Publicerat
Kategori: Dikter om längtan

Samhällets oväsen

Bäcken porlar,
träden viskar,
naturens tysta röst.

Jag sitter i detta rike,
fylld av avund,
för mitt hjärta hamrar så högt.

Huvet skriker,
mina tårar faller,
jag passar inte in.

Naturens skönhet,
mitt självförakt,
den släpper mig inte in.

Ett skrik,
min röst spricker,
men allt stannar som det är.

Jag vill bara bli ett med den,
så vacker så skön,
men ingen verkar hålla mig kär.

Jag kom från den,
nu vill jag tillbaka,
men naturen är inte mitt hem.

Jag vänder,
jag går tillbaka,
in till staden igen

Skriven av: Maria

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Christoffer Andersson

Att skrivandet kan uppbära en våldsdisposition är svårt att tro om skrivandets lugna, solitära natur, men historien visar upp åtskilliga exempel på pennor som genom explosiva språkbruk glöder…

Christoffer Andersson

På andra plats denna veckan: Mångatan