Publicerat
Kategori: Relationer noveller

180 dagar av klarhet

Midsommarsolen hade precis ramlat ner under horisonten och trots sin korta respit vände den nu åter med nyvunnen kraft, för att företa sin något reviderade bana över det blånande himlavalvet.
De tunna gardinerna i det halvöppna fönstret, tycktes bölja då en veritabel skur av fotoner sköljde genom det gräddvita tyget.

Jag rullade över på sidan och blev liggandes så en stund, sparkade mödosamt av mig det tjocka täcket, och lät det livsgivande ljuset skoningslöst belysa min utmärglade kropp.
Jag kände inte igen de smala låren, inte den bleka hyn, som likt tunn väv låg så hårt spänd över benknotorna, att de avtecknades obehagligt skarpt i det flödande morgonljuset.

Inte klagade hon min småländska huldra, då jag oanmäld kröp in under hennes täcke och lät en iskall hand bryskt, vant forma sig kring hennes yppiga högra bröst.
Istället tryckte hon sig hårt mot mig, och då jag förlorade mig i hennes rödskimrande hårsvall, kände jag hur hon slöt en varm hand kring min vilande mandom.
Det långa håret föll likt svalt vatten över mig, hennes läppar av honung mot mina.
Den klara, tysta morgonen då vi fyllda av åtrå och kärlek förenades kom att bli den sista tillsammans.
Och då hon skakandes av hänrörelse rasade ned på mig, kände jag hur hennes heta tårar rann längs min blossande hud.
Älskling du måste vara rädd om dig! äta ordentligt, du är bara skinn och ben.
Hennes ord skar skoningslöst genom den vibrerande tystnaden, rev itu bländverket och avslöjade ogenerat den chimär vi båda tagit för verklig.
Jag sökte ord, vätte mina torra, nariga läppar men hon förekom mig.
Ligg du kvar och vila älskade, jag ordnar frukost.

Hon väntade inte på mitt svar, istället reste hon sig och blev stående vid fotändan,
hennes uppenbarelse stod i relief mot det skarpa morgonljuset, och trots att hennes anletsdrag inte gick att utläsa, kände jag hennes sorgsna ögon över min skröpliga lekamen.

Jag föll handlöst in i ett tillstånd av dvala, en befriande existens där tankarna fick vila.
Ljudet av små lätta fötter över det kalla trägolvet, en dörr som sakta ställs på glänt, i dörröppningen syns två spretiga linfärgade kalufser, blå ögon som vaket utforskar deras till synes sovande pappa. -Kom säger jag och blir förvånad över svagheten i min röst.
Genast studsar mina två små mirakel upp och lägger sig på varsin sida om mig.
De bubblar av frågor, deras fuktiga händer längs min bleka hud, det busiga håret doftar så gott av gårdagens bad.
Mörkret lämnar mig för stunden och tillsammans färdas vi tre bakåt i tiden längs de ljusa minnenas vindlande vägar.

Stigen genom den sommarljumma barrskogen ligger varm och tyst, en liten bäck följer oss ett stycke, innan den tvärt viker av och försvinner in i den täta vegetationen.
Den gamla trehjuliga paketcykeln går tungt med de bägge barnen och packning på flaket, men jag njuter av ansträngningen och för varje tramptag närmar vi oss det hägrande målet.
Utan förvarning reser sig pojken upp, han pekar som förhäxad mot en glänta ett stycke längre fram.
Två små rävungar leker och tumlar runt i den solbelysta öppningen, tysta sitter vi där och hänförs över naturens mirakel.
Plötsligt är det något som skrämmer rävarna i deras lek, de försvinner med blixtens hastighet in i den susande granskogens väntande famn.



Den glittrande insjön är precis så varm, som bara en sjö i Småland kan vara i mitten av Juli.
Vi badar länge i dess ljumma vatten och äter sen med god aptit, våra medhavda korvmackor och hemmagjorda kanelbullar.
Kom nu mina små busfrön!
Deras mor har stått tyst och lyssnat i dörröppningen
Pappa behöver vila, han är trött.
Plötsligt är jag ensam igen, minnena av våra utflykter bleknar bort och de mörka tankarna pockar åter på min uppmärksamhet.

