Kategori: Dikter om kärlek
Två själar
I väntan så ängsligt på solljusets, strålar den gyllene rapsen landskapet målar. Daggvåta kronblad så långt ögat kan nå, skimrar nu sällsamt under djupaste blå.
Här i din närhet är tiden inte mera, allt runt omkring oss tycks sluta existera. Det finns inga ord som kan hjälpa mig förklara, hur jag växer som människa, då du i dina ögon klara, ser mig som den jag egentligen är. Öm, varm och stark så outgrundligt kär.
Jag märker så väl att du vet var vi står, att det som vi känner är sånt som sätter spår. Två själar som en i djupaste förening, min älskade du, är den som ger mitt liv en mening.
När jag tar dina händer i mina som skälver, vill jag tyst bara stå under himlen som välver. Önskar du känner dig omhuldat trygg, för jag finns här helt nära lätt mot din rygg.
Så bryter då ljuset i lila och blått, det mörknar omkring oss där vi som älskande stått. Jag vet att vi snart kommer tvingas isär, men innan du går ska du veta det här.Allt har sin tid och de tecken vi fått, är glimtar av insikt från dem som före oss gått.
Nu står jag här ensam, som någon kan bli och längtar så starkt, till dess att du och jag blir vi. Med dig vill jag vaket se framtiden an, två sökande väsen har funnit varann.
Skriven av: mikael
Inloggning
Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .
Veckans författare:
Ann Larsson
Snart femtioårig fyrbarnsmamma från Norrbotten som alltid älskat att skriva.
På andra plats denna veckan: Petra Christiansen