Trappan

Du springer i regnet, vet att trappan väntar någonstans där framme.
Blodet forsar ner.
Minnena snurrar fortfarande i det.
Bra och dåliga.

Du undrar om du någonsin når ditt mål.
En låga gjord av hopp håller dig vid medvetandet. Du vägrar ge upp.

Du kan höra det klingande ljudet av fötter på trappan.

Du befaller dina ögon att sluta försvaga dig – tårarna är vapen mot dig själv.
En blixt går igenom dig, delar dig på mitten.
Dina lungor brister itu.
Du kämpar för att kunna bli mätt på syre, men hungern hinner dig alltid ifatt.

Med lungorna i två delar är det svårt att andas.

Hon ligger i dina armar.
Du vill skrika åt henne att inte låta den onda sidan vinna.
Alla muskler och nerver i dig spänns.
Tajtare för varje steg.
Väntar på det värsta.
De brister snart. Med dig. Med henne.
Skulden kommer hänga över dig som ett åskmoln.
Moln som klandrar dig för allt.

Du får skuldkänslor för benen som håller dig uppe.
Men det är du som gör allt jobb.

Det rinner en mörk och röd vätska på henne.
Hennes ögonlock börjar tveka.
Din kropp blir svag, den undrar när du är framme vid trappan.
Vattnet från himlen blandas med dina tårar,
som du inte ville släppa fram.

En silhuett av en glaskupa täcker ditt huvud.
Gör att allt blir orealistiskt.
Den täcker alla ingångar för syre.
Synen sviker. Du vet inte om det du ser är verkligt längre.

Hela din kropp kämpar tillsammans för dig,
men du kämpar bara för henne.

Alla känslor hinner snabbt ifatt henne igen.
Du hör hur hon kvider av smärta.
Hennes händer är blåa, ansiktet blekt.

Det bränner i halsen, ända ner till magen.
Det känns som en eld som äter upp varje vrå i kroppen.
När du använder din röst för att hon ska hållas vaken,
håller känslorna henne för öronen.
Du säger att trappan är framför er och snart kommer lidandet rinna ur henne.

Hennes mörka hår faller åt sidan när hon rycker av obehag.
Ögonen du alltid funnit så mycket liv i börjar tappa färg.

Från djupa, färgrika gröna –
till tomma, bleka, svagt gröna.

Hon viskar till dig att någon annan ritade kartan över hennes liv.

Du vet att det är du.

Du sväljer stenen i halsen som kväver dig.
Hon vilar i dina armar som om varje andetag var ett steg uppför
en brant trappa.

Hennes ögon lyser i mörkret, men börjar slockna.
De rullar bort bara en bit, men gör det tydligt att hennes kropp börjar tappa lusten.

Dina ben svajar och säger stopp.
Hennes känslor vänder sig till dig,

de kan inte bryta ner henne mer.

De säger till dig att djuret korsade deras väg. Men du vet att det var du som korsade ett tryggt hem.

Som djuret inte får tillbaka.

All energi har lurats ur dig.
Dina armar darrar av överbelastningen.
Du håller henne hårt med din sista kraft.
Men trycket blir för hårt

och plötsligt är din kraft inte tillräcklig.

Glaskupan över ditt huvud släpper för en sekund.
Försöker vara snäll.
Låta dig andas.
Men verkligheten är ett slag på huvudet.


Ren panik dras in i dig.
Hjärtat slår hysteriskt.
Låter inte din hjärna jobba ostört.
Du slår i marken, huden skrapas av och lämnar spår på asfalten.

Huvudet känns löst. Smärtan är hög. Paniken är värst. Skulden.

Hjärtat hotar att spränga ditt bröst. Du undrar hur det skulle kännas.

Du undrar vad som skulle hända då.
Hjärtat slår i öronen.
Har ljuset i henne slocknat?
Tårar forsar.
Lämnar du henne?
Känslan växer.
Var allt onödigt?
Luften tar slut.
Lämnar hon dig?
Världen snurrar.


Allt blir överväldigande. Du yrar och ser dubbelt.
För många tankar, för många känslor.


Kraften tar på dig. Du känner det som en hård smäll, inte som en liten knuff.
Allt känns extra starkt.
Tårarna släcker en brand långt in i dig.
De tröstar dig. Hjärtat börjar sakta ner.
Du vet inte om det är ett bra eller dåligt tecken.

Paniken lägger sig sakta i ditt bakhuvud. Sorgen tar sin plats.
Den fyller varje lilla vrå i din kropp, som du inte ens visste fanns.
Det känns som om en bit av dig just bröts av.
Men du är inte helt säker än.


När du inser att trappan är precis framför dig så skriker du åt dig själv att ta dig upp. Men dina armar viker sig. Kroppen lyder dig inte.
Du ligger bara i en pöl av vatten, framför trappan,

med Elena.

Det verkar inte vara ett problem för henne.
Att hennes egna blod blandas med jorden.
Och hennes vackra hår trasslas och blöts ner. Ord ekar i ditt huvud.
Snart tar stormen dig under vattnet.
Kanske dränks du.
Varje muskel ropar, som om själva trappan sitter i dig.

Du har tappat talförmågan. Bara stirrar på henne och trappan.
Du ser på hur hennes mage långsamt men samtidigt så snabbt slutar röra sig.
Hon stirrar tillbaka, inte på dig, utan

rakt igenom dig.


Trappan står framför dig – men stegen är redan borta.

Skriven av: AnonymSkrivare