighet. Precis som alla konversationer jag haft i mitt huvud och precis som allt jag tänkt hjälpa till med men som slutat tvärtom. Det är så jag fungerar. Utan ord har jag för mycket att säga.