Presumtiv Poesi

Presumtiv Poesi
av Conny Bertilsson, Allt-i-Allomannen

LITE LÄNGRE…


Livets Autobahn
Livets Autobahn saknar rastplatser med utsikt. Perspektivet är avhängigt den fil du och ditt fordon för tillfället befinner dig i. Men varför stressa fram längs världens asfalterade åderförkalkade artärer när det finns ett alldeles friskt kapillärsystem att utforska i godan ro? Små kringelkrokiga farleder från fordom när kommunikationer gick klippeti-klopp eller trask-trask och all tiden i världen var Din för kontemplation och eftertanke.
Träd spricker upp i gröna flin. De prunkar i sin stilla majestät. Dess lövverk övergår i röda och gula nyanser för att slutligen segla ned och återupptagas i det malande och spjälkande kretsloppet. Cirkeln är sluten.
Alla våra små liv. Alla erfarenheter. All vår glädje och sorg fäller vi
med tidens gång som den rustning vi bar igår. Också de skall återupptas av den mänskliga makroorganismens rotsystem och ge oss den stärkande sav som ger oss styrkan och kraften att växa ikapp med utvecklingens alla faser.
Varje år, varje säsong, varje stort och litet ögonblick ger oss expansionskraft och vi sträcker oss mot universums kalla likgiltighet med en hjälplös omfamning av alltet. Det är allt som erbjuds oss i våra stationära existenser, separerade från varandra med det till synes oöverstigliga tomrum som föreligger mellan våra olika jag, karaktärer och kollektiv. Ord är till föga gagn. De måste förstås i sitt sammanhang och det är inte gott att veta. Vi får försöka för har vi något egentligt val? Men då måste portarna till ens sinne slås upp på vid gavel. Som en blomma fäller ut sina kronblad för att lapa av solen men då blottar sitt sårbara innersta jag.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Det var manna från himlen
Solens och syrets barn lekte kurragömma med moder Tid vars axel hade gått ur led. Ingen brydde sig nämnvärt. Det var kullerbyttor och sprittande lemmar och leder både backe upp och backe ned. Farbror Sträng beordrade fram vägposter och undantagstillstånd. Glassplitter strösslades ut på gator och torg och blodrödrostiga spikmattor rullades fram för att stävja och stämma av den nya tiden. Männen som sade hur det var och alltjämt skulle vara projicerade den allmänt hållna meningens utsaga på månen och de underliggande molnen. Vaskrensare plockades fram ur sina skrymslen, skval- och skitsnacksfiltrerande bomullstussar proppade igen öron. Bruset, nej, dånet från den grå verkligheten filtrerades genom det sinnrika kärleksparadigmet. Det resterande avfallsslammet sköts ut i rymden som en hälsning till främmande civilisationer att aldrig komma och hälsa på. Det expanderade kackerlacksimperiet i galaxen intill tackade och tog . Det var manna från himlen
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
1+1
Gullgullvisionens projicerade måsten ligger tryggt nedbäddade i en säng av stärkt vanvett. Händerna på täcket och blicken i taket. Du rör dig en millimeter och apterar en sprängladdning; ett falskt dunbolster av förbehållna huvudbryn. Ta tanken med dig i doggybag hem och svälj hela konceptet, tack. Tatuera, nej rista i in loggan till benet. Ledsen, mannen, men just din DNA-kod såldes ut med allmännyttan under de glada årens köpfest utan tillstymmelse till eftertanke och framtidsplanering. Du är ägd och din frihet är en chimär, du är där och det är så det är. Spenderarbyxornas glatta material kan du åka rutschelbana med ned i bollhavet av de snabba kulornas ruljans. Rulla, rulla kring med dig på ett löpande band av personlighetsmodifikation. Alternerande egon av drömmar som blåses ut i den frambringade orkanens raseri. Den stabila konstruktion som ömsom, ömsom snickrades fram, klistrades, limmades, lappades, häftades och kniirk, kniirk skruvades ihop. Spillveden driver på böljorna de blå. Den spolas upp på all världens stränder. Kontinentalplattorna pressas åter hop efter eoner av geologiskt provocerad skilsmässa. Pusselbitarna pressas på plats , fogas ihop. Du blev du för att det nödvändigtvis var så.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Folkets väl och ve
Stora män pekar fingerfallos med stora raketer. Den ene säger bu, den andre säger blä. Folkets jubel höjer dem till skyarna. Vi jublar tillsammans och blir en organisk enhet. Vi är vi, det vet vi för vi är ju inte som de.
Det är det enda viktiga. Vi är såhär och de är sådär. Hur vet vi det?
En provokatör! Kalla på polis, ett tankebrott har begåtts.
Marionettspelarna är som den undflyktige fantomen och går under många namn och skepnader. De drar och rycker i trådar och vi utför motsträvigt och ryckigt deras kommandon. De är skuggan om dagen och skumma gestalter om natten. De är likgiltiga och döda väsen vars anleten aldrig fastnar på näthinnan eller sparas i hjärnans minnesbank. De är mytiska existenser som snörar igen strupar, avlägsnar stämband och fördriver onda tankar i normativa reningsbad för nationens väl och ve. Det viskas och tissel-tassel förstärker skräcken. Djungeltelegrafens låga bordunstämma är deras främsta vapen, men också deras värsta fiende. Ett likgiltigt medium som likväl betjänar andra syften. Folkets verkliga fiender får i vilket fall aldrig sitt rättmätiga straff. Förtryckarna vänder kappan efter vinden och kliar leende rygg på den vinnande sidan. Framåtskridandet masar sig ömsom framåt, tar ömsom stora kliv i fel riktning. Saktmodet minskar felmarginalen. Färdriktningen får modifieras alltefter vägar beträds. Var kom vi ifrån, var är vi och varthän bär det? Frågor bör ställas om, och om igen, men utan mallar på konservativt underlag för tillvaron är förunderligt föränderlig. För folkets väl och ve bafan är det vi vill åstadkomma?

