Publicerat
Kategori: Novell

Å vilket tjat om bröd!

”jag hoppar. Jag lovar, jag kommer att göra det”
Men gör de då, din lipsill, tänkte Jonas tyst för sig själv. Varför skulle han bry sig om denna vresiga man hoppade eller inte, varför skulle hans liv vara viktigt för Jonas. Varför skulle han protestera eller invända, eller lägga sig i överhuvudtaget? Varför skulle Jonas ha någon form av ansvar, eller ville mannen bara ha en publik kanske, någon som kunde bevittna och säkerställa att det hela hade inträffat. Så att händelsen inte skulle rinna ut i havet av alla andra händelser, alla andra tillfällen som obemärkt passerar, som suddas ut i mängden. Någon som kunde föra vidare och berätta.
”jag gör det”
Jonas tittade plågat på den förskräckta mannen som tryckte mot väggen utanför fönstret, önskade att han hade valt någon annans skyskrapa, någon annans våning. Varför var detta tvunget att hända just honom? Mannen verkade förvånad, besviken, rent utsagt, för att Jonas inte gav någon större respons, ingen större antydan till gensvar.
”jaså, varför då?”
Jonas brydde sig egentligen inte om mannens svar, han frågade mest för att det antagligen var vad som förväntades av en anständig människa i hans nuvarande position. Jonas ville provocera den stackars mannen, testa honom, låt honom dras mot kanten, se hur han skulle reagera, var han verkligen värd sina ord, den lipsillen.
”jag gör det, jag hoppar”
Gud vad han tjatar, tänkte Jonas och började bli måttligt uttråkad. Han slängde en titt mot skrivbordsklockan och insåg att lunchrasten precis hade börjat, han suckade tungt.
”vet du hur man bakar bröd?”
Mannen tittade på Jonas, han vred ansiktet och stirrade på Jonas med ilskna ögon, anklagande, som om Jonas var dum i huvudet för att han inte fattade allvaret i situationen, som om han var tvungen att betona det hela med en fnysning eller vägledande hostning, kanske harkla demonstrativt för att Jonas skulle förstå. Jonas blängde tillbaka mot mannen, log plötsligt, drabbades av en hastig bild inför sitt inre. En retning som spred sig genom kroppen och ut i smilgroparna. Mannen påminde om matadoren i mötet med tjuren som bara ville lukta på blommorna, där han stod och flämtade förkrossat, han som slet sitt hår och grät av ilska, han som var tapprast av dem alla, han som fick uppleva hur trång världen kan vara i sökandet efter bekräftelse och mening, hur lite det finns kvar, hur lite världen bryr sig, och hur mycket som blir över – ingen som har tid att lyssna.

Jonas kände hur det surrade i magen och han började fantisera om smörgåsbuffén nere på andra våningen. Han hade inte fått i sig annat än kaffe, bränt kaffe som fortfarande stod kvar på skrivbordet och osa i en vit porslinskopp. Ciabatabröd med salami och brie, soltorkade tomater och chevrekräm, smält ost och peperoni. Ett bildspel gled genom det dystra kontoret, fyllda med läckra färger. Drypande fett, glittrande smör, det vattnades i munnen, Jonas försvann för en stund, han försvann i landskap av smörgåsar och baguetter, av chark och mejeriprodukter, av dubbelmackor, majonnäs och krispiga kanter.
”jag hoppar, jag kommer att göra det”
”det är väldigt enkelt faktiskt, du behöver knappt ha några ingredienser, oftast finns allt i skafferiet, förutom jäst kanske”
Mannen blev fullkomligt tyst, som förhäxad, paraplex. Han blev helt paralyserad över att människan inne i kontoret plötsligt började beskriva – i detalj – tillkomstprocessen av hur ett vanligt lantbröd går till. För en stund, men bara en stund, glömde han bort att han stod på den arkitektoniskt väldigt tillförlitliga utsidan av Empire State Building, närmare bestämt på femtionionde våningen. Det blåste tillräckligt mycket för att ge fart i mannens hår, så där som på film.
”knåda degen är en konst i sig, men alla hantverk kan överdrivas, vi behöver inte diskutera knådningens konst mer ingående, du fattar säkert”

