20 år sedan

20 år sedan
Klockan slog 00.00. 6 timmar kvar tills det är över, tänkte jag. Fatima hade precis varit inne i rum 10, patienten som hade varit på sjukhuset längst. Hon satte sig mittemot mig. Jag kände på mig att det var något som hade hänt henne. Fatima som alltid brukade skratta och skoja, var helt tyst idag.
Jag tveka om jag skulle fråga eller inte, men måste veta.
- Är det något som har hänt, för du är helt tyst idag? Frågade jag lite försiktigt.
Hon kolla ner.
- För exakt 20 år sedan så förändrades mitt liv.

Hon hade precis skilt sig och hade fått beskedet om att hon får behålla barnen för att hennes före detta man var missbrukare. Hon var jätte glad för beskedet och barnen också. De var på väg hem och innan hade de handlat för att ha det lite mys hemma med varandra.
Klockan slog 19.00. Det var en regnig septemberkväll. Det var mörkt och svårt att se. Hon körde i 90km/h. En svart Volvo åkte förbi henne med hög fart. Hon såg att max hastigheten var 110. Radion var på.
- Här är Eko kvällsnyheter klockan 19.15. En regnig septemberkväll sker det många olyckor så alla ni där ute snälla kör försiktigt!
Arif som satt i framsätet tryckte in Cd:n med texten Arabi i cd spelaren. Efter några sekunder hörde man arabisk musik. De började dansa och sjunga. Fatima var väldigt lycklig att ha Ali och Arif nära sig och se de så glada.
Helt plötsligt såg hon något ljus komma närmare bilen framifrån. Den kom närmare och närmare för varje sekund som gick. Hon såg att det var något stort.
- Herregud! Ropade Fatima förskräckligt.
Det var en stor lastbil i hög fart som bara kom närmare deras bil. Det var som ett helvete i bilen. Ali i baksätet skrek av rädsla och Arif var bara chokad och visste inte hur han skulle reagera. Hon han inte ens tänka. Hon blundade, klämde hårt på ratten och svängde den åt höger.
Hon blinkade många gånger för att få upp ögonen. Det var mörkt. Hon kände sig yr. Var är jag? Vad har hänt? Var är mina barn? Många frågor ekade runt i Fatimas huvud och hon kände hur paniken kom krypandes. Hon tryckte allt hon hade för att rycka loss bildörren. Den gick upp. Det första som kom upp i hjärnan var bara att springa till motorvägen. Hon såg inga bilar som åkte förbi. Något i kroppen ville att hon skulle tillbaka till bilen och kolla barnen. Hon försökte stanna, men det var någon kraft som drog henne till bilen. Gå tillbaka till bilen nu! Hörde hon någon säga i sitt öra. Hon sprang tillbaka. Försökte rycka loss dörren till baksätet, där Ali satt. Plötsligt hörde hon ett ljud. Det lät som snarkningar eller någon som hade svårt att andas. Hon gick snabbt fram till framsätet, där Arif satt. Hon drog allt hon hade för att få upp dörren. Bältet gjorde att han inte kunde andas så lätt. Hon fick upp dörren. Tog bort bältet. Hon kände om han hade någon puls. Det slog. Paniken minskade i kroppen.
Hon sprang snabbt tillbaka till motorvägen. Det åkte inte så många bilar, men hon såg ett ljus från långt håll. Det närmade sig hela tiden. Hon hoppades på att det var någon som kunde hjälpa till. Hon viftade sina armar åt alla håll och skrek. Bilen sänkte farten.
- Vad är det som har hänt? Frågade den flintskallige gubben i bilen.
- MINA BARN!!! Ropade hon gråtandes.
- Vad är det med dina barn? Berätta vad som har hänt så kanske jag kan hjälpa dig.
- De ligger i bilen, vi måste ta de till sjukhuset.
Fatima sprang till bilen och han följde efter. De hjälps åt och bär barnen till gubbens bil.
Fatima vaknade upp av allt ljud som hördes runt henne. Hon kollade sig omkring. Försökte sätta sig upp men det gick inte. Hon kollade efter sina barn.
- Var är mina barn?? Ropade hon med arg röst.
- Ni har varit med om en svår bilolycka, sa sköterskan. Din stora kille som satt i framsätet har klarat sig.
- Ali, hur är det med honom??? Frågade Fatima oroandes.
- Han som satt i baksätet är fortfarande i koma. Han är väldigt svårt skadad så vi får hoppas på att han kommer tillbaka.
- Nej… det stämmer inte, sa hon. Det kan inte vara sant.
Känslan av att någon sparkade henne på kroppen, gång på gång, gjorde att hon började gråta. Hon kände att tårarna forsade ner för hennes kinder. Hon började må illa.

Jag hämtade papper för henne. Nu förstod jag att hon var väldigt ledsen över allt.
- Hur är det med killarna nu? Frågade jag.
- Ja, Arif klarade sig men Ali var i koma några dagar. Läkarna sa att han hade blivit hjärndöd så han lämnade oss. Sa Fatima gråtandes.
- Ååå, nej va hemskt! Sa jag med ledsen röst. Men hur är det med Arif nu?
- Ja, vad ska man säga. Han känner som en skuld på sig att han lever och inte hans lillebror. Han har försökt begå självmord några gånger, så det är jobbigt för han.

’’ Det sägs att man aldrig glömmer vissa saker och att ärren sitter kvar för alltid, man lär sig bara leva med dem’’

Skriven av: ökänd