3210

Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna berätta den här historien för er utan att ni tror att jag har blivit galen, men jag har bestämt mig för att riskera att ni får den uppfattningen om mig eftersom jag har ett behov av berätta vad som hänt. Någon måste jag berätta det för ifall något skulle hända mig och ni duger lika bra som någon annan.
Men det är kanske bäst att jag börjar från början.
Jag heter Frank,är medelålders och bor ensam i mitt lilla hus som ligger avsides en bra bit utanför stan. Eller jag är inte ensam på riktigt, jag har min hund och en katt som följde med huset när jag köpte det. Och Andersson förstås.
Jag bor ensligt och är ensam dels för att jag trivs med det, jag har aldrig varit särskilt social, och dels för att jag jobbar hemifrån och mitt arbete kräver koncentration. Jag behöver lugn och ro omkring mig både i arbetet och privat helt enkelt och det är svårt att hitta det om man bor i stan.
Nu undrar ni kanske vad jag jobbar med.
Jag skriver. Inte författare precis men någonting liknande, och jag är ganska väl känd, vilket är ytterligare en anledning till att jag bor som jag gör. Många av er vet nog vem jag är om jag skulle råka avslöja för mycket om mig själv. Jag vill inte det av olika anledningar och det är heller inte relevant för den här historien vem jag är.
Så. Nog om det nu.
Jag har hur som helst bott i min lilla stuga i flera år nu och jag trivs fantastiskt bra måste jag säga, och faktiskt också på vintern.
Andersson som äger gården några kilometer norröver hjälper mig med snön mot att jag håller ett öga på hans kor när de går på bete här intill på somrarna. Andersson är en rätt butter äldre man som inte pratar bredvid mun. Han har levt på landet hela sitt liv och har ett sätt att uttrycka sig på som inte passar i alla sällskap. Men vi är vänner och det händer att vi träffas och tar en öl ihop ibland.
Bortsett från honom och hunden och katten är jag ganska isolerad här ute i ingenstans och fram till nu har det varit en välsignelse. Vilsamt. Man får saker och ting gjorda när man får vara ifred.
Nu har det som hänt kanske eller kanske inte förändrat det, rubbat mitt lugn, skapat oro där det tidigare bara funnits frid och ro, och jag tycker inte om det.
Det började för några dagar sedan när jag satt och åt frukost.
Jag har alltid uppskattat en rejäl frukost som start på dagen och nu satt jag där vid köksbordet med gröt ägg en trave smörgåsar och kaffe. Juicen var slut. Jag bläddrade igenom gårdagens post medan jag åt och funderade på hur jag bäst skulle lägga upp dagen för att få så mycket gjort som möjligt och eftersom juicen var slut behövde jag tydligen handla också.
Plötsligt hördes ett kort vasst elektroniskt pip. Jag fattade inte vad det var och hann inte ens registrera från vilket håll ljudet kom.
Nåja, jag släppte det där ganska snabbt för det var ju bara ett enda kort pip.
Men så återkom ljudet med jämna mellanrum och då började jag förstå vad det var. Det lät som en sådan där varningssignal som elektronik brukar ge ifrån sig när batteriet håller på att ta slut. Jag kunde bara inte begripa vilken apparat och vilket batteri. Inte mobilen datorn eller brandvarnare iallafall och jag kunde inte påminna mig om att jag hade mer elektronik som kunde tänkas låta sådär.
Till slut började jag bli irriterad. Det kliade i min hjärna att inte veta, det störde mig och varje pip utlöste en ny friktlös sökrunda efter ljudets källa.
Till sist slutade det iallafall och det blev tyst. "Äntligen tog det jävla batteriet slut,"muttrade jag för mig själv eftersom jag fortfarande trodde att det var en sådan signal.
Men det var det inte.
Nästa dag hade ljudet ändrat karaktär, nu lät det som när man knackar på tjockt glas eller på rutan på en gammal tjock-tv. Den sortens ljud var det. Knack knack knack. Alltid tre i följd.
