Publicerat
Kategori: Dikter

Rädd

Jag vet knappt om jag vill erkänna, men jag är rädd att jag är dum mot mig själv.
Rädd att jag förstör min egen framtid genom att inte inse fakta. Genom att trippa
på tå för det som innan varit. Rädd att tanklös attraktion går före lycka och riktig kärlek.Rädd att jag sårar mig själv genom att klamra mig fast vid en trodd dröm om sagans vackra slut.

Rädd att min ihop-diktade saga inte är den bästa för mig, men tror så iaf. Hoppas på det.

Jag är rädd för att jag en dag kommer att vakna upp,
på riktigt ensam, med tårar av saknad efter det jag inte uppfattade att jag hade.
Rädd att jag ser mig över axeln för länge på det som jag innan hade,
och miste. Sörjer för någon som aldrig riktigt var min och inte uppfattar,
att någon annan faktiskt nu står och lätt bankar på min hjärte-port.
Någon som faktiskt är min, vill vara min, någon som ser det som ett nöje -
att ta hand om mig som sin. Någon som försiktigt och blygt räcker mig sitt hjärta.

Det finns någon nu här vid min sida, som under nattens timme lägger täcket som fallit, över mig igen. Finns en man som smeker luggen från min panna, sluter sina armar som i beskydd mot kyla och all värdsligt obehag som kan tänkas. Finner en glädje här nu att få småbråkas med denna någon och brottas bland kuddar och täcken.

Jag ser en man framför mig som tar min hand eller tar mig om midjan då vi går utanför våra dörrar. Ser tjejer på stan och i affärer titta på mig, på ett sätt jag innan aldrig sett någon göra. En blick som leendes säger mig att jag är en 'lyckans ost'. Inte kanske för att att han är 'den snyggaste på jorden' eller att jag skulle vara det. Utan för att... Jag vet inte varför, men jag tror att han ser på mig,
beter sig på ett sätt, som säger att han faktiskt tycker om mig. Mycket.

Ur min synvinkel, nu när jag tänker efter, ser det ut som om han inte ser någon annan än mig. Vill ha bara mig, ingen annan, vid sin sida. Just precis så som jag vill ha det och alltid änskat mig att någon ska känna.

Jag är rädd, för att jag nu ser detta, men inte riktigt uppfattar att jag verkligen ser vad jag ser. Att det därför inte uppskattas fullt ut, så som jag borde.
Rädd att hur mycket jag än tycker om honom och vill ha honom vid min sida - för alltid...

Glömmer allt efter endast en blick av honom från mitt förflutna.

Skriven av: Karenina

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Mångatan

En ung tjej som inte vet vad hon ska göra med allt hon skriver

Mångatan

På andra plats denna veckan: Lars Jerrhag