Kategori: Dikter om kärlek
Visst var jag en tjej.
Visst var jag tjej.
Precis som jag alltid har varit. Men den här gången så var det annorlunda.
Kanske hade jag växt, kanske var det inte längden eller min personlighet som hade förändrats.
Det var något annat.
Jag stod och tittade på mig själv i spegeln och mina ögon vandrade till mitt hår. Mitt guldiga nästan kastanjebrunt hår som var nästan lockigt.
Mitt hår som hade växt så mycket och plötsligt en dag var det jätte långt.
Jag hittade också mina ögon i spegeln.
Mina mörkgröna ögon som nästan själv avspeglar sig något annat. Nästan så att man kunde hitta ett litet skimmer och hopp i mina ögon.
Nästan så att de glänste för något jag inte visste om.
Något som jag skulle kämpa för att hitta.
Jag tog en sista bra titt på mig och blev kvar att bara titta på mig.
I denna stund kunde jag hitta så många fel på min kropp men ändå så fanns det en känsla av stolthet när jag tittade på mig.
Som att efter alla dessa år kämpade jag för denna stoltheten.
Jag kanske nästan skulle säga till mig själv att jag hade blivit vacker.
Kanske hade mamma också sagt det.
Mamma var aldrig typen att säga till någon att de var vacker, mamma använde alltid andra fraser som söt och gullig.
Man kunde få mamma att säga till någon att de var vacker men mamma tyckte aldrig att det var utsidan som skulle kunna vara vacker det var bara som fanns inuti personen.
Men kanske hade mamma i detta ögonblicket sagt att jag var vacker,
att hon var nöjd för allt jag var och för allt jag skulle bli.
Hon kanske skulle titta på mig som att jag var något större än hennes dotter, något bättre. Men vad spelade det för någon roll så länge det vara bara han som tittade på mig.
Skriven av: I.K Andersson
Inloggning
Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .
Veckans författare:
Ann Larsson
Snart femtioårig fyrbarnsmamma från Norrbotten som alltid älskat att skriva.
På andra plats denna veckan: Petra Christiansen