På kvällen kom Andersson.
Han tog av sig sina höga gröna gummistövlar i farstun och stod sedan klumpigt på ett ben i köksdörren och drog upp ena sockan som nästan följt med ner i stövelskaftets mörka stinkande djup.
"Tjenare Frank," sa han och sköt bak kepsen i nacken, "tänkte hålla lite sällskap".
"Nämen tjenare Andersson," svarade jag," kom in och ta en pilsner vetja".
Jag skyndade mig att röja undan reklam en tom brödpåse med tillhörande smulregn och en mugg halvfull med kallt kaffe från mitt gamla perstorpsbord och tog fram varsin flaska öl ur kylen.
Inga glas, glas är för fruntimmer och fint folk som aldrig fiser hade Andersson en gång deklamerar för mig och sedan den gången blev det inga glas.
Andersson slängde sig ner på min plats vid köksbordet och sträckte ut benen så att stolen hasade iväg med ett högt skrapande. Han öppnade sin flaska med baksidan av en sked och sträckte sig över bordet för att öppna även min.
Vi småspråkade om ditt och datt och hade riktigt trevligt tills den där knackningen plötsligt bestämde sig för att störa friden ännu en gång.
Andersson stelnade till någon sekund men sedan skrockade han och pekade mot fönsterbrädan med flaskhalsen. "Jaså du, det har vaknat nu", sa han.
Jag tittade förvånat på fönsterbrädan och försökte förstå vad han menade men jag såg ingenting där som kunde förklara vad han just sagt. En krukväxt som dött ungkarlsdöden, en gammal vältummad pocketbok som jag tröttnat på halvvägs och en gammal mobiltelefon som förra ägaren glömt kvar i en kökslåda. Det var en Nokia 3210 som saknade bakstycke och batteri. Den fungerade inte och den låg där för att jag inte kunde förmå mig att kasta den eftersom jag tycker att det är lite roligt att bli påmind om hur fort tekniken utvecklas.
Mer än så var det inte.
Jag fattade inte vad Andersson pratade om jag hade kanske hört fel helt enkelt.
"Va," sa jag förvirrat," vad sa du?"
"Ja den där som knackar, han vill ut nu," sa Andersson och lät fullkomligt allvarlig.
Jag stirrade på Andersson och sedan på telefonen sedan på Andersson igen. Drev han med mig? Menade han verkligen telefonen eller menade han något annat som jag på något sätt missade?
"Är det du eller jag som är knäpp Andersson," frågade jag till slut fortfarande osäker på om han skämtade eller inte
"Skulle tro ingen av oss, skulle sätta en slant på den där", svarade han lugnt och pekade ännu en gång med flaskhalsen mot fönsterbrädan och telefonen.
Jag förklarade för honom att den inte fungerade,att den saknade batteri och inte hade kunnat ge det minsta lilla ljud ifrån sig på åratal.
"Du har iallafall fått ett SMS," sa han och såg ut som att nu var åtminstone han helt på det klara med vem av oss som var mest knäpp.
Jag kastade en blick på telefonen och hoppade till när jag såg kuvertet som indikerar ett nytt SMS blinka på den grå släckta skärmen. Hur var det ens möjligt utan batteri simkort och bakstycke? Men nu förstod jag iallafall varifrån knackningarna kommit. En sms signal.
Tveksamt sträckte jag mig efter telefonen.
"Nej,låt bli det där," sa Andersson tvärt innan jag hann plocka upp den,"öppna inte, släpp inte ut den. Jag vet vad som står i det där meddelandet, Omnia tempus habent står det. Vet du vad det betyder?".
Jag drog snabbt åt mig handen och nickade. "Ja," sa jag, "jag kan lite latin. Det betyder allting har sin tid".
Andersson drack ur det sista ur flaskan men sa inget mer.
Tankarna for och flängde som en skock skrämda sparvar i min skalle och jag fick ingen ordning på någonting av allt det här.
