Publicerat
Kategori: Novell

'All attention on you'

”I have always felt more safe here behind, all attention on you” sjunger Martin i det lokala bandet Nelson. Då ville jag inte väcka så stor uppmärksamhet, vara i centrum. Men jag ska väl ta det från början då. Jag vet att jag behöver bra mycket mer än bara kärlek, eller amore som jag gillar att kalla skiten. Fast kärlek kan vara det underbaraste som finns, men samtidigt det värsta. För hur kul är det med obesvarad kärlek t ex? Allt det här började för ungefär ett och ett halvt år sedan när jag började på en folkhögskola för att plugga media; foto. Från den allra första dagen i skolan så blev jag irriterad på en kille, Daniel, basisten i det ovan nämnda bandet Nelson som gick samma utbildning som jag. Varför jag var irriterad på honom för vet
jag inte. Jag fick nog för mig att han tyckte att han själv var störst, bäst och vackrast. Så höll det på en tid, enda tills jag en dag öppnade ögonen och såg en helt underbar kille framför mig. Jag hade insett att jag var förälskad i Daniel. Hm, vad skulle jag nu göra? Han var ju bara tjugoett, och jag två år äldre. Lammkött med andra ord. Så dagarna flöt långsamt framåt utan att jag gjorde något. Satsade stenhårt i fotolabbet och producerade ett helt lager av fotografier. Visst möttes våra blickar ibland och han gav mig varma leenden allt som oftast. Jag gjorde lite
oskyldiga saker som att ge honom ett svartvitt foto på min katt, vad jag då inte visste var att just den dagen var hans födelsedag. Konstigt nog började några killar i klassen titta konstigt på mig. Jag förstod liksom ingenting. Jag liksom drogs som en magnet till Daniel, och var nästan hela tiden i hans närhet, men vad gjorde det när han behandlade mig som luft när han var med sina bandpolare Martin, Jocke och Patrik. Det var bara när han var ensam som han var mysigt trevlig mot mig. När jag och en kompis var på en av deras spelningar så fotade jag bandet och hon filmade. Efter att de hade spelat klart så ville Daniel att jag skulle följa med honom och Martin och köpa läsk, men jag fattade inte vinken han gav, eller vågade inte lita på
det, och Martin verkade vara sur. Tidigare hade Martin sjungit ”Kan man älska nån på
avstånd?” och glott på mig. Som sagt var, jag och min vän gick därifrån. Det var först senare som jag fattade vad jag hade gjort, men då kunde jag inte vrida klockan tillbaka hur mycket jag än ville det. De sista dagarna i plugget förflöt som vanligt. Sista dagen innan avslutningen så verkade Daniel gå och grubbla på någonting och han tittade hela tiden åt mitt håll. Vi snackade lite och jag fick en kram, men sedan så kom Jocke och störde så Daniel var tvungen att sticka därifrån. Jag hade ju tänkt ge honom fotona från spelningen men så blev det alltså inte. Så veckan efter åkte jag hem till honom och ringde på hans dörrklocka, men han öppnade inte, fast jag vet att han var hemma, så jag lämnade en lapp i hans brevinkast, men ingen reaktion. I alla fall så skickade jag fotona till honom men fick inte ens ett tack till svar, fast det hade jag väl inte väntat mig heller, men ändå så kunde jag inte glömma Daniel. Visst
försökte jag, men det var lönlöst. Jag har insett nu att jag bara var ett litet tidsfördriv för honom, någon han kunde leka lite med och inge hopp. Och nu? Ja, nu sitter jag här och skriver detta. Jag har nästan glömt Daniel helt nu, minnena börjar blekna bort… men jag kommer aldrig någonsin att hänga upp mig för en enda kille igen, det är ett som är säkert. Torkar bort den enda tåren i ögonvrån medan tonerna av Nelsons ”She doesn’t love me anymore” sakta klingar ut. Nu kan jag åter se klart igen…

”Millza”

Skriven av: Millza

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Veijo Ennefors

Vem är jag en fråga utan svar.

Veijo Ennefors

På andra plats denna veckan: Inga-Britt IB Gustafsson