Publicerat
Kategori: Novell

05:20

Visarna på mitt gröna armbandsur visar tjugo över fem. Solen ser ut som en liten, smal apelsinklyfta vid horisonten, men jag har redan suttit på den skramlande och dieselluktande bussen ett tag. Det blåa fordonet rör sig med ett lätt gungande mot norrland. Norrland är för mig ett stor tyst ödelandskap, och mitt i det stora och tysta har mannen som kallar sig min far slagit sig ner med sin sura, perfekta mäklarfru och de två små barnen som kom till jordelivet för tre och ett halvt år sedan. Personligen tycker jag att det finns tusen roligare saker än att sitta på en gammal rostig buss i åtta timmar. De gråröda sätena har för länge sedan sett sina bästa dagar och varje säte har ett konstverk av tuggummin på sina randiga ryggar. Överallt finns det grusigt bussdamm som flyger runt i luften och andas in av passagerarna. De, som också ska upp till ”the middle of nowhere”, har jag redan inspekterad ett antal gånger. Det är en salig blandning av barnfamiljer, fjällvandrare och ungkarlar.

I sätparet bredvid mig sitter en äldre dam med sitt gråsprängda hår uppsatt i en lång fläta och läser en bok av Jonas Gardell. Hon hjälpte mig att få upp min väska på hyllan. Då berättade hon att hon skulle hälsa på sin syster i någon by, som jag inte alls kommer ihåg namnet på, den hade ett sådär typiskt norrländskt namn så man knappt kan uttala det.
Jag svarade med att jag skulle hälsa på min pappa som fyller 35. Hon undrade om mina föräldrar var skilda och jag sa att jag var ett sådant där barn som aldrig skulle ha blivit till. Damen hade nickat och frågat hur gammal jag var. 15 i september hade jag svarat och hon hade nickat igen. Mamma var 18 hade jag lagt till.

Där hade vårt meningsutbyte tagit slut för bussen hade startat. Nu sitter hon där djupt nersjunken i sin pocket. När jag blir gammal vill jag vara som henne, ha långt vitt hår med slingor av svart och skrattrynkor runt ögonen. Svarta snörkängor, gråa strumpbyxor, tjocka kjolar och massor av koftor och sjalar, läsa mycket och göra det jag vill. Nu vet jag inte så mycket om henne men jag slår vad om att hon är läkare och har rest jorden runt flera gånger.

Jag väcks ur mina drömmar av att min mobil ger ifrån sig ett dovt mullrande. Jag förstår på en gång att det är mamma. Min mamma är den absolut bästa mamman som finns! Hon ler alltid fast jag berövat henne på hela hennes ungdomsliv. När hon märkte att hon var gravid berättade hon det för sin dåvarande pojkvän, min pappa alltså, men den mannen tog sitt pick och pack och gav sig av. Där stod min mamma, nyss fyllda 18 år, gravid och lämnad. Hon har ändå alltid sagt att det var det bästa hon har gjort. Hon har antagligen tyckt det har varit ganska kämpigt emellanåt, men hon har aldrig klagat.

När jag en eftermiddag för ungefär fyra år sedan lyfter telefonluren, är det mannen som en gång i tiden flydde fältet när han fick vetskap om mig, som säger att han är i stan. Han visste inte ens vad jag hette den här soliga eftermiddagen i maj. Visst har jag haft svårt att förstå att han vill veta av mig nu och han är inte heller den optimale fadersfiguren eftersom han bor åtta timmar ifrån mig, men han är min pappa och han försöker göra det bästa av situationen.

Det var precis som jag gissade mamma:

god morgon ;P!
ja hoppas att din fars kärring till
fru inte kmmer ta livet av dig
ring mig i så fall
ring mig ändå
ja o J åker och till
mormor och morfar idag
ja har mobilen med
älskar dig!
pok mamma

Jag lägger suckande ner mobilen i fickan och känner hur jag redan saknar henne och Johannes. Johannes är mammas bästa kompis. Många tror att de är ett par, men så är det inte.

Bussen stannar till vid Statoil. Chaffisen meddelar att han ska tanka och säger också att man kan gå ut och sträcka på benen om man vill.
Jag följer hans förslag och slinker in på macken och köper en påse skumtomtar och apelsinjuice. När jag passerar frallorna nappar jag åt mig två stycken med solrosfrön och lägger en burk med Nutella i korgen. Nöjd med mina inköp återvänder jag till bussen.
Damen bredvid mig har tagit fram en termos med något som jag antar är kaffe och smuttar förnöjt i sig den rykande, heta drycken. Det gråa håret har slitit sig från den långa flätan men hon verkar inte ta någon notis om det.

