Kategori: Dikter
Spiken i min kista
Ni är spikarna i min kista!
En stiger, tolv samlas vid hans återkoms.
Gnistan har flugit, elden fått liv.
Allt annat var förspel, varning och hot fastslagen ordning, ingen slump att förglömma.
Vid tidens rand, då folk känner skräck.
Hans kraft flöder ymnigt och slutet snabbt nalkas.
Den trettonde vaknar och slutet är här.
Vi förlorar saker på vägen.
Jag är ingenting, jag är en människa.
Precis som du.
Nu finns det virussorter som är listigare än vi.
De gömmer sig i blodomloppet och är för smarta för antikropparna.
Ingen arme står dem emot.
De är lömska, fega, livsfarliga.
Du drack, du lutade dig tillbaka och njöt av hur hjärncellerna dog.
Det är vad berusning är, hjärnceller som skriker och dör.
”Men KUL”
Vi är alla täckta av död hud.... Hud dör hela tiden och flagnar och ligger överallt och låtsas vara damm...
Jag är som en bilolycka, skrynklig metall och levrat blod, men du måste sakta in och titta på, koreograferad av en osynlig hand.
”En vision”, en värld i vacker symfoni av hjärtslag.
Han är en stjärna som brinner för snabbt och för hett och till slut sprängs, blir en supernova som tar med sig andra i graven.....
Människan kastas runt på detta hav av impulser, minnen, fobier och är hjälplös.
Slå hål på himlavalvet, hälsa raketens sken i evig förtappelse....
Skriven av: Mikael jacobsson
Inloggning
Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .
Veckans författare:
Mimsan1
Jag har skrivit i ungefär fyra års tid och har även gått några kurser inom skrivandets konst. Jag älskar att utvecklas och lära mig nya saker. Jag målar och läser även mycket olika typer av…
På andra plats denna veckan: Rebecca Wargenklo