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Möjligheternas fönster
Tiderna har förändrats. Sakernas tillstånd har gått om lott med sig självt. Möjligheternas fönster är ögonblickets handling. Dynamisk förvandling. Dogmas omförhandling. Öppet-stängt. Flip-Flop. En dag har någonting hänt. Vinden har vänt. Det händer nu; Det hände då. Inta svårare än så att förstå, men ibland kan blott en bris bli en kris; en fläkt så svag till ett explosivt korsdrag. En smäll räcker till och du vet vad du vill. Världen grönskar och du önskar mest av allt att livet alltid var så ballt och inte tidvis så jävla kallt. Men vad göra. Du hör även med ditt inre öra. Du ser saker du aldrig ser och lär saker som aldrig är fast du faktiskt råkade vara där.
Polletterna rasslar ned som manna från himlen. Varje slag ger utdelning. Allt fult blir då vackert och ingenting fult igen (eller hur?). Vinden vänder, saker och ting händer. Sol går i moln. Sommardagar blir för varma och vinterns glittrande snökristaller blir den modd som tränger in i dina vanvårdade kängor. Men hade vi kommit någonstans om livet alltid hade varit en dans?
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Visioner
Samhällshannen vrider sig oroligt på svettigt ihoprullade lakan. Persienner saknas. Grus i sängen. Drömmerier om vanvettiga tidsrymder; inte här och nu; inte då och där utan sedan, någonstans: Då. Måttsatsen som han utrustats med tjänar inte syftet. Det mäter inte enligt samma princip. Principen för dagen. Likformighet borgar för massproduktion. Likformighet är den gemensamma måttsatsen som är minimerad friktion. Rörliga delar får kullager och smörjmedel, vilken lyx. Det stockar sig alltid. Det gnisslas och protesteras i flaskhalsar nånstans. Ingen vila ingen ro. Sociala mekaniker skruvar, bultar, snickrar och svetsar i outsinlig tret. Konstruktionen är ålderstigen. Underhållsarbetet är satt på undantag sedan en längre tid tillbaka. Skall man överge det sjunkande skeppet? För vad? Eller bygga en ny ark medan tid är.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Den där perioden i månaden
Uppstyckat i dig och din begränsning. Din skymda sikt. Den av förorenande tankar sotade lins du ser genom. Periskopöversikt över de sju haven, jojo, du ser allt. Eller hur. Länken med den gamla visdomen kastades överbord med den övriga skåpmaten när fjärrsynen kom. Du fick se inte bara höra hur de andra hade det. Men sändningarna nådde då inte vida över världen. Det var lite yxi o lite kaxi o övermåttan syttende maj. Parabol slår som en murbräcka in i våra vardagsrum. Det är ett måste-ha. Alla ha:n blir måsten om herrarna sköter sina kort rätt. Man lär sig vilja rätt. Även det ett måste. Du ser ett, men också annat. Du ser det vackra och det rätta, men också det som aldrig sågs i den köpkraftsivrande visionen, den av Fader Sträng kontrollerade versionen Guldbyxorna vi drar på lämnas ofta in på kemtvätt. Dess tillgänglighet är begränsad. Det är den där perioden i månaden.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Förhandling pågår
Tankebrottet gav maximal påföljd Det var enklast så och folket fick sitt skådespel på köpet. Startpaketet erbjöd en parabolantenn rakt in i själens fundament. Kör in den i ögonhålan, det fäster bäst där. Det var ett erbjudande som måste väl beaktas mot bakgrund av det vi inte visste och troligtvis inte heller ville veta. Tankesmedjor världen runt arbetade för högtryck för att ge oss vårt motto. Vi ville tacka livet för det som förunnades oss och det vi aldrig fick se. Angstdemoner förmörkade skyn i orossvärmars vilda flykt. Kuporna där de hållits gömda för världen blev övermättan fulla och brast i fogarna. Sprickbildningens nätverk besegrade det sammanhållande kittet. ”Genmodellerad art behärskar världen” vrålar löpsedlarna i hysterisk falsett. En främmande fauna utan naturliga fiender far i en yster galopp fram över världen och utmanar våra högt hållna värderingar. Det sociala kontraktet annulleras.
Förhandling pågår.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


