Tigerjakten

År 1975 kunde man läsa följande radannons i en svensk dagstidning.

Ett tigergult kök; diskmaskin, kylskåp och samtliga övriga delar säljes. 4500:- (billigare vid snabb affär).
*******************************************************************

Jag var sju år gammal och min familj hade precis flyttat ifrån den trånga lägenheten i Vällingby till den småländska landsbygden. Mina föräldrar hade blivit invaderade av en befängd dröm om fridsamt lantliv och att leva i harmoni från naturen; långt bort från Stockholms bankande puls och dess folkhemskonstruerade välståndsprojekt - där lyckan substitueras av betong och blåvitts cornflakes - skulle vi bygga våra nya liv, någonstans mellan Kalmar och världens ände skulle våra drömmar förverkligas. Skogen skulle bli vårt hem, djuren skulle bli våra vänner och tystnaden skulle ge oss frid.
Tystnad har alltid varit något speciellt för mina föräldrar. Ibland kunde jag hitta dem sittande i köket med öronproppar i öronen. De kunde bara sitta där och titta på varandra - helt tysta - timme ut och timme in - det var som om de vore förälskade i varandra, genom tystnaden; som om det var tystnaden de älskade och de fann den tillsammans.
Jag hade tidigt fått lära mig att vara tyst; att vara tyst var något vackert - en förmåga som skapade harmoni och frid - men själv så tyckte jag bara att det var konstigt. Oräknerliga var de timmar då jag fick sitta tillsammans med mina föräldrar i vår gamla, röda soffgrupp - som luktade en blandning av välling, öl och rök - tysta, stirrandes in i varandra. Jag satt oftast och drömde. I samma stund som att pappa proklamerade: 'tystnad!' släpptes mina drömmar fria. Jag blev åter igen den stora presidenten som erövrade länder och folk, arkitekten som ritade storslagna katerdraler och slott, den stora charmören som fick skolans vackraste flickor, rockstjärnan som hade miljoner skrikande fans och ibland, brandmannen som kämpade mot farorna, stridspiloten som räddade världen från elaka människor eller upptäcktsresanden som gick på tigerjakt i afrikas djungler. Allt det jag inte var, blev jag i drömmarna; men i samma stund som tystnaden bröts - rasade allt och jag blev åter igen den lilla, obetydliga pojken som inte var så mycket mer än någon annan. Snarare mindre.
Det fanns inte mycket som fick bryta tystnaden. TV-apparater, dataspel och högljudda diskussioner var bannlysta - allt som störde tystnaden var av ondo, med ett undantag: Beethovens pianokonserter. Vissa dagar, då himmelen var blå och solen sken, smällde pappa upp fönster och dörrar, och la med en darrig hand nålen på den snurrande vinylskivan och lät därmed tystnaden brytas av den mest underbara musik. Hela Vällingby hörde Jürgen Beinhofens slingrande pianogångar och det var som om Berlinersymfonikerna målade de gråa och tråkiga betongmiljöerna med tusen miljoners färger. Det var som om hela världen dansade upp och ner, fram och tillbaka. Tonerna ekade mellan husen. Hopp och glädje kom flygande på de känsloladdade tongångarna. Människor log på gatan under. Och allt var Beethovens och pappas förtjänst.

Men oftast var det bara tyst.

