Kategori: Dikter om hopp
Tystnad
I allts tystnads väsen sveper en vind fram, en frid råder.
Havets vågor slår mot klipporna gång på gång, en harmoni råder.
I vindens drag av sand över det nakna ökenlandskapet står sig liten grönska,
allt tycks vara dött.
I vindens drag av frön över det klädda skogslandskapet står sig mycken grönska,
allt tycks vara levande.
Jorden och människan har sin vila.
Upp i allts tystnads väsen, reser sig ett oväsen.
Ett steg, och många steg tas sen.
En eld tänds, och många eldar tänds sen.
Elden tämjer jorden, och järns smids till form.
Krig förs, städer byggs.
Det som var levande blir dött, och det som var dött förblir dött.
Människan fallen från allts tystnads väsen där en vind svepte fram, där då frid rådde.
Människan fallen till en eld som tändes av ett oväsen, där nu ofrid råder.
En tid varar detta, och allts tystnads väsen kommer sen med frid åter.
En tid varar detta, och elden av oväsendet slocknar.
Hopp, för jorden och dess landskap och vatten.
Hopp, för människan som väntar sitt ursprung åter.
Jorden och människan har sin vila åter.
CHRISTER SANDVIK
Måndagen den 2a juli 2012
Inloggning
Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .
Veckans författare:
Haahaauuj
Hejsan hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej
På andra plats denna veckan: Petterbroberg