Ståndscirkulation

I

Om du bara ville erkänna ditt symbiotiska leverne
så skulle cirkulationskuverten återfinnas
och delas ut som strutar till godhjärtade barn.

Ty vi befinner oss mitt i den osminkade verkligheten
som du felaktigt angav som sagovärld
enbart för att klockaren, prästen och resten av Örgryte
patrullerar gatorna på jakt efter riktig norsk dramatik.

Här tänker man på fuktiga eftermiddagar
framför popcornståndet
då man bände loss sina fobier
för att de hade stämt träff med lealösa joggare
som vid tretiden dyker upp ur katakomberna.

II

Inget mer än dina lycksaliga öar, dina proteser
och ditt outgrundliga mörker
fick mig på fall.

Hundraprocentiga vitaminsprutor gick mig förbi
och från lägenheterna i den nybyggda oasen
hördes kulorna vina som mögliga pastejer.

Jag såg att du förvarade dina ögon som försäkringsbrev,
det var bara det att ingen missförstod dig.
Förr kunde folk reagera när någon hopplös anarkist
släppte sin elektriska fotboja, och typ -
kastade sig framför sina egna motöverföringar.

Detta är numera ett legendariskt påhitt;
du hoppade ju före mig, sneglade på min vrist
när vi äntligen hade fått upp krocketbågarna.

III

Du bar din historia lika flott som en inseglad skonare.

Och de fåordiga, de som envisas med tigandets tyranni,
har nu lagt sina sista kort: utsikter över tyrolerlandskap
och baddräktsmode i det chica utförande som
endast svala höstkvällar kan gå i god för.

Din hysteriska tunghäfta gjorde mig dessutom osäker
i det ¨ korrekta handhavandet av tvål ¨.
En kommentar som jag har popsånger att tacka för.

Eller, för att vara exakt, av den bistra erfarenhet
då jag såg din före detta älskare med vit blick,
kasta upp sina förhoppningar om ett spolformat liv.

IV

Ja, se den kåtbocken som halvt om halvt
binder upp sig för ännu ett simborgarmärke.

Han påminner om de som alltid står framför en i biokön
och låtsas att de sett alla filmer med incestuös problematik.
Och kommer undan med det.

Biljettrivarna har ju stoppat all vidare intagning
till överkurser och magistergrad.
Napoleonkomplex förstås.

Nej, mina krav är försvinnande små –
en kopp te och nattsömnen lagd däri.

Skriven av: Dag Ståhl