Publicerat
Kategori: Novell

A-kassa

Det här var på det glada 80-talet, då bara de snåla jobbade och solen sken om somrarna och det ännu snöade på vintern. Män var män och kvinnor höll på att bli det. Man försökte hålla sig så sysslolös och arbetslös som möjligt, men någon gång ibland lyckades någon jävel på Arbetsförmedlingen sätta åt en och sätta en i arbete för en tid. Tills man lyckades få sparken.
Jag hade ett tag jobbat som kyrkorgel nere i Hedvigs. Hade lite erfarenhet sedan tidigare, då jag både ägde en orgel själv och spelade något litet ibland samt tjänstgjort som tramporgel i en förskola i Navestad en kortare tid. Jag var tämligen tonsäker och större delen av tiden gick ändå åt till att vara tyst och bara vara ornamental - ett vackert pipverk där uppe, ovanför porten. Jag hade snart fått sparken för att jag söp för mycket och blev för högljudd vid midnattsmässorna.
Men damen på arbetsförmedlingen gav sig inte.
- Kan du pendla? frågade hon en dag och jag reste mig upp och började pendla fram och åter, för att intyga att jag besatt denna talang.
- Bra, sa hon och vinkade åt mig att sätta mig igen, något jag gärna gjorde.
- Då har jag ett jobb åt dig på Mantorps travbana.
- OK, sa jag, tog lappen och gick hem.
Nästa måndag infann jag mig på Mantorp. Jag slussades in i stallet och fick en påse havre.
- Sköter du dig kan vi vinna en hacka idag, sa Stig H. Johansson.
Jag var inte med i första loppet, ställde inte heller upp i andra. Men till tredje drog jag på mig skygglapparna och sulkyn och Stig H. klev i den.
- Nu kör vi järnet, sa han och vi drog ut på banan.
- OK, sa jag och fimpade min cigg.
Jag grejade första varvet på 38,2.
- Kör för fan, sa Stig H. och piskade på och snart blev vi varvade.
Vi kom sist i mål. Nästan tre varv efter dom andra ekipagen.
- Vi ställer inte upp i fjärde, sa Stig H. efter loppet och jag var jävligt tacksam, för det här hade verkligen sugit musten ur mig.
En riktig rysare vann det loppet, en ung kille från Huskvarna, som slet med den där sulkyn som han aldrig gjort annat, fast det bara var andra gången han tävlade.
Till femte loppet stod jag i 240 gånger pengarna. Och det visade sig att bara två spelare hade mig på sina V 5-system. Bara dom två var kvar med fyra rätt. En av dom hade chansspikat mig och kunde gå från banan med flera hundratusen om jag lyckades vinna.
- Nu jävlar kör vi järnet, sa Stig H. och jag tog själv på mig skygglapparna medans han kopplade på mig sulkyn och hoppade i.
Det var autostart den här gången, jag hade springspår fyra, och det tänkte jag kunde gynna mig. Jag kände mig revanschsugen och tänkte gå in för att ta tät från start till mål.
Bilen drog iväg och jag satte fart. Och började galoppera.
- För fan! svor Stig H. och killen på läktaren som spikat mig hytte med högern och rev sin bong.
- Det är inte över än, tänkte jag medans vi gick ut i banan för att lämna plats åt dom andra.
Efter 600 meter blev jag varvad första gången.
- Samma tid nästa måndag? frågade jag Stig H. när vi var tillbaka i stallet.
Han såg likgiltigt på mig.
- Nej, sa han. Bry dig inte om det. Kom inte, kom inte.
- OK, sa jag och gick hem.
När jag kom till Arbetsförmedlingen nästa gång ville damen att jag skulle vara platsen för en arkeologisk utgrävning i två veckor, men jag sa att jag fått lungcancer och så fick jag mina a-kassa-kort, gick hem och la mig. Hörde inte av Arbetsförmedlingen på några månader.

Nästa gång dom ringde var det höst och det var en snubbe som ringde. Han ville ha mig till att bli dörrmatta på Alosa Hotel, eller prao som analog skrivare på en bildbyrå i Brasilien, men det gick inte för sig, så jag fick simulera en svår psykisk sjukdom och blev sjukskriven i tre månader.

Någon fräck jävel från Arbetsförmedlingen hade mage att ringa strax före jul, fast jag hade två dagar kvar på sjukskrivningen.
- Du måste anmäla dig och så, sa hon, det var en hon.
- Du måste anmäla dig och så, härmade jag löjligt.
- Annars blir du av med a-kassan, sa hon lite tagen.
- Annars blir du av med a-kassan, sa jag lite tagen.
Jag slängde på luren. Men problemen tornade upp sig. Jag hade inte köpt någon julklapp till mig själv, hade inte ens frågat vad jag önskade mig, behövde gå till posten och posta något - vad som helst - och efter sjukskrivningen hade jag bara 16 dagar kvar på a-kassan.
Jag insåg att tiden var kommen att ta ett jobb på ett halvår, för att fixa ekonomin och en ny a-kasse-period.
- Ja, hej, jag heter Jonas Granberg och söker jobbet som konsertflygel, sa jag till orkesterledaren för Norrköpings Symfoni Orkester.
Jag hade själv tagit initiativet till att söka det här jobbet. Det kände jag mig stolt över.
- Tyvärr, platsen är redan tillsatt. Men vi behöver en triangel, sa orkesterführern.
- Äh, då kan det kvitta, sa jag, slängde på luren och drog på en fläskig fjärt.