Öppna kommunikationsleder
Magstödet levererar dagsfärsk poesi. Ett mässande mantra förflyttat sig så sakteliga över världen. Ord formas i törstiga svalg och ger återklang i tomma magar. Det anemiska hjärtats andefattighet ger bra akustik och beslutsprocessen viktas enligt föregivna normer. Det är bara ord utan mening och innehåll som ligger ytligt inbäddade i det mjuka hullet och kan smärtsamt plockas ut med tång och kniv, men se till att sterilisera såret. Organismer stöter från sig främmande sammanhang. de hamnar på gatan där de hör hemma. Trottoarer och dikesrenar belamras, det blir svårt att ta sig fram. Koncepten omprövas och söker vinna gehör. Vi tar det till oss det var enklare så
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Personlig assistent
Jag ristar järtecken inför fulla hus. Se och hör! Se och hör! Känn min närvaro likt fantomsmärtor och minnet av det som var. Jag är vålnaden som går bredvid dig i vardagens sinnrika labyrint. Med betingnigens lärorika pedagogik kanske du hittar rätt ändå. Men jag leder vägen om den vill bli ledd. Jag är din munskänk på idealistiska bevekelsegrunder. Jag biter genom stål och öppnar lyckta dörrar. Jag överlistar och förbluffas av den enkla rättframhetens goda praktik. Jag är blott en följeslagare som föreslår. Anden i flaskan är ett väsen liksom spöket i röken. Jag är dito, fast en illegal immigrant; en jagockupant. Jag sitter på din axel och tissel-tasslar och viskar goda råd. Jag går holmgång med den signifikante andre som tynger din skuldra med skuld och skam på platsen mittemot . Han lockar och pockar; smörar och smörjer. Jag sparkar in gaddarna på den fan, men de växer ut vareviga dag. Vad mer kan jag göra än så? Terrorbalansen upprätthålls. Yin och yang med slagsida runt jordaxeln ger oss vinter. Vinter ger oss sedan sommaren. Vi sniglar framåt, men framåt går det välan?
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Stå på jorden