"Vad är det frågan om Andersson," sa jag till sist och min röst lät sträv som sandpapper och inte alls som den brukar. Jag noterade att jag lät arg också fast jag inte alls var det.
Andersson suckade djupt. "Ge mig en öl till," sa han och lät plötsligt väldigt trött.
Jag reste mig och plockade fram varsin ny flaska ur kylen, öppnade dem med min öppnare för att bespara skeden mer lidande och ställde fram flaskorna på bordet .
Andersson nickade bara kort till tack, och lekte med kapsylen till den första flaskan medan han funderade över om han skulle säga något mer eller inte. Åtminstone tror jag att det var det han gjorde. Han tvekade länge men till slut tog han motvilligt till orda.
"Den där saken tillhörde en tös som bodde här innan du kom hit. Hon hyrde huset av den förra ägaren och jag brukade titta till henne ganska mycket. Unga flickor som bor ensamma så här ensligt behöver någon som ser efter dem och hjälper till med det som är tungt att sköta.
Vi kom bra överens och i början var allt väl. Hon var snäll väluppfostrad och en riktigt klipsk ung dam. Jag tyckte om henne.
Men sedan var det alldeles som att hon blev helt fixerad vid den där telefonen. Det spelade ingen roll när jag kom hon satt alltid och stirrade på den där förbannade tingesten.
Hon var rädd för den sa hon.
Det fanns något i den som inte skulle vara där sa hon.
Ja jag trodde ju att det var någon ung man som blivit otrevlig och skickade otäcka sms till henne, att det var det som skrämde henne.
Jag föreslog att hon skulle byta telefonnummer eller helt enkelt stänga av mobilen.
Hon sa att hon redan hade gjort det och räckte mig den för att visa. Den såg ut precis som nu, saknade batteri och bakstycke redan då. Medan jag höll i den knackade det på rutan och det där kuvertet dök upp.
Jag öppnade meddelandet. Jag öppnade och släppte ut varelsen som var fångad inuti.
Omnia tempus habent stod det. Allting har sin tid. Sådana varelser också, och nu fick den som den ville.
Må Gud förlåta mig för att jag släppte ut ondskan den där dagen. Någonting obeskrivligt kom ut och ville leka. Den for omkring oss i snabba svep skrikande av skratt och skadeglädje.
Tösen blev rädd och sprang. Jag försökte springa ifatt henne men hon var ung och snabb och jag.... jag tappade bort henne.
Hon hittades aldrig.
Jag vet inte vad som hände henne. Jag vet inte vad det är som har tagit sin boning i den där telefonen eller varför den talar latin. Men det gör den.
Jag skulle inte röra den om jag var som du, skulle inte ens ta i den där med tång. Och jag skulle se till att göra mig av med den nu när den har vaknat, om det överhuvudtaget är möjligt att göra det "
Jag hade aldrig hört Andersson tala så länge och så väl förut och det fick mig att inse vilket oerhört starkt intryck den där händelsen måste ha gjort, och hur otroligt viktigt det var för honom att berätta det här på rätt sätt för mig så att jag verkligen skulle lyssna och inte bara avfärda honom som galen.
Och jag lyssnade. Jag lyssnade noga och det hoppas jag att ni gör också för jag är inte heller galen.
Jag försökte ställa frågor kring händelsen med flickan men han ville inte prata mer om det, Andersson. Han hade gjort sitt sa han och ville inte utmana ödet mer än vad han redan gjort.
Kort därefter reste han sig och gick hem.
Så nu sitter jag här ensam och skriver ner detta.
Det är inte alls lika lugnt och vilsamt längre att vara ensam. Jag är faktiskt ganska rädd.
Och jag kan inte låta bli att stirra på telefonen.
Det känns som att den stirrar tillbaka.
Den väntar.
Då och då knackar den.
Omnia tempus habent.
Jag behöver väl inte öppna om jag inte vill.

Skriven av: Michaela Schmidt