Jul och nyår passerade och jag sökte glömma mina problem med spritens hjälp. Mitt största problem var att jag höll på att bli alkoholist, men det glömde jag efter en vinare och några bärs och någon whisky, hellre bourbon, en Jägermeister, en sexa tequila, en sötsur drink - mycket lime - och svart sambouka och en daiquiri och en stor stark till.
- Vad jobbar du med då? undrade en gammal klasskamrat i baren - det var bara tre år sedan vi slutat gymnasiet, men det kändes som länge och jag kände inte alls igen den här snubben.
- Jag jobbar med data, är konsult, sa jag.
- Oh fan. Hur mycket lyfter du?
- Tja, 50 kanske, sa jag.
- Herre jävlar! sa han och gick.
Jag stod en stund och tänkte och kom på att 60, kanske 70 kilo lyfte jag nog om jag tog i.

Jag hade slitit med att vara kretskort i sju månader på LM Ericsson, som det hette då, och tyckte jag förtjänade ledigheten på styvt två år jag nu tagit. Men nu var det slut. Sista a-kasse-dagen och jag fyllde med kärlek i 'arbetslös' i rätt ruta och tog mig åt hjärtat till. Det högg till. Kanske kunde jag jobba med hjärtkirurgi eller något sådant?
Nä. Nu återstod bara ett. Att sänka sig ner till arbetarklassens status och söka socialbidrag. Det var ett rejält kliv neråt ekonomiskt sätt, men någon inkomst måste man ju ha. Bidraget var på bara 3000 spänn plus hyra, vilket lämnade 5000 spänn att supa på i månaden. Hur fan skulle det gå ihop sig?
En kväll på krogen kom jag på att jag kunde dryga ut inkomsten lite med att sälja socker som kokain - som var den stora innedrogen vid den här tiden.
- Här ser du grabben, det här är fina grejer, sa jag till en full finne, skyfflade upp en handfull socker i handen under bordet och drog fram den.
- Bara för att du är ny får du det här för 50 spänn, sa jag och log mitt knarklangarleende.
När jag senare vaknade på sjukhuset fick jag reda på att finnen hällt sockret i bärsen, fått spelet, gått bärsärkargång och trashat stället och sedan dött av en överdos. Jag hade råkat komma i vägen och nu låg jag här med bruten käke.
Det var jävligt jobbigt för jag gillade att prata på den tiden, truten gick i ett på mig, men nu skulle jag vara tyst i sex veckor. Det var sex av dom värsta veckorna i mitt liv.
Jag kröp ner under lakanen och tröstade mig med att jag i alla fall inte behövde jobba på en och en halv månad.

Sommaren kom och jag hade lyckats undvika att få jobb, gick på socialen och satt nu här på en brygga med en snygg brud och hånglade. Jag hade fått ner henne sedan jag berättat att jag var musikanläggning i Norrköpings mest kända rockband, The Sacred Guardians Of The Lost Dope. Hon ville ha en demo och våran singel och jag tog hennes adress och oskuld och lovade att skicka musiken.
Med sommaren kom bröllopen - tack och lov inte mitt. Olyckliga kusiner gifte sig till höger och vänster och jag satt skitnödig och bakfull på kyrkbänkar och pustade och torkade svetten ur pannan. Satt där i en åt helvete för liten kostym, korta ärmar och blodsprängda ögon.
På partyna efteråt gick jag in för att supa prästen och kantorn under bordet. Det brukade börja bra, men sedan fick jag sitta där ensam under borden och lyssna på festen.

Hösten kom snabbt, dom avlöste somrarna, och jag fick ett vick som prästgård utanför Simonstorp - fick sparken - ett lågavlönat jobb inom vården, som golvbeläggning på BB - men fick sparken för att jag jämnt kräktes när efterbörden kom.
En morgon satt jag fortfarande full, oduschad och med ett enormt morgonstånd hos min handläggare på Arbetsförmedlingen. Hon drog någon längre harang om att 'nu måste du fan ta ett jobb och se till att behålla det'. Jag nickade och höll med, rapade och fjärtade. Hade inte skitit på två veckor, men hade för all del heller inte ätit just något speciellt.
- Du står ju uppsatt som allt-i-allo, du borde haft ett jobb nu, sa hon och dök ner i sin pappershög.
- Ja, marknaden är tuff, sa jag.
- Vad har du sökt för jobb på sistone? pressade hon på och jag funderade ett slag på att hoppa över skrivbordet och våldta käringen men jag orkade fan inte.
- Ja, jag sökte det där jobbet på Kolmårdens Djurpark.
- Vilket?
- Säl. Jag tänkte jag kunde bli säl.
- Jaha. Och mer?
Jag var inte i tillstånd att fabulera, men kom på mig med att automatiskt sucka och börja breda ut mig.
- Jag har en kompis som kör likbilar, så jag frågade honom om han behövde någon likbil, men han hade redan en ung polack som skötte det där, så jag sökte som skivback på Pet Sounds, jag sökte feriejobb som husvagnssemester på Gotland, som väggtapet på en firma i Finspång som tillverkade återvinningspapper av återvinningspapper…
- Det här då, sa damen plötsligt och ryckte upp sig.
- Toalett på F 13, kan det vara något?
Jag satt tyst en stund, kom av mig, visste inte alls vad jag skulle svara, hur jag skulle reagera.
Toalett på F 13. Tja, vad fan hade jag för val? A-kasse-pengarna var slut sedan länge och socialen var som hökar på mig, krävde att jag sattes i sysslo.
- OK, sa jag. Jag tar det.
Det var en vacker brittsommardag och jag vandrade med en lunta papper under armen hem till en polare, för att ligga med öppen mun på hans toalettgolv i två veckor och träna inför anställningsintervjun. Dom glada dagarna var till ända komna.

© Jonas Granberg

Skriven av: Jonas Granberg

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck