23:39

23:39
Klockan är 23:39 och jag ser dig för första gången sedan i somras. Klockan är 23:39 och jag står iklädd en billig halloweendräkt jag grävde fram ur garderoben några timmar tidigare och du står i andra sidan rummet med kompisarna du alltid pratade om men jag aldrig fick träffa. Ni är utklädda till sjömän hela gänget förutom din kompis Anton som är utklädd till något som verkar vara en vampyr. Eller hette han Anton? Jag vet i alla fall att det är han som du sommarjobbade tillsammans med den sommaren vi träffades och att det är han som du brukade planera din framtid med. Klockan är 23:39 och det vet jag för att det är vid det klockslaget som tiden står helt stilla. Rösten och det höga tempo som spelas i högtalarna har blivit till en mörk stämma där orden blivit urskiljbara. Personerna som står bredvid mig och skrek-sjöng med i texten har nu stannat mitt i en rörelse och det enda som rör sig, det enda som lever i rummet, är mitt hjärta som slår hårt hårt hårt så det känns som det kommer sprängas. Som att dansgolvet kommer fyllas med små delar av mitt hjärta som alla sedan hoppar och dansar på som om det vore ingenting. Som om jag inte står mitt på dansgolvet där mitt trasiga hjärta ligger utspritt och inte längre fungerar.

Vi låg i din säng bland sköljmedelsparfymerade lakan, den där doften jag kände igen från dina kläder också. Filmen som spelade i bakgrunden på din tv hade pausats och kvar fanns enbart ljudet av våra andetag. Dina andetag som jag för en stund försökte synkronisera mina andetag med, höll andan en stund för att sedan andas ut när du andades ut. Mina ben låg omslingrade runt dina ben och om jag hade sträckt mig fram två centimeter hade våra näsor nuddat varandra, men ändå kändes du för långt ifrån. Du var för långt ifrån mig trots att våra näsor nästan nuddade varandra och jag andades i takt med dina andetag i försök av att få komma närmare dig. ”Vad tänker du på?” frågade jag och du sa, ”Jag tänker på att jag aldrig vill att du ska åka hem, någonsin.”

Ditt hår har blivit längre sedan vi träffades för sista gången, det hår som i somras var för kort för mig att ta tag i med fingertopparna har nu blivit så långt att du kan lägga det på sidan. Jag tänker på hur det skulle kännas att dra fingrarna genom ditt hår nu, skulle det kännas hårt och tjockt eller skulle det kännas varmt och mjukt som det brukade göra? Oavsett så spelar det ingen roll, för där står du på andra sidan rummet och avståndet mellan oss har aldrig varit så stort. Jag väntar på att du ska se mig stå här och hoppas för en stund att tiden ska stanna för dig precis som den gjorde för mig och att ditt hjärta också ska slå hårt hårt hårt så det känns som det kommer sprängas över hela dansgolvet. Men ditt hjärta sprängs inte över hela dansgolvet precis som mitt gjorde utan du kollar ner så fort du mött min blick och skrattar vidare till något dåligt skämt som någon utav dina sjömansklädda kompisar sagt.

”Jag vet inte vad mer jag ska säga” sa du, och det var som att du dog precis framför mig. Det var som att falla på knä och hålla ditt huvud mellan mina händer, ambulanspersonal som kom medan ljudet av sirener tjöt i mina öron. Mina händer fläckiga av blod och din kropp som försvann bort i en ambulans någonstans i periferin. Men du var fullt levande sittandes framför mig och det enda som dött inom dig var dina känslor för mig. Ljuden från köket där din mamma slamrade med kastruller och din lillasyster kollade på tv var de enda som upptog tystnaden, för där satt du framför mig helt tyst och jag hade ändå ingen luft kvar att forma ord på. Det hade varit tyst i tio minuter när jag la mina händer längs med fjunen kring din nacke som jag alltid gjorde men den här gången ryckte du till. Du ryckte till och mötte min blick medan min kropp blev iskall för det var första gången du kollade på mig på det sättet. Som om jag helt plötsligt var obetydlig. Du ville inte ha mig längre.

Klockan är 23:39 när bitar av mitt hjärta ligger utspridda över hela dansgolvet och jag lägger extra tyngd i mina fötter så att det ska bli svårare för mig att gå fram till dig. Så att det ska bli svårare att gå fram, lägga mina fingrar längs din nacke och viska att vi kanske ska gå någon annanstans. Vi är ju ändå mycket bättre än alla andra på den här festen. Men ditt namn i min kontaktbok på telefonen är fortfarande ”ring inte för fan” och du kollar på mig som om jag vore vem som helst. Som att du aldrig introducerat mig för din mamma och som om jag aldrig låg i din säng med dina fingrar som knäppte upp min tröja. Klockan slår sitt första slag på något som känns som flera minuter när jag måste springa till en av festlokalens toaletter och hulka över toalettstolen som man gjorde när man var sexton. När jag står böjd över toalettstolen gör det fortfarande precis lika ont. Ditt liv och alla andras liv fortsätter. Ditt hår växer, fastän jag aldrig mer kommer få röra det och årstiderna går förbi, fastän du inte är här hos mig. Klockan är 23:43 när jag inser att eftersom du fortfarande skrattar med dina sjömansklädda kompisar och årstiderna fortfarande går kanske jag också borde göra det.

Skriven av: Kajsa Lövbrand