”Stå med båda fötterna på jorden”. Gärna ett normativt uttryck med varians. Är det att marschera alla lika lika i takt med den kollektivt artikulerade livspulsen. Hålla tanken stången, annars leviterar du upp och iväg utom räckhåll. Du blir tilldelad järnskodda korrigerande skodon och blir tungfotad som andra, eller kanske en boja av lättillgängliga lån och amorteringar, så ägs du av banken. Du lär få skavsår och kramp i bortglömda muskelmassor för det allmänna bästa. Civilisationens lämmeltåg rasslar fram i formation över slätterna, över bergen, genom skogen. Det rör sig framåt, men framåt är 360 grader åt vilket håll du vill och bara en riktning av så och så många möjliga. Det mullrar i leden. Ömma tassar bultar och värker. Blodblåsor får ej omvårdnad. Lemlästade och skadade lämnas därhän åt de alltid påpassliga slöa rovdjuren och asätarnas ömma omsorg. Dissidenter får straffkommendering i latringroparna, eller offras för att blidka de blodtörstiga gudarna som slår ned som skuggor från ovan i den stretsamma vardagen under denna resa utan mål eller reson. De hängs upp i träden till varnagel och pickas vita av den biologiska mångfaldens renhållningsarbetare.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kokboken
Kitteln kokar över om du inte sänker temperaturen, eller anpassar innehållet till dess volymbegränsningar. Grytköttet hårdsteks för att ej safterna skall koka ur och det blir läderaktigt torrt. Människolagning är sålunda också en konst. Kanske konsternas konst, ty kockarna är legio och de improviseringsvänliga recepten tusen gånger tusen mer än så. Med ett modernt kök och moderna hushållsredskap reder sig grytan själv. Ge den en en kokkonstens grundkurs och fördjupning i ämnen som smak och estetik i ett andligt filosofiskt perspektiv.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Blomman för dagen
Ge oss våra vingar och en smula ansats så bär det över tomma gapande avstånd utan slut. Avgrunder utan djup utgör ett smärre problem när det är luftens bärkraft som trots allt räknas. Jag trotsar gravitationens dogmatik ty det var kompromissen som en gång gjorde att det brast. Ifrågasätt det till synes uppenbara. Lyft fram det blott skönjbara som bara anas i bakgrunden. Livets konturer mattas av inför dina ögon. Ta en djupt andetag och upphäv ett primalskrik som krossar vankelmodiga illusionerna och skiktar de olika medvetandelagrena. Tack för kaffet men det ska inte bryggas på malört. Spikklubba däremot är blomman för dagen.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Stå fast
Mistluren brölar ominöst i fjärran, förstärks genom dalgångars akustik
Snökristaller lösgör sig och med kaotisk logik bildas ett vitt fruset rullande vattenfall och rusar fram efter minsta motståndets lag. Tag då ordentlig spjärn
Stå fast som klippan i havet och låt den skölja över dig
under dig, genom dig
Erfar och förnim förloppets energi. Stjäl den för eget bruk och lagra i varje cell som kan upplåta utrymme. Väx dig starkare och bestig högre toppar. Skjut i taket och höjden, taktfast
med utmaningens tilltagande storlek. Förändra sedan med den gudsförnekande titanens respektingivande attribut världen. Kultivera det oländiga landskapet och manipulera dess bistra klimat. Ja, terraforma hela den förbannade planeten om så krävs, så att ock andra kan bli som du och stå på toppen av världen utan att trampa på andra
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Då är det väl så
Det dästa övermodets morgondag gryr. Hemplaneten kallade. Tjänstgöringstiden avslutades med omedelbar verkan. Hemkallelseordren bar toner av artikulerat eftertryck. Byråkrato-administrativ pennalism; torr, dryg belåten skadeglädje. Den bästa. Två resväskor på bar backe under pinig sol som fräser i pannbenet. Nu kan det väl ändå inte bli mycket sämre. Silhuetter rör sig i mörkret. Vargtjut i månskenet. Det finns tigrar i Rajastan och många obekväma sätt att dö. Inte är väl du förmer? Jaha, då är det väl så.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Lika värde
Måbraterroristerna förlorades i sin egen navelskådan och kroppen blev en rad utbytbara reservdelar till högstbjudande. Människobesättningen listades i sina stall under falska förutsättningar. Blodet de gav, gav deras sanna namn. Det var ettor och nollor på spiralformade stegar. En matchning är gjord. Kontrakt skrivs med osynligt bläck på osynliga papper. Inga frågor. Inga men. Inga omständigheter. Pappersbitar med symboliskt tryck byter händer. Ditt värde i relation till andra….. Vi är alla lika mycket värda?
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Tur med vädret
Värmerekord på köldrekord på snörekord på solrekord på nederbördsrekord, på rekord, på rekord.
Vad rekorderligt.
Stilla havets myriader små öriken ingen ville ha står under vatten.
Tusentals antarktis svämmas över av den likgiltiga oceanen.
Klimatförändring pågår.
Aj, aj
Gamla gudar har vaknat till liv.
Gör sig hörda
Deras tordön ryter till
Och oopsidoo ; spillved
av det hem som var.
Tundran blir odlingsbar.
Vi skördar två gånger om året.
Det finns alltid vinnare och förlorare.
Och vi, vi hade i alla fall tur med vädret
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Syster
Tårar trillar till
Fast jag inte vill
Tanken kommer över mig
Och handlar om dig
Den bryter sig in
och samma gamla läxa mig lär
som om tidigare jag vore blind
och livet som en lek en chimär
Du var, är och förblir min syster
Men du stal själva livets lyster
Du stal inte bara ditt eget ljus min galenpanna
Du paralyserade även delar av alla oss andra
Nu resten av livet över dig vi gråter
Och jag vet inte om jag dig det förlåter

Inget promenadstråk
Det envetna surret omgav mig och infiltrerade hjärnverksamheten. Miljoner neuroner stod beredskapvakt i väntan på detet. Paradigmskiftet. Övergångsstället från lugna gatan till korsande och tvärsande motortrafikleders dån. Det var dit vägen ledden efter koncentriska cirklars kryssande och avvaktande gångväg. Vissa stadsdelar måste passeras oavsett tiden på dygnet och avslöjande brottstatistik.

Arbeit macht…
Nu stackas moln. Lågt böljande kuddar av spunnen vattenånga ger förnimmelser om stundande regn. Grönskan suktar efter påfyllning. Värmen packas kvav. Triljoner växter sträcker sig mot skyn i bön och trollbindande mantra om växtkraft. Solbakade individer; indolenta av lättjefull siestamentalitet behöver paus från pausen. Aha-upplevelser anas om hörnet, i toalettstolens krökning. System måste ses över och gås igenom. Maskinen behöver underhåll. Nu lämnar jag in mig på verkstad; ett egenskonstruerat spa. Tilltvingad vila genom arbete. Aah.

Normativ Palimpsest
Statyer välts om ända. Det förflutnas symboler
går i klirrande kras. Monumentens kyrkogårdar är
våra idéers, men också vår idiotis historiska vittnesbörd
Men sociala konventioner, samhälleliga normer
förstelnade traditioner utplånas ej med ett penseldrag
De går ej heller sudda, sudda ut. Deras avtryck följer oss in
i nästa epok, och nästa igen som spöklika strukturer; ekon från för.

Det självproklamerade geniet
Det självproklamerade geniet sitter ensam och övergiven i sin tomma amfiteater. Han annonserade ut en pjäs om sorg död och smärta i det lokala nyhetsbladet, men ingen kom för att lyssna och se. En kritiker, som tillsammans med alla de andra aldrig dök upp, skrev ned hans livsverk. Den enda anledning till att gå på föreställningen vore att lyncha pjäsförfattaren och den föregivna allkonstnären. De lydiga tidningsprenumeranterna tog honom på orden och hängde vår konstnär i en trasig gatlykta under festliga former. Tillställningen mynnade ut i en gatufest och villakvarterens brackiga population rullade fram sina fjolårsgrillar, som knappt ens hade hunnit rosta sönder och det blev ett sjudundrans kalas. Flöjter och kastanjetter. Ett rockband på turné tvärnitade upprymda av den fröjdiga stämningen, men egentligen manade av de lägre drifterna som korrekt uppfattat de kvinnliga feromonerna, vars doftspår låg svävande i sjok som en inbjudan till kättja. En bulletin från påven skickades iväg över världen för att anlända en vecka senare då asfåglarna pickat vår konstnär vit och fin på skranket. Bandet spelade alltjämt på i en nypåkommen tidsrymd och allt flummigare dimension. Ryktet om denna underliga attraktion; denna vidunderliga karneval hade spritt sig via djungeltelegrafens Dumdumtrummor; skvaller detta ypperliga media, vad vore vi förutan det.
Angränsande städer tömdes på folk. Det blev brist på arbetskraft i landet och invandrare välkomnades att fylla de tomma platserna vid maskinerna. Alla var glada och nöjda.
Den påvliga delegationen bannlyste staden i synnerhet och landet i allmänhet. Vatikanen omdirigerade sina kärnstridsspetsar som likt i bön tidigare böjde sina huvuden mot Mekka, men nu mot den plats där staden och landet legat en gång i tiden, ty droppen hade nu urholkat bägaren. Vår Gud är vedergällningens Gud, han också. Men där fanns nu bara ett gapande hål på jordytan.
FN:s generalförsamling sammankallades och slog sina kloka huvuden ihop. Ett krig förklarades mot yttre rymden, som var uppenbarligen ansvarig för händelseutvecklingen. Människorna förenades som sig bör och brukar vara mot den Signifikante Andre.
Fred på jorden.
Det finns mer som för samman än som skiljer oss åt i skuggan av hotet av något helt okänt. Mera hot, tack.
Vår Gud, allas Gud, vedergällningens Gud hade förpassat det lyckliga lilla landet till en annan dimension för överträdelse av de mänskliga normerna och gudomliga påbuden.
Konstnären som egentligen var Messias, eller kanske Mahdi återuppstånden på jorden, skrattade gott och sade till sin Fader att Det här var ju kul och det funkade ju mycket bättre än sist och det var dags att du äntligen lyssnade på vad jag har att säga jag som i alla fall har lite erfarenhet av mänskligheten.
Gud allsmäktig trött och sliten gick i pension och överlät det självsmörjande systemet att sköta sig per automatik.
Tack Gode Gud !

Verchnjaja Rodinka

I dessa rundhöjda berg vill jag vandra
Släppa tanken på problem och allt det andra
Sova i skogen på färd ge mig iväg
Tanken är som människan fri att vara sin lyckas smed
Vara ett med tillvaron och naturen
Och inte fången som ett vilt djur i buren
Var en livsnjutare kämpa mot det inrutade
En kärleksskjutare, förkasta det itutade
En av kunskapstörst insupande
Med ägor av integritet inmutade
Där kan man vaska guld så länge man vill
Så länge orken och lusten inte tryter, utan räcker till

Pengar talar

Pengar talar
Vältaligt och artikulerat
Betonar väl och är en jävel
På att socialisera
Pengar, pengar, Ååh beskåden min potens
Brist på pengar stavas slak impotens
Statussymboler lagras i dammiga köksluckor
Fördriver en evighet
i källarhål och på
sommarvarma,
vinterkalla vindar
Omhuldade av damm och vidsträckta spindelnät
Alla dessa viktiga kokredskap som fungerade en hel dag
Dessa manicker och prylar
Som i form julklappar och presenter vår kärlek bedyrar
Människohamstern samlar dag och natt
I överbelamrade hem vakar den över sin ssskatt
av tjänlösa ting
För det är så samhällets kugghjul
snurrar runt och omkring
Det är också så
färgen grå
Ersätter Moder Jords klassiska logga
av grön och blå.



