Publicerat 17.12.2016
Kategori: Sorgliga dikter

Vi slutar att känna

Ibland är det inte tillräckligt att tända ett ljus
Var och en av oss har våra snedsprång
Och jag faller jämnt när jag tänker på dig
Det som var och vad jag tillät
Dina gester, blickar, tonläge
Men vad kan jag säga, du manipulerade mig och jag var din marionettdocka

Jag gjorde dig skärrad ty det var ack inte mitt fel
Jag tittade, du stirrade. Jag ansåg min arm du berörde min axel
Du försökte spela oberörd men jag vet att det grämer dig
Men jag vet att det är sant, jag entusiasmerar dig även om du icke
Men du sade ingalunda JAG ÄLSKAR DIG ty , för
jag behövde inte höra
För det jag redan hade god kännedom om behövdes inte förtydligas

Ibland är saker som en chimär
Fantasi fast så bra nästan osannolikt verkligt som det kan bli
Så det blir obehagligheter
Mellan liv och död såsom att vara fast anställd till att man blir förvisad
Men ibland går det inte så långt
Det är bekymmer nog att ens behöva gå så långt
Vi tillåter oss inte att reagera, vi slutar att känna
Vissa saker är inte mödan värd att driva
Då vi får gå vidare och fortsätta

En bild en tillbakablick med sorg i hjärtat var det bara dystert
Jag såg inget ljus när tätt intill fotot jag tände
Vissa säger att man kan älska två lika mycket, men jag vet inte om jag vill förlita mig att det är sant
För varför föll man för den andra om man inte har känslor för dem
Min tragedi kommer alltid att vara att jag aldrig kommer vara eller bli nåbar åt dig
Men nu vet jag inte om jag heller vill
Nu vet jag att du är en aktör, så lik en ängel när du ler
Du är en tragedi, sorgligt så det är komiskt

Med åren kommer detta minne att blekas och det jag förmår mig att förnimma
Likaså jag kommer vara död för dig när du vill ha mig
och genomfört alltför länge sedan
Det finns inget som heter tillbaka när ögonen är tillräckligt öppna
För visst är det så, vi alla har våra tragedier och komedier
Men en romantisk komedi kan inte vara utan drama eller vice versa