Det har börjat regna när bussen sätter fart igen. Jag undrar om det regnar hos mamma och Johannes som nu antagligen sitter på tåget ut till mormor. Jag känner hur jag längtar efter dem. Saknaden ligger där som en klump i magen. Johannes har alltid varit som min pappa. Jag tror att han blev lite orolig över att jag skulle glömma honom när pappa kom in i bilden. Om han skulle säga det till mig skulle jag skratta. Han oroar sig för mycket, Johannes.

Jag lugnar mig själv med att det bara är några dagar bland renarna och inte för resten av livet. Det ska bli kul att träffa pappa. Det ska det, eller? Jo, det ska det. Det ska bli jättekul.
Nej, det ska inte bli kul. Jag hatar honom! Han tror att jag ska älska och längta efter honom. När jag var mindre fantiserade jag ofta, eller snarare jämt om min okända farsa. Besvikelsen blev stor när jag fick veta hur min hjälte var. En man som har gift sig med en perfekt kvinna, som också har ett väldigt stort maktbehov. Han kan inte göra ett skit utan att hon ska komma med sitt godkännande. Fast han kanske inte upplever det så. Han tycker väl att det är skönt att han en mamma som kan se till så att han inte gör några fel, eftersom han gjorde ett stort misstag när han var tjugo!
Sen mina syskon också, jag känner dem knappt! Har jag inga rättigheter alls? Så fort jag är i närheten av dem ska Camilla-kärringen komma och: ”Åh, akta så att du inte tappar henne” eller ”Se till så de inte smutsar ner sig”. Seriöst jag har hållit i barn förut och det finns tvättmaskin, men om Lee-jeansen är för ömtåliga så ska jag linda in mina syskon i cellplast och sitta och lägga pussel med dem. Inte gå ut med dem i skogen eller till sjön. Någon gång kanske jag kan ta in en kotte och förklara vad det är så att de får se lite av den osteriliserade världen.
Jag känner hur tårarna bränner i ögonvrån och hatet inom mig mot pappa och Camilla. Jag känner hur mycket jag saknar mamma och Johannes. När de första glödande tårarna börjar rulla ner för mina kinder vänder sig damen mot mig. Hon ser mig i ögonen och jag känner hur lugnet kommer över mig när jag ligger och snyftar mot hennes bröstkorg.
Hon är en helt främmande människa men låter mig ändå gråta ut hos henne och jag låter mig göra det också.
Timmarna som följer sitter vi och föräter oss på skumtomtar och Nutella. Jag förklarar mitt liv för henne, om pappas svek och min underbara mamma. Hon berättar att hon själv bara var 17 när hon fick sin son, vilket var tidigt redan på den tiden. Han var en oäkting också, så det skulle vara en stor skam, men hon var bara glad.

När busschauffören ropar ut att det bara tio minuter kvar av resan ser hon på mig och säger:
”Det var mycket trevligt att träffa dig, du påminner om mig när jag var ung”. Jag ler lite inombords. ”Jag hoppas vi ses i framtiden, här har du mitt nummer” Hon halar upp en penna ur fickan och skriver med vacker skrivstil över Nutellaburkens etikett ett nummer och lägger sedan till en adress. Hon ger mig pennan och jag tar skumtomtepåsen och krafsar ner mitt nummer och adress med mina kråkfötter. Naomi ler och ger mig en lätt kram. Hon luktar såpa och kryddor.

När bussen stannar och vi börjar ta ner vårt bagage ser jag pappa och Camillas kliniskt rena, silver Mercedes där utanför. ”Det kommer att gå bra” säger Naomi utan att tveka. Jag nickar. Det kommer att gå bra, tack vare henne. När vi kommer ut på grusparkeringen mitt bland fjällen ser jag pappa komma emot mig. ”Hej Ditte!”, säger han och ler med hela ansiktet. Jag slår armarna om honom. ”Jag måste bara säga en sak till en vän”. Naomi står och pratar med en kvinna i samma ålder, jag antar att det är hennes syster. ”Får jag fråga dig en sak?”.
”Javisst!”. ”Är du läkare?” Hon tittar häpet på mig. ”Ja, hur visste du det? Jag har jobbat inom Läkare utan gränser bland annat.” ”I Afrika?” frågar jag? ”Ja, och Sydamerika, hurså?”. ”Jag bara undrade”. Jag ler. ”Au revoir”. Gruset dammar och mina svarta skor börjar anta en gråbrun färg. Solen lyser och upp mot fjället syns en flock renar. Jag ler.

Skriven av: Clara

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck