Publicerat
Kategori: Relationer noveller

20 ton

Detta var inte första gången, det visste vi båda. Men det var första gången det gjorde så här ont, det var första gången jag var så här rädd och det var första gången jag förstod. Detta är fel. Jag var panikslagen och det svartnade för ögonen, tårarna rann som en flod ner för mina sminkade kinder och i köket hör jag bara skrik. På detta sättet gick det alltid till, vi argumenterar, han blir arg, jag blir arg och sekunden efter pressas mitt huvud mot det kalla kakel golvet. Hur kan det ens vara möjligt att en person som älskar mig så mycket och sett mig växa, på samma sätt gör mig illa. Det är inte slagen mot magen, knytnäven mot tinningen eller sparken mot ryggen som gör ondast, det är orden. Orden som är så mycket värre än smärtan som bara varar i några minuter.
Din lilla meningslösa unge, inte ska du vara här och störa mig, du är lika ful och otillräcklig som din mamma, usch så vidrig.

När jag var yngre trodde jag att det var jag. Det var som som var felet. Jag skulle begå självmord för pappa hade rätt, jag var vidrig och kände mig otillräcklig. Men varje gång jag stod där med kniven i handen eller framför tågrälsen med expresståget till Göteborg i sikte blev jag sur på mig själv för att jag inte vågade. Ibland önskade jag att han slog hårdare, så hårt att jag dog. Jag fruktade inte döden när jag var liten, döden såg jag som ett ställe där man kan vila och komma till en plats där man kan vara med sig själv utan några bekymmer. Men idag är jag 18 år och vet bättre. Han är felet. Inte jag. Inte den 9 åriga eller 12 åriga jag. Det är han.

Mamma har alltid stöttat mig, jag älskar henne och hon älskar mig, precis som det ska vara. Men om hon älskar mig varför gör hon så här mot mig? Sätter sin dotter i lidande. Det är på någon sätt tabu mellan oss att prata om pappas brister. Men när det väl händer blir det också kaotiskt.
Om du verkligen hade brytt dig om mig hade vi flyttat för länge sedan. Skriker jag från vardagsrummet.
Men lilla gumman förstår du inte? Om jag hade pengar hade vi flyttat, det är inte så enkelt som du tror. Du är så krävande och jag offrar allt för att du ska må bra och fortfarande tjatar du dag in och dag ut. Jag orkar inte med dig !!
Skriker mamma från köket samtidigt som hennes korta stubin rinner ut och hon kastar den stekta potatisen som skulle blir vår lunch i köksskåpen så de landar på golvet.
Jag, mamma och pappa är de ända som vet om detta . Men vi pratar aldrig om det, vi löser inte problemet, vi vet att vi alla vill olika saker men ingen tar saken i egna händer.

Jag springer som vanligt ner till tunnelbanan. Halkar några gånger på den hala isen, reser mig upp, tårkar tårarna och sedan springer jag ännu snabbare. Det hade hänt igen kaoset, men denna gången var det mamma som fick lida och det gjorde ännu ondare i mig. Nu är jag stor tänkte jag, jag är inte en 9 årig liten flicka längre, jag är en stor tjej som ska få stopp på detta. Jag hann precis med den gröna linjen mot Norrmalm men när jag kom fram svartande det för ögonen, precis som det brukar bli efter slagen. När jag vaknar igen sitter jag i bilen. Detta var första gången jag satt i en polisbil. Till höger om min satt det en kvinna som oroväckande kollade på mig och till vänster såg jag mitt grannområde. Jag fick berättat för mig att jag hade sprungit in i polisstationen, hyperventilerat och varit helt chockad.

När jag kom in i den lilla lägenheten som jag bott i ända sedan jag var ett år såg det overkligt ut. Jag hade aldrig sett den mängden, det rann ner för den vita tapeten som jag och morfar köpte när vi gjorde om vår lilla 3:a. Jag blev helt stum, jag grät inte, jag skattade inte, jag äcklades inte, jag var inte lycklig. Jag kände bara hur 20 ton lyftes från mina axlar. Pappa var död. Att man kunde känna en sådan lättnad i en tragedi är otroligt.

Älskar att skriva om gripande saker
Ebba Olsson är medlem sedan 2016 Ebba Olsson har 2 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Christoffer Andersson

Att skrivandet kan uppbära en våldsdisposition är svårt att tro om skrivandets lugna, solitära natur, men historien visar upp åtskilliga exempel på pennor som genom explosiva språkbruk glöder…

Christoffer Andersson

På andra plats denna veckan: Mångatan