Kategori: Sorgliga dikter
Panikångest
När alla andra sover så är du vaken
Vaken i mörkret, tyst och tomt
Tomt på de tankar som tillsammans med ögonen slutit för dagen.
Då ålar du dig fram likt en orm
Som en orm har gömt sig i buskarna, har du gömt dig bakom tankarna för att sedan åla dig fram
Du har ålat dig upp för min rygg och jag kände hur dina kalla fjäll skrapade tungt mot ryggraden
En rysning stiger men avbryts plötsligt för att ersättas av en skugga
En skugga, tung som 100 kedjor och vass som ägget på en kniv.
Kedjorna lägger sig kallt över axlarna och lämnar ömma spår medan knivens vassa ägg tyst skär genom huden bak i huvudet
Smärtan strålar från baksidan av huvudet ner via ryggraden och ut i fingerarna
Fingrarna domnar och pirrar medan musklerna spänner sig för att kämpa emot
Kämpa mot smärtan och tyngden, men vad är det värt då du är där, alltid i mörkret redo när alla andra lagt sig
Redo för att öppna gamla sår och trycka ner mig
Du gör allt för att dra mig ner i den grop du grävt
Gropen som är gjort för att begrava mig levande med dig som ett sista minne
Levande begraven blev jag också och jag känner hur luften tar slut, hur hjärtat först klappar fort mot bröstkorgen för att sedan långsamt sjunka medan en klump i bröstkorgen växer och luften tar slut
Jag försöker skrika men klumpen är för smärtsam och tung
Tung som en kanonkula
Smärtsam och kall som en vass istapp
Jag försöker gräva mig upp, men där står du i mörkret
I mörkret när alla andra lagt sig och ingen hör mina svaga rop
Där står du och där ligger jag
Begraven
Tom
Hjälplös
och orörlig
Du vann igen
Skriven av: Rebecca Billger
Inloggning
Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .
Veckans författare:
Ann Larsson
Snart femtioårig fyrbarnsmamma från Norrbotten som alltid älskat att skriva.
På andra plats denna veckan: Petra Christiansen