Kategori: Dikter
Vävherren ur 'Vävherrens dotter
Vävherren
Vävherren sitter på en skärva av ljus
Han nickar och gungar med foten
Glimtar av skimmer
han till oss sänder ut
Stjärnstoff han strör över åren
Han väver och spinner ett milsvida spår
Binder dem samman i knippen
Knopar av möten i väven han slår
Knyter och knåpar in hemliga tecken
Glitter och glans han strör över somligt
Somligt han väver med svarta hål
Söner och döttrar som vandrar den vägen
följer ett milsvida eget utmätt spår
Den väven är ett stycke, men ändå miljoner
Alla har en egen, fastän väven är en
Och endast i vävherrens hand finnes tråden
med den han vrider och lirkar oss hem
Till sist vi står vid det slutliga mål
på vävens knut, den sist mödosamma påt
Vävherren själv nu träder fram i sin ståt
Han sitter på skärvan av gudaljus
och nickar belåtet och gungar med foten
lyfter oss upp och klipper av tåten
Sen tyst och stilla han håller oss i sin famn
låter oss vila på himlaljusens strålar
Och skriver i boken vårt nya namn
Bild till på www.herrenminherde.se
Skriven av: Sofia Hedblom
Inloggning
Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .
Veckans författare:
Mimsan1
Jag har skrivit i ungefär fyra års tid och har även gått några kurser inom skrivandets konst. Jag älskar att utvecklas och lära mig nya saker. Jag målar och läser även mycket olika typer av…
På andra plats denna veckan: Rebecca Wargenklo