Publicerat
Kategori: Novell

3 ord

Förlåt älskling, förlåt för att jag hade bråttom, förlåt för allt. Nu ligger du här döende i en sjukhussäng, du vet inte ens att halva din kropp är borta. Jag vill ha dig här för evigt.
Hur kan jag vara så dum att jag sätter mig i stadsjeepen arg och gasar på för att jag bara vill bort. Jag vill allt annat än bort, jag vill vara här med dig. Om du dör, då kommer jag att ha dödat ett barn. Och inte vilket barn som helst, utan just du. Snälla öppna ögonen så att jag får veta att du är med mig resten av mitt liv. Snälla öppna dina ögon så att mitt sista minne av dig inte är den bleka halvkroppen inbäddad i de klorblekta sjukhuslakanen.
Jag öppnade mina ögon långsamt, det enda jag kunde se var suddiga färgklickar som rörde på sig. Smärtan i min kropp var outhärdlig, egentligen helt obeskrivlig. Jag ansträngde mig, jag ville verkligen veta var jag var och vad färgklickarna var för något. Jag försökte och försökte, sedan hör jag svagt en dov röst som liknar pappas då förstår jag. Det vita rummet är ett sjukhusrum och färgklickarna är min familj. Långsamt förvandlas färgklickarna i mina ögon till ansikten. Hela familjen är här även Charlie, alla är så lyckliga, men ändå har de en sorg i ögonen. Varför vet jag inte, men jag kan nästan förstå varför om jag ligger på en sjukhussäng med svag syn, och en isande smärta genom hela kroppen, men ändå lever.
Men just den där lyckan som finns i de allas ögon är en ovanlig syn. Det är som att alla har glömt alla bråk, tårarna som runnits och alla lögner som sagts de senaste 3 åren.
Vad alla i det här sjukhusrummet inte vet, inte ens jag, är att lyckan här inne alldeles strax ska omvandlas tillbaka till den sorg, ilska och depression som var innan jag öppnade mina ögon, och innan jag blundade för att undvika smärtan vid smällen. Inte för att det hjälpte men då slapp jag i alla fall se allt det blod som skulle täcka hela min kropp någon tiondels sekund senare.
Du öppnade dina ögon. Jag kan inte sluta titta på dig, även fast du nästan bara är ett barn i de flestas ögon så känns det som att det alltid varit menat att det skulle vara vi. Du är blott 14 år. En liten siffra för många men på dig är den stor. Så stor att jag inte bryr mig om de 4 år som är emellan oss.
Jag har nog aldrig varit så glad som jag är just nu. Jag trodde jag hade förlorat dig men nu är du här med mig, nu är det enda som behövs att du tillfrisknar så att vi kan fortsätta älska varandra sådär som vi alltid gjort.
Jag öppnar munnen och de 3 orden slinker ut ur min mun utan någon egentlig avsikt att säga det. ”Jag älskar dig.”

Han sa något, vad sa han? Varför kan jag inte höra vad han sa? Även fast jag inte kunde höra orden så var akustiken underbar. Jag försökte få fram 3 ord, jag vill verkligen säga dem. Jag försöker försiktigt sära på mina läppar och tar ett djupt andetag. Men jag lyckades inte få mina stämband att börja vibrera, än mindre kan jag röra på min tunga. Jag blir frustrerad, tänk om jag dör utan att inte bara han utan även hela min familj vet att jag kämpat så för att få ut de tre orden som i sin kombination blir till den vackraste frasen som människan utvecklat.
Den stickande smärta jag har blir mjuk när jag tänker på honom. Och allt eftersom smärtan stegrar så tänker jag mer på honom.
Jag försöker en sista gång, en sista gång innan min kropp ger upp. Sära på läpparna, ta det djupa andetaget, få mina stämband att vibrera och röra på tungan. Att göra allt detta samtidigt i mitt tillstånd är ungefär som att rida bak och fram på en häst samtidigt som du löser soduku. Efter många försök lyckas jag, de tre orden som jag nu måste rikta mot alla närvarande. ”Jag älskar er.” Säger jag samtidigt som jag tar ett sista andetag innan alla försvinner och allt jag ser är ett starkt vitt ljus och det enda jag kan höra är en lång ljus ton som förut bestod av ett jämt pipande från maskinen bredvid mig. All min smärta var nu borta. Jag kände ingenting, det var som att jag inte längre fanns.

Skriven av: camillegelfgren

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck