Prosperpina

Prosperpina

Här, bortom lust och plågor
är skickelsernas ström
död vind och döda vågor.
Här ser jag, långt från striden
hur fälten står i friden
och väntar skördetiden
vid sömnförsjunken ström.

Men jag är trött på alla,
som hoppas och som tro,
när sädeskornen falla
i jorden för att gro
- på dem som le och klaga,
på vårens falska saga,
på år, som hastigt jaga,
på allting - utom ro.

Här, invid dödens grindar,
har livet släppt sitt krav.
I fjärran blåser vindar,
i fjärran böljar hav.
Där seglar vilsna andar,
men vilket skepp som landar,
och vilket skepp som strandar,
vet ingen längre av.

Här skall du intet skåda
av livets blomsterprakt.
Prosperpina skall råda
i dödens tempeltrakt.
I vallmons vissna knoppar,
i sävens bleka toppar,
ur vilka dödssaft droppar,
bevisar hon sin makt

Med stänglar böjligt veka
och utan namn och tal,
de sover dödligt bleka
i döda åkrars dal.
Och dagens skygga strimma
är skymd av moln och dimma
- som själens uppbrottstimma,
försenad, grå och sval.

Dig också hon betvingar,
du som är stark och fri.
Du slipper änglavingar,
du slipper helvetesskri.
Dig också skall hon kalla
du skönaste bland alla,
så snart som rosor falla
och kärlek flyr förbi.

Blek står hon längst därinne,
långt bortom grind och port,
hon som med kyligt sinne
regerar lugnets ort.
Hon styr med svala händer
all världens folk och länder,
och ingen återvänder
som nalkas hennes port.

Hon väntar sina trogna,
stum, sval och lövbekrönt.
Varför skall frukten mogna
och gräset växa grönt?
Varför skall fåglar drilla?
Finns någon kraft att spilla
på livets vackra villa,
när döden ler så skönt?

Hit följer trötta sinnen
sin döda kärleks spår
- och alla onda minnen
- och alla döda år
- och drömmar som bedragit
- och löv som stormen tagit
- och blom som frosten slagit
- och bränd, förhärjad vår.

Vad visste vi i grunden
om lycka eller nöd?
Vår kärlek var av stunden
och tog vad stunden bjöd.
Den glömde snart sin saga,
den flyktiga och vaga,
och gitte knappt beklaga
all kärleks snabba död

Från kärlek, lust och villa
går vi till sist i hamn,
och tackar nu helt stilla
en gudom utan namn
- att döden tar oss alla,
att floderna som svalla,
en gång få trötta falla
i havets trygga famn.

Så stillnar vind och vatten,
så lyser dagern matt.
Så kommer då den natten,
där intet ljus är satt
- ett mörker tusenmila,
där inga strålar strila.
En djup, oändlig vila
i djup, oändlig natt.

Skriven av: Erik Hamrefors