Kategori: Dikter
Parkbänken
Jag såg en man, en av bygden igenkänd.
En psykiskt sjuk man.
Han satt på en parkbänk jag gick förbi.
Han satt där varje morgon, varje morgon samma tid.
Många, många passerade honom, dom såg honom sitta där.
Han var stillsam, såg harmonisk ut, som en filosof, av egen karaktär.
En dag jag undrar varför, ja varför, samtidigt som jag går förbi.
Under den här långa tiden, ingen har suttit bredvid.
Om han tröttnar att vara ensam på sin bänk!
Otur, psykotiskt = ensamhet, sorgligt normalt.
Det är minimala val.
Ett handikapp, som alla andra mumlade hycklaren.
Visa då, smaka ordet, RESPEKT.
Bara en sak, ja att lägga på minnet.
Ingen, nej ingen är skonad, alla kan sjukna i sinnet.
Bänken är ju till för alla.
Omtanke från dom varma.
Utanförskap, skänker dom kalla.
Skriven av: Björn Grankvist
Inloggning
Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .
Veckans författare:
Mimsan1
Jag har skrivit i ungefär fyra års tid och har även gått några kurser inom skrivandets konst. Jag älskar att utvecklas och lära mig nya saker. Jag målar och läser även mycket olika typer av…
På andra plats denna veckan: Rebecca Wargenklo