Än så länge hade ingen märkt mannen som tryckte mot stenväggen högt där uppe. Nedanför vandra människor lika obesvärat som vilken annan dag, alla på väg någonstans, någon annanstans. Alla fullt upptagna med sitt eget, kanske mer eller mindre besvärade av diverse problem, de var i alla fall inget särskilt med just denna dag, det var inge besvär utöver det vanliga, tiden flöt på så att säga. I likhet med Jonas hade de flesta också lunchrast på sitt schema och skyndade iväg till någon sylta runt hörnet, det fanns alltid någon sylta runt hörnet. Det fanns alltid ytterligare ett hörn, det kryllade av hörn, detta var trots allt New York. Städernas stad, ett myller av vrån och skrymslen, av små delibutiker och oupptäckta caféer, av femstjärniga restauranger och snabbmatskedjor. Kanske inte lika många femstjärniga restauranger som snabbmatskedjor, antagligen var stjärnprydda ställen ytterst ovanligt i den här delen av stan, men ni förstår nog vinken, det fanns tillräckligt många, olika, platser, för att en stackars människa skulle kunna förstå sig påt, det fanns så det blev över med andra ord.
”Sokrates talade också om knådningen av deg, du vet den gamla greken, han som tvingades dricka en bägare med gift och som lärde upp Platon, du vet säkert vem Platon var? I alla fall så ansåg han att den störste filosofen faktiskt kan liknas vid en bagare, eller degknådare om något. Det handlar om att förädla den råa formen, att ge materian liv, att forma världen omkring sig, till det bättra. Att bearbeta något i tid, så att andra kan förstå, så att andra kan äta och glädjas, så att andra också får njuta”
Vinden stegrades och tog tag i mannens svarta slipps, den for upp och seglade i blåsten likt en flagga, en svart flagga. Den slog mot mannens axel och vidare över stenväggen, ett repeterande klappande, ett fladder som gav en dov basgång, en mjuk pisksnärt, ett brus gentemot Jonas ärorika tal om bröd.
”visste du att, under medeltiden var bröd den yttersta av alla former, den kost som gjorde människan till värdig varelse, som lyfte henne upp och över djuren. Att äta direkt från marken, oprocessade rötter och skitiga råvaror, besudlade av jord, det var det lägsta en människa kunde tänkas göra, det var det samma som att förvandlas till best, till ett bökande djur, bokstavligen!”

Den svarta flaggan fladdrar, fladdrar och slår mot en axel som lutar sig mot en vägg, på femtioniondevåningen, med utsikt över den stora staden. Staden av hörn och bakgator, staden vars like ingen skådat. Där högst upp fladdrar den svarta fanan och där, just där på femtioniondevåningen stod en man och tvingades lyssna på en bitter kontorists tal om bröd. Samtidigt som han tvivlade om storstadslivets vara, eller icke-vara. Vilken fars! Vilken scen, endast värdig en stad som överbefolkats. En stad som svämmar över av människor och deras biografier som ingen orkar bry sig om – som ingen har tid att lyssna till. Ett oskrivet arkiv av livsöden, av vändningar och hopp i tid å rum. Om kärleksmöten, om sorg och förlust, om önskningar och otippade slut, å mitt i allt detta står en man på femtioniondevåningen, vilken galenskap, vilken historia.

”för att inte tala om brödets betydelse för den västerländska kulturen, jag menar förstås religionen, den andliga dimensionen, bröd som symbol, Jesu kropp, bokstavligen, avlatsbrödet, oblatbrödet, you name it! Brödet är själva stommen, själva fundamentet för hela vår andlighet och civilisation, det som vi äter och tuggar, det som vi sväljer och låter genomskjuta hela kroppen, som bearbetas i tjocktarm och tunntarm och som vi slutligen skiter ut när det inte finns något mer att hämta. Det är substansen som skänker oss anden i själen, som förenar oss och håller oss samman som människor, som gör oss till hela varelser”

Plötsligt ser en kvinna den svarta flaggan som fladdrar och hon pekar upp mot skyskrapan. Hon skriker och håller ena handen för munnen. Passerande stannar till, bestört, över den arma kvinnans skri och spejar upp mot himlen, kisar och skyddar med handen, det är stark sol å svårt att se.

”visste du att, när conquestadorerna upptäckte Amerika trodde de att bröd skulle skydda dem, att bröd var ända sättet att skydda sig från den nya världens faror. Den störste faran var förstås att förvandlas till indian. De trodde nämligen att om de började äta infödingskosten skulle de förvandlas, bokstavligen, de skulle förlora sin skäggväxt och sitt ljusa skinn, de skulle feminiseras till råga på allt! Så vad gjorde de åt saken, jo de började odla säd och baka bröd. En av de viktigaste drivkrafterna, kugghjulet för hela det koloniala maskineriet, å de är inte lite de. Bröd alltså! Det må jag då säga, bröd är ingen bagatell, det är en väsentlig del för förståelsen om oss och hur detta land har byggts, lyssna bara på ordet. Bröd! Rulla på r:et. Visst är det härligt, bröd, å jag njuter bara av att ta ordet i munnen. Låta läpparna forma meningslös luft till ljud och uttala; bröd, är det inte härligt, å bröd!”