Skeppsbrofjärdens ruttnande istäcke hade de senaste dagarna mörknat betänkligt, de skarpa strålarna från den återvändande solen, i kombination med den tidiga vårens ystra vindar, hade ställt den förut så klara kärnisen i hastigt förfall.
Det torra fjolårsgräset isolerade effektivt kylan från den kälbitna jorden, att ta sig innanför mina alltför tunna klädesplagg.
Raklång, liggandes på rygg, iakttog jag hur molnen på den klarblå himlen hastigt jagade fram och hur de ideligen ändrade form och storlek.
Jag sökte frenetiskt mönster, sammanhang i de ulliga tussarnas högst bedrägliga livscykel.

Inte en tillstymmelse till känslor hade han visat, rösten kontrollerad, entonig, språket kirurgiskt precist.
Vem fan trodde han att han var?
Sex månader kvar att leva, långt framskriden cancer.
Jag står ju för fan mitt i livet, nyss 40 fyllda, hus, hund, barn, en kvinna som älskar mig likt ingen annan.
Blicken for åter upp mot himlens väldiga kupa, jag slöt ögonen och kände hur tårarna varma, kittlande rann utför mitt orakade ansikte.
Sex månader, tankarna svindlade.
I runda slängar en vår och en sommar, enligt kalendern i min telefon 180 dagar att vinka på, i bästa fall.
Jag reste mig hastigt, torkade med baksidan av handen bort tårarna som fortfarande brände i ögonvrån.
En flock gäss i plogformation korsade under högljudda läten den vidsträckta livsbetingelsen.
Över den taggiga bergskammen, vars konturer påminde om en sovande drake steg de hastigt och styrde sin flyktväg ut över öppet vatten.
Plötsligt slog det mig hur vackert och sällsamt livet är i all sin oerhörda slösande prakt, och hur vi tar allt omkring oss för så självklart, när egentligen ingenting är självklart.
Precis som issörjan, är också våra kroppar stadda i ständig förändring, ett irreversibelt förfall och oförmögna står vi att påverka utgången av kroppens dekadans.

En varm doft av nybakade kanelbullar slog emot mig då jag klev över tröskeln.
Jag stängde ytterdörren ljudlöst, och smög på tå fram till min äkta hälft där hon svagt framåtlutad, under stor koncentration, släppte små nypor pärlsocker på de nyss äggdragerade degknytena.
De båda barnen, i full färd med att kavla ut sina grådaskiga degar, fick genast syn på mig.
Jag satte pekfingret mot läpparna och hyschade svagt åt dem att inte avslöja mig.
Jag kysste henne ömt alldeles bakom örat, hon vände på huvudet och tryckte sina mjuka läppar mot mina.
-Hur gick det hos läkaren?
-Jo då började jag.
Hon kände min tvekan och vände sig hastigt om.
Jag hade aldrig kunnat ljuga för henne och inte heller denna gång kunde jag undanhålla henne sanningen, även om den smärtade mig mer, än något annat jag tidigare upplevt.

Jag tog sats mentalt och kom inte mer än halvvägs innan orden och gråten stockade sig i halsen.
Hon slog sina armar hårt omkring mig och vi stod så omslingrade en lång stund, innan barnen försiktigt försökte kila sig in i mellan oss.
-Pappa varför gråter du? undrade min dotter samtidigt som hon frenetiskt ryckte mig i tröjärmen.
Jag lyfte upp henne och kysste henne ömt på hennes ljusa panna.
-Pappa har lite ont i magen bara, men det går över nu när ni är här sa jag och drog min hand genom sonens mjuka hårsvall.
Vi blev stående såhär medan mörkret sakta föll utanför, inom mig hade en medvetenhet om livets förgänglighet väckts.
I lönndom hade jag på min telefon startat en timer, som obönhörligen räknade ner de återstående dagarna av min beräknade existens.

-Vill du ha något att äta älskling?
Hennes röst är mjuk, fylld av oro, i släptåg har hon med sig vår stora blandrashund.
Med ett bullrande läte, slänger han sig ned vid min sida av sängen och blir liggande.
Jag låter min hand slappt falla ned över sängkanten, genast sätter han en våt, kall nos i min brinnande handflata. Jag stryker honom över den raggiga pälsen och han suckar förnöjt över beröringen.
-Nej min älskade, jag är inte speciellt hungrig svarar jag.
Hon nickar, dröjer kvar en sekund, innan hon med lätta steg försvinner ner till de stojande barnen i köket.





