Kategori: Sorgliga dikter
Pojkarna som ansåg sig ha rätten till kvinnans kropp
När jag var 16 blev jag våldtagen.
En man ansåg sig ha rätten att ta på min kropp,
När jag inte kunde säga nej.
Han ansåg sig kunna använda min kropp,
Endast för att han fyllt mig med hopp,
Glada dagar och en massa alkohol.
Till mina vänner vågade jag inte berätta
För tjejen på andra sidan rummet ljög om sin våldtäkt.
Hon gjorde inget motstånd, hon sa inte nej
Hur kan man då säga att hon blev våldtagen?
Han kom tillbaka och ville ha mer.
Ingen verkade förstå att jag visa tummen ner.
Att säga nej var inget som hjälpte,
För jag hade ju redan haft sex med honom en gång,
Så vad spelade 2 för roll?
Jag minns alla gånger jag bara låg där.
Gånger jag försökte spela med.
För som sagt, har vi haft sex en gång
Vad spelar då 2 för roll?
Men när en ny kom fram till mig,
Tog mig på rumpan och kalla mig het
Då var det lika bra att jag flörtade tillbaka,
Han såg ju trots allt mig som snygg.
Jo för där jag växte upp, offrade man sin kropp till pojkarna.
Det var pojkarna som bestämde,
Inte jag.
För när jag sa ifrån, yttrade ett nej.
Då sa alla att det var fel på mig.
Pojkarna blev arga,
Killarna försökte mer.
Jag stod där ensam
Då ingen tjej ville stå bredvid.
Min kropp är min kropp,
Jag bestämmer över den.
Jag önskar att jag inte trott att det var rätt,
Men jag var 16, och inget i världen var lätt.
Juniior Evelina Pedersen är medlem sedan 2016 Juniior Evelina Pedersen har 22 publicerade verk
Inloggning
Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .
Veckans författare:
Ann Larsson
Snart femtioårig fyrbarnsmamma från Norrbotten som alltid älskat att skriva.
På andra plats denna veckan: Petra Christiansen