I en stad som kryllar av folk sprider sig ordet som löpelden. De springer fram, skjuter runt varje hörn, slår igenom varje bakgata, in i varje sylta, upp för varje trappa, våning för våning. Ordet upptäcker varje gata, upptäcker varenda femstjärnig restaurang som finns och någonsin kommer att finnas. Genom varje menyblad, förbi varje nersutten stol och upp på varje framdukad talrik färdas språket. Ut ur varje bakdörr och genom varje skyltfönster, ord för ord, in och ut ur varje mun, det delar sig, förökas, beblandas, slås samman, rör sig mjukt igenom varje kropp, ja, in i varenda sketen människa.
”bröd, å bröd, rulla på r:et!”
Plötslig var mannen i tv och Jonas börja närma sig slutet på sin historia om bakningens ädla konst, sin berättelse om bröd.
”jag hoppar!”
Det bankade på Jonas dörr, in stormade män i uniform och tätt efter kom kontorsfolk och sekreterare med nyfikna näsor som sniffar rätt på dramatik – som blodhundar. De vill se något extraordinärt, ha något att berätta för barn och fru vid middagsbordet. En anekdot, en rövarhistoria för gänget nere på krogen, vad brydde de sig om ett människoliv, de ville ju ha en bra historia. Mannen stirrade förskräckt mot folkmassan som vällde in. Jonas suckade tyst, varför var lipsillen tvungen att välja just hans fönster, just hans våning. Av alla stinkande platser i hela New York måste det vara just hans kontor, hans eländiga skrymsle.
”jag hoppar!”
Poliserna stelnade, folkmassan stannade, en bestört tystnad stegrades och spred sig i rummet, ett stort ohörbart o. Ett o som fick konsistens ju mer tiden expanderade, som om det sög upp all materia i rummet. En bokstav som växte, svällde likt jäsande bröd. O:et höll på att bli så stort att det trängde ut alla kroppar som trängt sig in. Ett o som pressade samman och paketerade alla invaderande besökare, i en stor klump, ner i trappen, så att dussintals nyfikna näsor stack ut som barr på en tallgren. O:et växte sig så stort att det hotade trycka ut mannen mot kanten. Jonas sneglade mot klockan och vinden avtog tvärt, o:et var nära att spricka. Mannens slipps tystnade och föll sakta ner på hans blöta bröst som dränkts i svett, den svarta flaggan blev livlös och stel. O:et skrumpnade som en pysande ballong, ett sakta pysande, ett stönande, klumpen av kroppar vecklades ut och fyllde på nytt Jonas kontor.



Jonas arbetsbord var fullt med papper, papper som hade flugit omkring och lagt sig huller om buller på det mörka skrivbordet i teak. En kopp med kaffe hade välts i tumultet och sprits sig över bordets vänstra halva – oturssidan som det kallas. En svart pöl hade smetats ut, likt en blodpöl. En pöl som så estetiskt tilltalande avslutar en översiktbild i en våldsam scen från en gammal svartvit film – en riktig Hitchcock. Koppen låg där på sidan, likt en mördad kropp. Kaffet klöv teakbordet på mitten, svart sump hade spritt sig, som levrat blod, köttslamsor som klibbat fast papper i papper, trängts sig ner, genom flera sidor, som fastnat i skrivbordsbotten. Själva koppen, den vita porslinskoppen, hade rullat åt sidan, cirkelrörelser, ut över skrivbordskanten, tvingad av tyngdlagen, självaste gravitationen. Roterande ner mot marken och med ett skärande krasch slog den ner i golvets hårda beläggning. Den vita ytan sprack, slog ut i tusen små skärande bitar, exploderat ut över golvet, små skimmror av något som en gång varit helt, oåterkalleligt, tusen mikrodelsbitar. Jonas arbetsrum hade blivit en brottsplats, en tom brottsplats, på femtioniondevåningen – en otrolig historia.

Skriven av: Kalle Tägt

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Christoffer Andersson

Att skrivandet kan uppbära en våldsdisposition är svårt att tro om skrivandets lugna, solitära natur, men historien visar upp åtskilliga exempel på pennor som genom explosiva språkbruk glöder…

Christoffer Andersson

På andra plats denna veckan: Mångatan