Kategori: Dikter om längtan
Samhällets oväsen
Bäcken porlar,
träden viskar,
naturens tysta röst.
Jag sitter i detta rike,
fylld av avund,
för mitt hjärta hamrar så högt.
Huvet skriker,
mina tårar faller,
jag passar inte in.
Naturens skönhet,
mitt självförakt,
den släpper mig inte in.
Ett skrik,
min röst spricker,
men allt stannar som det är.
Jag vill bara bli ett med den,
så vacker så skön,
men ingen verkar hålla mig kär.
Jag kom från den,
nu vill jag tillbaka,
men naturen är inte mitt hem.
Jag vänder,
jag går tillbaka,
in till staden igen
Skriven av: Maria
Inloggning
Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .
Veckans författare:
Christoffer Andersson
Att skrivandet kan uppbära en våldsdisposition är svårt att tro om skrivandets lugna, solitära natur, men historien visar upp åtskilliga exempel på pennor som genom explosiva språkbruk glöder…
På andra plats denna veckan: Mångatan