Saknad

Helt plötsligt en dag försvann du ur mitt liv. Jag kan ej längre komma ihåg när det var, eller hur det kändes. Det enda jag med säkerhet vet är att du lämnade ett stort tomrum i min själ, ett tomrum omöjligt att fylla.

Så liten var jag, oskuldsfull med lek och stoj i sinnet. Nu äldre, ensam och i behov av dina visa ord. Med facit i hand kan jag tänka, varför utnyttjade jag inte tiden bättre! Varför tog jag inte vara på vår sista tid tillsammans, men hur kan en tioåring förstå och värdesätta livet.

Jag försöker ta fram fina bilder av dig i mitt minne, tillfällen vi "lekt" och skjutit obehagen åt sidan. De finns, men djupt där inne. Jag behöver inte leta särskilt länge för att minnas den sista bilden av dig, den jag kommer ihåg. Du var bräcklig, och så olik dig själv.

Jag såg på din syster och tänkte så full av liv var också du en gång, min käraste av alla vänner. Ibland dyker egoismen upp i mitt bröst, varför finns du inte här hos mig? Så att du kan guida mig på vägen och ge mig råd om självaste livet. Dock har du funnits där i de mest tyngsta av tunga och mörka dagar. Gjort så att jag kan bita ihop och fortsätta vandra framåt i rätt riktning.

En stund vid din sida, där du ligger i din sista vila, har skänkt mig tröst trots att alla frågor ej blivit besvarade. Tänk om du kunde se mig nu, det liv jag lever. Vad hade du sagt och tänkt, du visast ibland visa? Jag önskar bara att du in i det sista kände hur mycket jag höll av dig, att vi två tillsammans var något speciellt. Jag mörk och livlig, du ljus och trött. Tillsammans var vi i harmoni. Jag hoppet och ungdomen, du lugnet och visdomen. När du försvann tog du med dig min motvikt, sedan dess har min väg alltid varit krokig.

Tänk på mig, för jag kommer att tänka på dig i evighet.

Skriven av: Jung-Im