Tågresan

Människorna runt om mig lever sina liv och följer sina vardagliga rutiner. Jag ser. Jag iakttar. Jag lyssnar. Barnens skratt och de mörkhyades okända språk.
De olika individer med känslor som ingen vet om, fyller min omgivning.

Tanterna med dess rynkiga, slitna händer och deras gröna små hattar som täcker deras gråglänsande hår.
Jag kommer att bli en av dem. En av dem som sett livet från olika synvinklar och perspektiv.
Om vi fullföljer våran resa kommer vi till den tidpunkten, vi med.

Jag ser alkoholisterna med deras slitna kläder och deras försök till att spela på den lycka de inte har. De, som ingen anser vara en ”god människa” håller en konsum påse i sin spruckna hand. Ölburkar, tomma eller ej bär de med sig dem på sin resa. Sin resa till vardagen.
Deras söndersupna ansikten avslöjar sanningen. Deras blick är svart.
De vill inte färdas vidare.

Jag ser den blyga pojken sitta i sitt ensamma hörn. Hörnet där inget ljus riktas mot. För honom själv, är han osynlig. Men jag ser individen. Förvirrad i sin roll som människa. Han, den ensamme gömmer sig bakom sina glasögon och sin svarta keps, i hopp om att ingen ska lägga märke till honom.
Allt han vill är att resan ska nå sitt mål, där han kan gömma sig i det mörka dunklet.

Jag ser den ensamstående mamman som kämpar allt hon kan för att inte blotta sin slitna själ som moder. I försök till att få sin vilja igenom, brister allt. Den inre stressen kommer smygande.
”Blöjor, dagis, disken, barnens läxor, försäkringskassan, maten, elräkningen, tvätten”
Hennes oborstade hår och trötta ansikte avslöjar de innersta tankar som kretsar i hennes huvud.
Hon vill bort. Bort.
Hon vill resa till friheten.

Jag ser tonårstjejen som tuggar sitt tuggummi, som har förlorat sin smak. De hårda svartmålade ögonen är till för att inte släppa in några känslor i hennes liv.
Hon ska vara stark. Stark mot sin omgivning. Trots så ung ska hon stå på sina egna. På egna ben mot hela världen. Den värld som väntar henne. Men man genomskådar. Man inser osäkerheten inom henne, som följer alla regler enligt hennes omgivning.
Kon kämpar så hårt för att vara en av dem som syns. Som hörs.
Hon vill visa vilken unik människa hon är inombords. Men misslyckas när hon lyssnar till de andras ord. De andras ord om hur man ska vara.
Vara en femtonårig självsäker tjej.
Hon stirrar ut igenom fönstret.
Hon vill inte stanna, hon vill fortsätta. Fortsätta till den plats där hon kan vara sig själv.

Jag ser den handikappade människan, där ingen lycka tycks existera.
Hans skötare ser generad ut.
Den handikappade gör ett försök till att få sin röst hörd.
Rösten om att han vill räknas, han vill ha ömhet. Orden som försöker beskriva att han har en egen vilja och ett liv.
Ingen förstår. Ingen lyssnar.
Ingen vill förstå. Ingen vill lyssna.
Han är ensam.
Ensam i en värld av hopp om att bli accepterad som människa. Han vill resa sig upp från sin rullstol och vandra i väg.
Han vill fortsätta sin resa till fots.
På egna ben.

”Då börjar vi närma oss Bollnäs. Nästa Bollnäs”

Jag sitter kvar, ser de olika individerna resa sig och stiga av tåget.
Vissa mer motvilliga än andra.
Deras liv fortsätter, liksom deras tankar och funderingar om livet. Hur deras resa kommer sluta, vad som kommer hända.

Jag sitter kvar. Jag ser, iakttar och lyssnar.
Jag inser att ingen är den andre individen lik och de ser världen som mörk någon gång under deras livstid.

Jag fortsätter resan och ser vart jag hamnar.
Resan mot den kommande vardagen.

Skriven av: Emma