Publicerat 13.02.2023
Kategori: Sorgliga dikter

Skam......

Skam.
Känslan som äter upp mig inifrån.
Jag vill så gärna vara en del av samhället.
Jobba, tillhöra, vara till nytta.
Istället lämnas jag här,
ensam i min lägenhet,
drunknande i min egen fritid.

Varje dag är en tröttsam kamp mot mina tankar,
mot mina känslor, mot tristessen,
och den eviga pengabristen.

För andra ser min frihet ut som lyx,
men de har ingen aning om hur det är att vara människa utan mening.

Jag känner skam över att inte duga.
Över att inte få vara med.
Mina tankar tar inte samma riktning som er.
Jag kan inte stegen till eran dans.
Jag trampar på tårna och faller.
Stupar rakt ner i en grop.

Jag sträcker fram handen.
Får till svar att jag ska klättra hårdare
och när mina fingrar blöder av alla försök
ber ni mig att vilja mer.

Mitt filter emot alla intryck är trasigt,
min sociala kompas har aldrig funkat.
Ni säger att jag får finnas
ändå förvisas jag till ett hörn.
Jag får existera men
bara inte i närheten av er.

Vad är normalt säger ni
i ett försök att sudda ut
gränserna ni själva
vaktar likt Gollum.

Allas lika värde upprepas intill absurdum.
Vart är mitt värde?
Försvann det en bit på vägen
när jag inte kunde leva upp till kraven?

Handen över munnen.
Jag får inte säga fel.
Men jag kan inte hindra orden
ifrån att vilja bli hörda.

Mörkret i mig
växer för varje gång
jag försöker
gå in till er värld.
Men jag är inte en av er
och jag kommer heller aldrig bli det.