Publicerat 07.10.2020
Kategori: Sorgliga dikter

Så ensam

Ensam.
Jag känner mig så ensam.
När de som var mina vänner, nu är borta, känner jag mig ensam.
Jag känner blickarna i sticka min rygg när jag går de regnblöta gatorna fram och tillbaka.
De vet att jag är ensam...
En gång var jag charmerande och verbal.
Så levande, så framåtblickande.
Sedan hände det något.
Mina vänner gled ifrån mig, en efter en.
Ensam stod jag kvar och tittade efter dem.
Hårda ord, kalla blickar eller påtvingade artiga leende möttes jag plötsligt av.
Sårad och ledsen vände jag mig om och gick min väg.
En mask döljer mina känslor från betraktarens kalla blick.
En filt av känslolöshet skyddar mitt känsliga inre från det kalla yttre.
Stirrar på de kalla hårda fasaderna i glimmande stål och glas som omger mig.
Min förvridna spegelbild stirrar tillbaka.
Den en gång smärta och spänstiga hållningen var nu borta.
Kvar finns bara en medelålders fläskig individ med sorgsna bleka ögon.
Någonstans hörs skratt och muntert samtal.
För ett ögonblick återkommer minnena från förr.
Då jag inte var ensam.
Då jag inte var rädd för att visa mina känslor.
Skrattande ansikten paraderar framför mina ögon.
Varma glittrande ögon ser på mig, fyllda med glädje.
Skälvande drar jag efter andan och blundar.
När jag öppnar ögonen igen står jag fortfarande stirrar på min förvridna spegelbild.
Jag känner mig ensam, ledsen och utstött.
Rädd för att öppna upp mig själv för någon.
Rädd för att bli ensam igen.
Så ensam.
Ensam...