Publicerat 22.12.2001
Kategori: Dikter

Trofasthetens visshet

När allt du ser är töcken,

och nöden känns så svår.

När varje helg och söcken,

av vemod lämnar spår.

När himlen ej tycks svara

din bön så djup och öm.

När dagens smärtan bara

vill störa nattens dröm.

Mitt barn, mitt barn var stilla,

i tystnad hörs ock ljud.

Var lugn, var lugn min lilla,

än lyssnar nog din Gud.

Du är ej vill i skogen,

han svarar på ditt rop.

Alltjämt han är dig trogen.

Finn tröst i nådens dop.