ÅSSÅ LITE KORT, KORTARE…


Vara som alla andra
Det är en väldig väldig värld
Brokig, olik och individuell.
Som all världens träd
Fingeravtryck
DNA
Ja, vad du vill.
För det ena är inte likt det andra
Som genom livet vandrar.
Vi fjättras och stöps i traditioner
Söker gemensamheten i kontrasten mot andra
Och så bildas våra heliga nationer
Som bildar enhetliga stater
Där alla lägger sig till med varandras olater
Och blir strömlinjeformade satar
Som lyder samma bud
Och respekterar idiotiska förbud
Orimliga normer
Idioti i alla dess former
Varför frodas det sämsta
Varför främjas inte det främsta?

Att anrätta ett medvetande
Är en enkel exercis
Som görs till ett pris
Som högt är att beakta
Enligt alla fakta
Det läggs i en marinad
Och serveras i sitt spad
Det blir en slags kaka
Som man ej kan obaka
Allt du tänker och gör
Dig vidare för
Längs
Det linjära
Det enkelriktade,
Det Temporära
Som är
Spårbundenhet
I all ära

Gudalika spenar
Gudalika spenar, prunkande , svullna
Stolt framburna, rentav storvulna
Sipprar saft som en sprucken mogen honungsmelon.
Tänka att åter få ligga vid denna tapp och lapa livets vatten,
båd’ dag och natt

Tillvarons limbo
Rakt in i tillvarons sumpmark
Metangasbubblor blåser upp sig;
jäser sig stora och feta. Dess hölje spricker med en belåten suck, eller en sista flämtning.
Här får man spänstigt skutta tuvorna fram för att inte grisa ned sig i andras lort. Den sörja vi rört ihop tillsammans är det ogörliga kitt med vilket vi försöker hålla konstruktionen samman. Man det sipprar fram ur sprickorna, och rinner nedför fasaderna på alla våra Babels torn.

Den pesitiva negamismen
Min bröstkorg rymmer ett andetag av världens samtliga industriella utsläpp,
som först kommer att undslippa mig när jag släpper dig. När du släpper mig och kan slätas ut i jämnhöjd dina högtflygande planer. Summan av vår helhet är dock större än summan av våra delar.


Talets gåva
Kodad krypterad kommunikation
ett dagligt utbyte av läten, stympade
och invalida i sin vacklande klumpighet
tilltänkta i all hast, grov tillyxade:
Ord. Med dem klär vi världen .
Världen bär upp orden
som en illa måttad sydd kostym.

Stå o stampa
Fy fan, vilket elände. Hur jag än vrider och vänder
och tar en sak i sänder; ingenting händer.
Ty de mina ränder går aldrig ur. Jag fick dem,
vet inte hur.
I luften den dagen.
En röst som smeker ord, en svag en
Lyss’ med spetsat öra, vem vet vad du får höra.
Kanske en munter sång det denna gång vill till
och inte den leda visa
som världsbruset vanligtvis spisar.

All världens samlade kunskap
Det är inte mycket jag vet.
Men det lilla jag vet.
Det är det.
Att ju mer jag vet
till desto större förtret
blir just det
att det är så lite jag vet


Det lutar
Vartåt det lutar
Hur det hela slutar
är frågor av sådan karaktär
att man bör hejda sig just där

Fan
Fan denna palimpsest
är det något jävla test
De ränder som aldrig går ur;
som fungerar gud vet hur
Herr spårbundenhets
lilla verksamhet
är mitt gissel, ett ok
ett jävla hopkok
på vilket jag inte blir klok

Skapelsens incitament
Änglar pissar fast inte idag
när solen skiner
och hösten är kommen.
Sommaren är liden och
mitt transparenta jag
vandrar som en spegel i den
empatiska lunken
alltmedan den kosmiska funken
den radioaktiva basdunken pulserar,
vibrerar modifierar och skulpterar.
Liv i alla former som nöts och blöts
när i morteln det stöts

Tick-tack
Klockan den går. Tiden är så. Aldrig förslår den. Ingen förstår den
Allt fortare går den Och Ingen rår på den

Lycka
En kortvarig stund av lycka
kan man tycka
Men en välbehövlig krycka
som hela alltet smyckar

Till behag
Vem vill mera än jag
att tjäna och vara till behag
men det jag ger vill
jag ha tillbaka
Du behöver inte baka en likadan kaka
bara den smakar av det jag nu saknar

Stilla dig
Stilla dig sekund. Lägg dig på rygg och sträck ut dig till en stund. Låt mig smaka dig med alla mina tillgängliga sinnen, men även de som ligger dolda för vår alltför trångsynta objektivitet och halvt outsagda i våra kollektiva minnen.

Koll
Över de romantiska ravinerna
och gråtande bråddjupen,
Zick-zackar de hänförande lavinerna
Bär över de längtansfyllda stupen
Likgiltiga slätten du går och trampar
Till synes på en fläck och apatiskt stampar
Var har du din koll
Och all din kontroll
Styr du ditt liv
Ur ett känslomässigt perspektiv?

Minnets urvalskriterier
Allt det som var, det var igår
Det var tider, som minnet försmår
Vi sparar det glada, alla klingande skratt
Det trista och gråa oss ej hinner ifatt

Men våra handlingars konsekvenser
erkänner inga fiktiva gränser
Det vi gör mot andra
Det som går runt i ring
klotet vandrar Kring


Orbiterande ego
Yrhoppor och stretgnetar ramlar omkring
Hopplösa strävar de mot detta mytsomspunna ting
Trots att liten graviterar mot större kropp
Ligger jag på tryggt avstånd i mitt omlopp
Trots att stora krafter drar och sliter
Inget på min väl avvägda bana biter
Här mår jag bra och lär stanna kvar
Småkluckande av nöje alla mina da’r
För det är förnöjsamt och roande att se
Alla deras vrånga ideal och illusioner plumpt ramla ned
Platt som pannkakor ned på den lilla plätt
Där de vandrar runt i ring och tror sig ha det fett

Vårlikt
Naturens symfoniorkester har åkt bort
Längre söderut frossar de och har det gott
Bland frusna själar på klotets topp
Snart ett smörgåsbord dukas opp
Snart de på stela vingar
I skyn upp sig svingar
Tillbaka hem mot prunkande bord
Till sprudlande liv och yrvaken nord
Deras sång fyller upp vår själ
Med glädja lycka och vill väl
Ja det vankas bättre tider
Våra breddgrader mot våren lider


Till Kyiv med kärlek
Staden vid den vilt rinlande långa floden
Bar sommarklänning utan trosor inunder och andadesgrön. Lunken och pulsen tolkades som en krypterade morsekod med uppmaningen
Drick mig, ät mig, sov med mig ,var med mig

Stadens som genom stadens och slumpens undgick den skutsiga soynliga strålningsdöden
Vilken den mänskliga faktorn, vår inbyggda imperfektion hade frambrigat.
Lek inte med krafter som övergår dina fattningsförmåga, som fyrtion gånger hiroshima och Nagasaki.

Staden som har stått i tusen och åter tusen år. Du skall stå i åter årtusenden med dina
glittrande lökkupoler, sin lövgröna kastanjeklädedräkt och Moder Ukraina vakande över dig.

Vakna upp
Vaknade upp i ännu en gråblå verklighet
Vaknade upp på fel sida
Vaknade upp i fel säng
Vaknade u i fel värld
Vaknade upp i fel liv


Rakknivar
Rakknivars pådyvlade måsten.
En dödsbringarartefakt i brist på förmåga och hantverksskicklighet.
Som ser lättutförligt ut på den vita duken.
Men det är vassvassa eggen.
Som lika gärna rispar den sammanhållande huden, som den faktiskt rakar skägget.
Som att stå vid på en klippa, vid ett stup
Eller tvångskänslor av att blunda när man kör bil.
Slinter och halkar gör man lätt, men det frambringade slutet är inte rätt

Skriven av: Conny Bertilsson