Telefonen av senaste snitt är hal, då mina stela fingrar försöker få grepp kring det högblanka underverket av glas och metall.
Den slår i golvet med ett dovt läte och glider med ett raspande ljud in under nattduksbordet.
Under stor ansträngning får jag fingrarna på det repfria glaset och rafsar den till mig.
Timern räknar fortfarande oförtrutet, dagarna har decimerats till minuter.
Jag slår av telefonen och skjuter den åter in i mörkret.

Vaknar av att jag skriker, t-shirten är våt av svett.
Kvinnan som älskar mig, håller hårt min varma hand i sin svala, barnen står med stora, mörka ögon och ser på hur deras far bit för bit försvinner bort, jag anstränger mig till det yttersta, sätter mig upp.
-Kom! sätt er här hos mig så ska jag berätta något för er.
Jag klappar med min lediga hand i sängen och barnen kommer och sätter sig helt nära.
-Ida minns du den kalla vinterdagen då cleo somnade in?
Hon nickar, sätter ett litet rynkigt pekfinger i luften och säger
Hon är i månen nu, det vet jag
Hon är i månen fyller jag i och vet du Ida? Snart är det dags för mig att åka till Cleo och se hur hon har det.
Hon funderar en lång stund, sen piper hon iväg in på sitt rum, man hör genom den tunna väggen hur hon letar efter något i sin stökiga garderob.
Straxt är hon tillbaka med ett svart halsband i läder, prytt med blanka metallnitar.
Cleo glömde sitt halsband, kan du ta med det säger hon och lägger läderbandet i mitt knä.
Det lovar jag min lilla älskade vän.
Pappa säger Emil som länge suttit tyst, kommer du också bli begravd i trädgården där under busken som Cleo?
Nä inte där säger jag och rufsar om i hans bångstyriga lockar.
Du vet där farfar ligger så vackert med utsikt över ängarna och skogen?
Där kommer också jag ligga och vila mig
Hur kommer du upp till månen utan vingar fortsätter han?
Jo vet ni det är så fiffigt, att när man som Cleo somnar in, då blir man så lätt som en såpbubbla och då bär vinden mig hela vägen upp till månen.
Jag trycker hårt min älskades hand, mina ögon ber henne för barnens skull vara stark, hon nickar i samförstånd, stryker en glittrande tår ur ögonvrån och reser sig upp på ostadiga ben.
Ska vi åka och bada säger hon sen utan inlevelse
Barnens glädjeyttring låter inte vänta på sig, de rusar ner för trapporna och börjar med frenesi packa den prassliga badkassen.
-Klarar du dig älskade säger hon och blir stående i dörren.
Bada ni, jag ska försöka sova lite säger jag matt.
Hon försvinner ut och jag blir åter ensam med hunden troget vid min sida.

Vattnet ligger stilla, det vita kyrktornet som syns så väl mellan ekarnas gröna lövverk, tycks sträcka på sig för att få en skymt av den lilla muntra insjöns blanka spegel.
Barnen spatserar nakna i strandkanten.
Utan framgång försöker de fånga tusenbröderna, som pilar fram över den guldglimrande sanden.
Plötsligt är han hos mig, hans händer vilar lätt på mina axlar, den grova skäggstubben kittlar mig,
då han ömsint kysser mig i nacken.
Doften av hans kropp omger mig, ett ögonblick senare är han borta.
Vet du mamma? säger Ida i bilen på väg hem.
Pappa är i månen hos Cleo, han tog med sig halsbandet som han lovade.
Emil nickar.
Jag ska ta hand om dig mamma, och ida, han bad mig om det och han viskade till mig att han alltid kommer finnas nära oss.

Han ser så lugn och tillfreds ut, vi sätter oss i sängen runt honom, det sista flyende ljuset hänger likt en dimslöja i mellan träden.
En koltrast sitter i jasminbusken och sjunger så vackert att hjärtat vill brista.
I den stilla sommarnattens skälvande rymd, släppte vi honom fri och han steg lätt likt en såpbubbla, upp mot den mörknande himlens bottenlösa väsen.

Skriven av: livestronger

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Piraya73

En kvinna mitt i livet som lever med psykisk ohälsa. Har så länge jag kan minnas använt skrivandet som min terapi. Varje fredag kommer jag även att publicera mina fredagstankar, där jag bollar mina…

Piraya73

På andra plats denna veckan: Fredrik Trulsson