Skeppet som försvann

Jag känner mig trött och sliten
Den varma solen har sen långt försvunnit,
Så vi kan bevittna månens skin i himlen
Mina armar går knappt att röra som om dem blivit fast kedjade
Mina andetag blir alltmer svårare
medan smärtan i bröstet hamrar i mig
Slag efter slag så blir det allt svårare att andas
Svetten från min panna faller ner i små droppar sakta ner för min kind
Jag hör hur dessa sedativa röster, erbjudanden om att få komma hem
Allting åker sida vid sida och jag känner mig illamående
Det var då jag insåg att det var tyst överallt inte ens en snarkning eller fåglar som brukar flyga runt och låta
Nej, inget ljud förutom de där rösterna som kallar på mig
Jag bestämde mig att gå upp och se om allt var som det ska
Ingen var där, ”Vart har de andra tagit sin väg åt?” frågade jag mig själv med den ångesten jag såväl började känna
Jag går upp till övervåningen och andas in luften
Luften, ja luften var annorlunda doften av något som borrade in sig i näsborrarna, stanken av…död…döden
Omedelbart under min revelation började vattnet storma och skaka hela trähögen
Allt började falla ihop, varje träbit från strukturen av med varje våg som våldsamt slog till i sidan
Nästan slänger mig i vattnet där de röster mina öron har bestått skriker med plågsamma ljud tillsammans med vinden som susade i mina öron
De andra kom upp och försökte hålla allt ihop i mitten av kaoset
Jag stod stilla medan jag såg hur mina vänner föll ner i vattnet och aldrig dök upp igen, hur dem skrek desperat men efter en enda sekund tystnades av vattnet
Jag märkte försent hur jag blev träffad av en låda som sedan slängde mig överbord och allt blev tyst förutom rösterna som viskade mig detta,
”Å min tappre sjöman, vi ber dig att vakna, vakna nu medan du har livet i behåll”
Och med ett ryck vaknar jag i min säng täckt av svett och rädslan medan jag återigen fick kontroll över min kropp samt kunde röra mig på egen hand
Och kunde återigen andas mer klara andetag och ej smärta någon annan stans
Återigen har sömnen gjort mig förlamad
Ett knack på min dörr och jag öppnade
Jag fann mig i inget och det var då jag insåg att döden hade viskat sin förbannelse och nu tagit min egna själ.

Skriven av: Casper Eriksson