En dag kom pappa hem och sa att han hade sagt upp lägenheten och istället köpt ett hus i skogen, mitt i mörkaste småland. Mamma grät, jag skrek och pappa skrattade. Tystnaden skulle inte längre vara en lek vi lekte, det skulle bli en verklighet vi inte kunde göra något åt. Allting skulle bli tyst. 'Precis som döden' tänkte jag. En sak var i alla fall säker: vår verklighet skulle aldrig bli densamma igen. Jag ville inte flytta. Pappa försökte att muta mig med godis varje lördag och ett eget luftgevär. Jag frågade vad jag skulle ha ett luftgevär till om det inte fanns något att skjuta. Pappa drog då på sig en hemlighetsfull min och böjde sig ner till mig och viskade: 'det finns tigrar i skogen'. Jag såg mina drömmar om mig själv som den stora tigerjägaren förverkligas och kunde se mig själv poserandes framför tidningsfotografen med en tiger i ena handen och med skolans vackraste flicka i den andra.
Den 8 februari 1974 var det slutligen dags. Flyttbilen stannade utanför vår trappuppgång och ut steg 3 storvuxna, mörkbuskiga män, som pratade arabiska sig emellan. De luktade vitlök och var iklädda slitna och trasiga kläder. En utav dem såg ut att vara ledande och tog med ens fasta bestämda steg mot vår port. Den andra gick strax efter honom och studerade noga en skrynkliga lapp, en skeptisk min ackompanjerad av ett mummlande ljud visade att han inte riktigt var nöjd över situationen. Den tredje stod blygt kvar och väntade vid bilen, som om han inväntade order på att få röra sig. Efter en halvtimme var flyttningen i full gång. Flyttgubbarna försökte släpa ner vårt bohag nerför den alldeles för trånga trappgången; pappa sprang fram och tillbaka, och övervakade så att de inte tog sönder något. Varje gång den gamla byrån eller något annat släktgods åkte i golvet, hörde man pappa skrika sina smädelser och de stora, svartbuskiga araberna skrika tillbaks. Pappas ramsor blev allt längre och fulare desto längre fram på dagen vi kom och flyttgubbarna fick allt större problem att besinna sig själva.
Själv så stod jag bara och betraktade spektaklet, samtidigt som jag drömde att jag var i Arabien och krigade. Min pappa var min överbefälhavare och hade inget svärd, utan slogs med sin tunga, och alla fiender kastade möbler på oss.
Tillslut, när flyttbilen var fullpackad, lägenheten tom och pappa och flyttgubbarna var dödsfiender så var det dags att åka. I värnamo så stannade pappa utanför Jonssons färghandel; 'jag har ju lovat grabben att det finns tigrar i skogen' hörde jag pappa viska till mamma. Han kom tillbaks tio minuter senare med en färgburk och en stor pensel. 'då åker vi vidare, kebab' skrek pappa till flyttgubbarna, och man såg med ens ett huvud och en knuten hand komma utflugandes genom fönstret på flyttbilen, samtidigt som den störste och mest bestämde av dem skrek för full hals. Som tur var så satt han i mittensätet och hade ingen möjlighet att ta sig ur, tack vare det så överlevde min far och värnamo står kvar än idag.
Sedan fortsatte vi mot skogen. Vi åkte på en stor väg, svängde sedan av på en mindre och svängde sedan av på en ännu mindre etc. Efter ett antal avsvängningar körde vi på en gräsbevuxen - knappt urskiljbar - skogsväg som plötsligt slutade framför ett rött, litet hus. Pappa hoppade entusiastiskt ur bilen och skrek: 'här slutar vägen, här är världens ände och här ska vi bo!'. Huset var nergånget. Färgen flagnade, några fönsterrutor var sönder, några mossiga tegelpannor låg kvar på taket - resten låg på marken. Trädgården var helt vildvuxen, dörren stod på glänt och ett träd hade vält tvärs över gårdsplanen.
Mamma hade blivit förvarnad om huset skick, så hon såg föga förvånad ut, utan verkade mest vara glad över att det inte var värre än så här. Flyttgubbarna såg desto mer förvånade ut, och de pratade med varandra långsamt och entonigt samtidigt som de tittade på det mystiska huset; det var som om man kunde läsa deras tankar när de betraktade den underliga miljön: 'så mycket jobb för det här - de måste vara galna'.
Vi packade ut vårt möblemang och flyttgubbarna åkte hem. Följande dag så började pappa snickra, mamma städa och själv så gav jag mig ut på tigerjakt. Jag fann inga tigrar och när jag frågade pappa var de fanns; så fick jag inga svar. Han sa bara 'att jag skulle vänta och se' eller 'att jag inte tittar tillräckligt noga'. Själv så verkade han vara ganska nöjd. Allt var tyst och lugnt och ingenting som störde.
En eftermiddag när jag precis hade återvänt från en resultatlös tigerjakt mötte pappa upp mig på gårdsplanen och sa att det var en tiger i köket. Kanske flera stycken, han hann inte räkna dem. Jag höjde luftgeväret och smög in i hallen, kröp längs väggarna i korridoren och ställde mig på vakt utanför köket. Försiktigt, försiktigt närmade jag mig ingången till köket och tittade försiktigt in i köket över dörrkarmen. Jag såg något gult, men inte var det var. 'Nu eller aldrig' tänkte jag och såg mig själv på förstasidan av Smålands Posten imorgon. Med ett vrål kastade jag mig in i köket och brände av ett par skott rätt in i skafferidörren. Det var då jag upptäckte lögnen. Det fanns ingen tiger i köket. Pappa hade målat hela köket tigergult och hade sedan - lite smått naivt - hoppats på att jag skulle tro att det var en tiger. Jag slängde luftgeväret i golvet och ville bara springa iväg ifrån allt, bort från skogen och bort från pappa. Jag skulle springa till Vällingby. Det fanns inga tigrar i köket - inte i skogen heller för den delen - och allt vara bara ett trick för att tysta mig. I köksdörren sprang jag in i pappa. Jag svor och skrek att han skulle flytta på sig, jag skrek att jag hatade honom och att jag skulle rymma härifrån.
När jag tittade upp så fick jag dock se att pappa grät. Jag hade aldrig sett honom gråta förut och jag blev som förstenad. 'förlåt' sa han, 'kan du förlåta mig?'. Jag försökte fästa blicken någonstans, men jag kunde inte titta honom i ögonen och jag kunde inte titta in i det ohyggligt fula tigergula köket, så mina ögon flackade fram och tillbaka och hela situationen blev oerhört förvirrad. 'Jag har hört över dig, jag tänkte mer på mig själv än på dig. Förlåt'. Jag fick allt svårare att hålla tårarna inne och jag sprang emot honom och omfamnade honom som jag aldrig gjort förut, och skrek 'ja, ja, ja, men bara om du målar om köket igen och om jag får se en riktig tiger'. 'Ja, min son' grät pappa 'köket säljer jag, vi behöver ändå köpa nytt och imorgon åker vi till djurparken och tittar på tigrar'. Så blev det. Pappa lyckades sedan övertyga redaktören på Smålands Posten att publicera ett litet foto på 'den stora tigerjägaren från Ingaryd', på vilket jag skräckslaget poserar brevid en djurparkstiger. Jag har faktiskt kvar den där bilden än idag och ibland tänker jag tillbaks på den där tigerjakten; då jag fick lära mig hur det känns att få sina drömma sönderslagna, men också att man faktiskt kan vända allting till någonting gott.

Marcus Bergström 2001

Skriven av: Marcus Bergström