Stenvändaren

Diktsamling
Titel: Stenvändaren




Stenvändaren

Inget liv utan smärta
Ingen smärta utan liv
Ljuset är inte alltid lätt att se
Men det brinner droppande ner på handen

Skogen är mörk och dunkel
Med blicken fäst på marken försvinner allt omkring
Händerna trevar, gräver, letar i mörkret
Vänder på stenar för att finna tröst


Till min Gud

Ge mig kraft att älska
och jag skall älska allt i världen
Låt mig vara stark
och jag skall hjälpa de som behöver
Led mig från mörkret in i ljuset
och jag skall visa andra vägen
Skänk mitt sinne en ingivelse av hopp
och jag skall sprida din glädje

Väck mitt inre barn till liv
och jag skall springa i det gröna gräset
låt de vackra tankarna flöda som de vill
och jag skall dela dem med många andra
Visa mig livets skönhet
och jag skall berätta med min sång
Låt mig leva i din värld som jag är ämnad.
Och jag skall bli något utöver mig själv


Mitt hopp

Tårar kryper fram ur mina ögon
när jag minns vårt möte
Vad hände egentligen när vi var två
Vaknade något inom mig ?
Nästan så det gjorde ont

Mitt liv fick ett enkelt men så kluvet mål
av både lycka och sorg
Som ett blommande körbärs träd
vars blommor i vinden faller på mitt ansikte....
så lugn och trygg men ändå så flyktig
var du för mig när du höll om mig i den kalla natten

Hela mitt allt hoppas på bekräftelse i dina ögon
Kanske är jag en förvirrad själ men så full av lidelse
Jag hänger i luften över avgrunden i avstannad väntan


Kärlek

När stormen lagt sig
och världen blir så tyst och lugn
När tanken når fram
Känns det så tungt

Men under likgiltighetens mörka slöja
Döljer sig den starkaste kraft
Fast jag är så trött
Ger den mig alltid tröst



En ros av silver

Ur natten föddes själen till min älskade
Men månen som lös i hennes ögon....
sådde ett litet frö av ljus i hennes hjärta
Ett litet frö som genom åren växte
till en ros av silver som nu gnistrar i hennes inre

Men med svarta murar skyddar hon sin kärlek
Rädd för att såras rädd för att ryckas bort.......
Därför når inte ljuset alltid ut
för att bemöta min kärlek
När jag famlar i mörkret efter hennes famn




Naken på nytt

Omtöcknad av oro sjunker jag till botten
När jag rör mig kommer smärtan
När jag sitter still blir allting så tomt

Muren som tidigare skyddade min själ
Raserades med kärleken till en annan människa
Nu blottar själen alla mina öppna sår

Bara ett litet korn av salt svider i min själ
Jag kan bara förundras av hur allting kan vända
från euforisk kärlek till ångestfylld likgiltighet



Oro

Oron växte tills nånting brast inom
Plötslig finns där ett brännande töcken
Förnimmelsen känns så rysligt bekant
Fyller mig med vemod, distraherar min tillvaro
Har jag klättrat halva vägen för att falla ner igen
Skall jag orka med dagen utan att tappa bort
Vad jag under lång tid försökt bygga upp
Ibland lugnar sig stormen bara för att komma tilbaka igen


Den pandemoniska konkubinen

Hon leker med själar som de vore marionetter
Slänger dem i skärselden för att värma hennes kropp

Med skenbar omtanke väcker hon din kärlek
För att ta allt vad du kan ge

Visar sin absoluta likgiltighet när hon är mätt på dig.
Kastar dig på avskrädeshögen bland alla andra förlorade själar


De levandes dag är nu

I månskenets ljus vandrar katten
smyger ensam genom karga natten
Drivs av en mystisk kraft
Som hon innerst inne alltid haft

Uppfyllt av livet är hennes sinne
Men ack så kort är hennes minne
Av förra dagen som försvann
likt ett liv som aldrig fanns


Min vän

Kom till mig du solens varelse
Skänk mig ditt ljus och ditt lugn
Låt mig finnas vid din sida
och blicka ut över världen.......

Ge mig din insikt och låt mig
som en droppe i havet upplösas i alltet
Visa mig vägen till min egen strävan
Låt mig vara nånting mer än jag själv


Grå man

I gränsen mellan ljus och mörker
Ryser själen i mitt jag
Slits mellan två krafter
Jag spricker nog en dag


Smärta

Ve och förbannelse
Du onda styggelse
Försvinn från min kropp
Fördärvande förstörare
Jag är starkare än dig
Tro inte du kan knäcka mig

Du gör ont nu men jag skall
nog få bort dig på något sätt

Jag ger aldrig upp fattar du det
Aldrig nånsin........


Mörker barn

Som ett barn vill jag gråta
av sorg och av saknad
Där någonting tidigare fanns
flyter nu ett hav av mörker

Men vem är jag att förbanna
mitt liv, när jag inte svälter
av hunger, törst eller kärlek.....

Så låt solen lysa in i min själ
Låt ljuset nudda mina innersta rum
Alla dessa mörka skrymslen där inga blommor växer
måste också få andas? få leva

Som regnet förvandlar öknen
skall min själ återuppstå i annan färg
Som gnistrande silver mot en blå himmel
skall jag visa världen vem jag är


När solen skiner

Grå som vardagen var mitt sinne
Men för länge sedan bleknat har mitt minne
Av en tid som svart aska rann ur mina händer
Visst är det härligt när det vänder



Dikter av Sam Hagberth

Skriven av: Sam Hagberth