Varsam Vandring, Vilsen Var Vederbörande

VARSAM VANDRING, VILSEN VAR VEDERBÖRANDE
En perifer vandrares berättelse om hemska och mystiska ting, i en värld så olik hans, att de är likt myter.


I en fjärran tid, långt, långt bort
Finns en man, namn Ulriik
Han var inte lång eller kort
Var blek såsom ett lik

Håret han sällan kammade
En min han sällan drog
Ögonen igenslammade
Man såg ej när han log

Ulriik, han färdas genom tid
Han landade då här
I ny värld, för honom morbid.
Att se allt nytt det tär

Han undrade vad allt nytt var?
Lådor på jul skrider
Utan att hästen lådan dra
Rädd som få han lider

Hoppar undan hela tiden
Skräcken blir allt för stor
Tiden utan häst nog liden
Ulriik ber nu till Thor:

”Skona mig o’ du gud av krig
Inte vill jag dö nu
Bli en stor pöl, röd och kletig
Rädda mig, krigsguru”

Vips, han var på större gata
Eldar som brinner starkt
Int’ en låga syntes hata
Och fräta sin ved argt

Imponerad han vandrade
Gata upp, gata ned
Tills han mötte en klandrande.
En herre, stor och bred

Högmodig han var, sned och ful
Glodde på Ulriik surt
Jag tror han tyckte han var kul
Ulriik såg nåt var lurt

Mången folk var onda till syns
Och var strikt till kläder
Näsan i vädret nuddade skyns
Blå himmel och väder

Vart han än gick fick han blickar
De gav små flin och spe
Ord de om vartannat skickar
Han var inte som de

Han gav då vika och sprang bort
Åt nåt håll, vet ej vart
Då han var vilsen inom kort
Förfärad blev han snart

Han ville endast fly igen
Ingenstädes det fanns
Sprang in i en port, stängde den.
Första dörr blev hans chans

Upplåst den var och han sprang in
Stannade i en hall
Förbryllad han såg sig omkring
Han hörde då ett kall

Var det lät visste han då ej
Han gick i nästa rum
Kallet kom ifrån någon grej
Stor, svart, och djupt krum

Det såg ut som en stor djup ram
Bilderna byttes ut
Ständigt flöde av denna dam
Trolsk var tavlans trut

Ljud ven runt omkring i rummet
Alla ting så udda
Och detta ändlösa brummet
Han febrilt vill skudda

Han såg förbryllad missödet
Någon tog annans liv
Med luft och svartkonst tog man det
Ulriik tror allt ska bliv

Han vände på klacken, Ulriik
Mer rädd nu än förr
Då konst uttrycker höga skrik
Han sprang genom ny dörr

I Detta rum en ny börda
Som faktiskt var ett kök
Mystiska sånger var hörda
Lyssnade som en hök

Det dunkar, bultar och bankar
Ljud värre än ramens
Hans hjärta hoppar och halkar
Och han önskar han var i kramens

Ömma grepp hos sin vackra mor
Och sussade så sött
Inte i denna vredes klor
Som kväver honom trött

Musiken trängde lungorna
Och skar genom kroppen
Sången trasslade tungorna
Välte omkull koppen

Och krasande slogs den sönder
Överröstande brak
Väckte huset fullt av bönder
Kom med gemensam sak

De såg den udda typen stå
Krokig i rygg och skrämd
Det ville honom bara klå
Skulle nu ta sin hämnd

Än en gång började vår vän
Med slöa steg fara
Mot en dörr, ville bara hän
Väg från denna skara

Eftersom alla detta år,
Året var 2000
Var onda, fällde han en tår
Den jagade musen

Alla ting var så mytiska
Alla män så onda
De var förbannat ytiska
De flesta var blonda

”Nordbor är inte som hemma
Lugna och sansade
Och de har helt annan stämma,
Helvetets” han sade

När han senare satt helt själv
Ensam i en hörna
Vid ett hus vid en liten älv
Tänkte han sin skröna

”En sak som underligast var
Utan eld varde ljus”
Ulriik, som var en sådan karl
Förstod inte ett sus

Inte långt bort stod ett stort hus
Övergivet och fult
Inne från detta kom ett brus
Det lät så milt och Hult
Vår vän tvekade en sekund
Innan han gack bortåt
Och var framme på stund
Det syntes gått hårt åt

Ljus tändes i huvudet hans
När vår vän kom ihåg
Vart det ett likadant hus fanns
Och det var det han såg

Ulriik gick in i det rucklet
Kände att det drog hårt
Och att någonting var kucklet
Ulriik led väldigt svårt

Alla leder drog i honom
Hans armar åt ett håll
Hans ben åt ett annat som om
gud inte hade koll

Tiden vreds och tidshjulet spann
Ulriik for än en gång
Genom tiden han nu försvann
Han for med pinans sång

– Och gick denna dikt till ände
Sagan att resa in i tiden
Vi får aldrig veta vad som hände
Och så var dikten liden.

Skriven av: Andreas Carlsson