Publicerat
Kategori: Dikter

Spåkvinnans dröm

Jag hörde ett klockspel i vinden
och såg flickan med den glansiga kinden
när jag vandrade i dårarnas dunkla ort
där framtiden avgörs med spådamens kort
Jag hade irrat och kommit fel
jag visste för varje gatlykta var hel
Flickan såg mig och vände sig om
tecknade med sitt smala finger: kom

Jag frågade henne: vem är du?
spelar ingen roll för jag är här nu
sa hon och fryste mig med sin syn
du ska stanna och höra mina ord om byn
Och trottoaren förde mig till henne
Hon log när hon greppade mitt spänne
och sa: Jag ska visa dig runt här
Jag svarade: Jag vet inte ens var vi är

Klockspelet dog när vi vandrade fram
genom gränderna så svepta i damm
Villorna var stora och skyddades av murar
där ockrare vårdade sina liv i burar
Detta är de självgodas rike sa hon
här bygger trygghetsslavar bon
och skulpterar stora sköra gipskatter
räknar sitt guld, skyddar sina skatter

Hon sa: detta är konformismens kyrka
här finns varken mod eller styrka
människorna stänger sina trånga rum
och lever av sitt eget vakuum
Hit kommer spåkvinnan på besök
om man misslyckas i sina försök
hon tittar i sin kula och ger tröst
gjuter modet åter i männens bröst

Flickan drog mig från grändens grus
ut till de öppna lampornas ljus
Visade mig fram till barnens lek
i skuggan av en fallen ek
Den störste svingade en pinne
för att styra den andres sinne
De svagare följde honom i sanden
när han tecknade order med handen

Ledaren med pinnen manade de små
valde vägen på vilken de skulle gå
Jag frågade: vad är detta att se?
det är inga barn, det är en armé
Hon svarade: De lär sig att bevara
en dag blir de mogna att försvara
Jag frågade vad finns att rädda här?
Hon svarade: allt vi inte ser och lär

När jag såg ett av barnen ramla
slog tanken mig: var är de gamla?
Flickan log och sa: följ bara med
till hövdingen som en gång var smed
Han är de äldste på detta ställe
han har råd för varje tillfälle
och sitter på en matta av guld
visdomens svar är hans skuld

Så vi kom genom hövdingens grind
men han var både döv och blind
När jag undrade hur allt hängde ihop
hostade han bara och föll i en grop
Jag undrade: vad blev det av mitt svar?
Flickan svarade: det finns nog kvar
Men hövdingen har nu dött
och hans barn blev aldrig fött

Vi lämnade den dödes tomma borg
och anlände till bygdens torg
Här härskade regnande blåsigt väder
och alla verkade bära samma kläder
Gatumånglarna bjöd ut gråa elfenben
runt en fontän av vittrande tegelsten
Lockandes med sin falska charm
kom och handla, räck oss en arm

Men människorna tycktes inte höra
de hade något viktigare att göra
För alla drogs de åt samma håll
mot scenen vid foten av ett koppartroll
Flickan sa att spåkvinnan skulle se i händer
för att klä torgets förrädare i ränder
Det var dags att hämta ut de dömda
och jaga fram alla dem som var gömda

När hon uppenbarade sig på scenen
med gröna sidenband runt benen
skrek människorna med stum röst
säg hur oss hur det är, skänk tröst
Långsamt höjde hon sin gråsmala hand
och massan sattes med ens i brand
Hon sa: låt oss finna alla profeterna
trubadurerna, författarna och poeterna

Vi ska jaga dem under brinnande kval
de är de som hotar våra överhöga ideal
Publiken skanderade i full total extas
vi ska rädda vårt torg och våran ras
Jag insåg att det nog var dags att fly
jag var ju trubaduren i deras by
Men flickan höjde sin smala hand
och visade mig ett grönt sidenband

Jag hade alltså blivit övergiven
och var framför massan driven
Det var flickan som hade spått
att lita till henne var mitt brott
Så jag sprang och kom till ett torn
medan hon blåste i sitt mässingshorn
för att hetsa sina slavar till jakt
På mitt huvud fanns nu kontrakt

Uppe i tornets vindpinade topp
hördes klockspelet i min kropp
Det kom inifrån ett dunkelt minne
och korrumperade mitt sinne
På marken var folkmassan överallt
och i min själ blev det nu kallt
Jag ville så gärna följa dem bort
fastän min lycka skulle bli kort

Där nere väntade spåflickan
med sidenbanden hängandes i fickan
Hon ville slå mig i trygghetsbojor
och föra mig till deras trälakojor
Jag kunde inte längre stå emot
mot hennes makt fanns ingen bot
Hon vill ha de fria i sina ledband
och samla dem alla i sitt dimland

Var det här jag skulle komma att bo?
och som andra leva av inkapslad tro?
För jag kunde inte längre se ut
eller ens avgöra huvudgatans slut
Hade jag slutligen svalt giftig rom
och förvandlats till en av dom?
Jag visste ärligt talat inte mer
för vad är sanningen man ser?



ALL feedback välkomnas

Skriven av: Kalle

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren