15 år

Väckarklockan ringde. Det lät som att någon spelade på en triangel precis vid hennes öra. Mella satte sig kvickt upp i sängen och tittade sig i spegeln som är placerad mittemot hennes säng. Hon tittade på sin telefon och tiden visade att hon hade försovit sig, igen. Hon gick med snabba steg in i köket och öppnade kylen, drack 5 klunkar vaniljyoghurt direkt från förpackningen. Efter det direkt in i badrummet. Mella sköljde munnen med den starka munsköljen och vaskade snabbt av ansiktet. Sen in i rummet igen. Hon kastade av sig pyjamasen och drog på sig en vit t-shirt och ett par svarta jeans. Med knutna skor och med sin röda vårjacka på var hon på väg mot skolan. Till skolan är det en två minuters promenad genom parken och över ett övergångsställe. På väg till skolan kände hon hur vinden blåste svagt i hennes hår och hon fick alldeles rosenröda kinder. Mella träffar Cihan och Vally vid övergångsstället utanför skolan. De bor grannar med varandra. Cihan och Vally är Mellas närmaste kompisar och de går också i Mellas klass, 8b.

Efter Mellas sista lektion skyndade hon sig till sitt skåp där Alfons väntade på henne, Mellas pojkvän. Alfons ögon glittrade av glädje när han fick syn på Mella. Han kramade om Mella och gav henne en puss på övre delen av hennes panna. Mella satte på sig sin jacka och smällde igen skåpsluckan. Med Alfons arm runt Mella gick skolans populäraste par ut ur skolans entre. De satte sig på en grön sliten bänk utanför entren och det första Mella säger när dom har satt sig är “Jag kan inte längre”. Alfons frågar förundrat “Vad menar du Mella? Jag blir orolig för dig.” Med en nedstämd röst förklarade Mella att hennes pappa inte tillåter deras relation för att Alfons har ett svenskt ursprung. Han brast ut i tårar. Varken Alfons eller Mella kunde förstå varför det var så, utan det bara var så.

Efter några minuter av övertygande fick Alfons tillslut Mella att gå med på att berätta om Alfons för hennes föräldrar. Så Alfons följde henne halva vägen hem där de sedan skulle mötas efter att hon hade berättat för sina föräldrar så att han snabbt skulle få veta hur de skulle gå.

Mella stod vid porten och tittade upp på köksfönstret. Hon klickade in koden till porten sen på ok. Hon gick nervöst upp för trapporna med långsamma steg. Hon tog sedan upp sina nycklar ur sin jackficka och låste långsamt upp överlåset.

När Mella kom in i lägenheten var det första hon såg hur mamma låg över bordet i vardagsrummet och pappa grät och skakade på henne som att han försökte väcka henne. Men hon vaknade inte.

-

Mella kände en hand på sin axel och ryckte till. Det var Gregor Aleksijevitj, mammas doktor. Han hade ett smalt nyrakat ansikte och glasögon. “Följ med mig Mella, det är allvarligt” Så det gjorde hon. Det gick till hans kontor. Det var ett litet enkelt rum med vita väggar, affischer med olika kroppsdelar och ett skrivbord med lådor, det var precis som en skulle tänka sig att en doktors rum skulle se ut. Gregor sa “Sätt dig ner” med en ledsam ton vilket gjorde Mella förvirrad. Hade något hänt mamma? För det enda Mella ville just nu var att träffa sin mamma, den viktigaste personen i hennes liv. Hon såg fundersam ut men satte sig ner. Mella frågade Gregor “Vad är det som har hänt?” “Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera det här så jag går rakt på sak, Mija är död. Hon dog av en överdos av heroin.” Mella brast ut i tårar. “Jag beklagar sorgen, Mija var en fantastisk kvinna”. Precis då kom pappa stormandes in. “Vi går nu Mella!” sa han argt. Han tog tag i Mellas arm och drog henne ut ur rummet. Pappa gick mot hissen och åkte ner till garaget och precis bakom gick en gråtande och förtvivlad Mella. Pappa satte sig fram och startade bilen medans Mella satte sig vid en av fönster platserna i baksätet och satte på sig sitt bälte.

Mella kunde inte sluta gråta på vägen hem. Hon kunde inte förstå att hon aldrig skulle få se mamma igen. Mella ville inte heller göra pappa arg genom att gråta för mycket så tillslut slutade hon. De börjar närma sig porten och desto närmare de kommer så såg det mer och mer ut som att det var Cihan och Vally stod vid deras port. Och det var de. De undrade varför jag inte hade kommit till skolan idag eller svarat på sms. När Mella berättat vad som hänt med mamma blev båda i chock och såg inte alls lika glada ut som när de först såg Mella. Vally frågade Mella om vart hon skulle bo nu. Och innan hon ens hann svara sa Cihan glatt “Du kan bo hos mig” och Mella blev överlycklig och svarade “Jag ska bara hämta mina grejer, kommer snart!”. Med kvicka steg sprang Mella upp i trapphuset och låste upp dörren. Mella packade alla sina saker i en stor träningsväskan och gjick till hallen. Hon knöt skorna och skulle precis gå ut när hon hör pappa skrika “Och vart tror du att du ska gå, du har utegångsförbud”. Varför det frågar Mella och han svarar “För att det är ditt fel att mamma dog”. Mella släppte väskan med kläder och vände sig om och svarade att det faktiskt är hans fel att mamma är död. "Du har uppmuntrat henne att ta heroin och titta hur det slutade”. Pappa släpper ölen på golvet, reser sig upp ur soffan, och går mot Mella med tunga steg. Han står och tittar på henne i några sekunder och fortsätter sen med “Mella kan du öppna fönstret?”, fast med en glad ton. Hon frågar “Efter jag har öppnat, får jag gå då?” väldigt misstänksamt. “Ja absolut!”. Mella undrade för sig själv varför han var så snäll men hon gick ändå och öppnade fönstret. Medans hon öppnar fönstret närmar sig pappa också fönstret. Precis när Mella öppnar fönstret känner hon pappas hand på ryggen som puttar henne ut ur fönstret. Hon föll till marken och där hon tog sitt sista andetag.

Skriven av: Tida Nurmi Minteh