Alla har en Akilles-häl

Den där dagen är förevigad i mitt minne likt ett polaroidfoto. Robert behövde inte säga något – jag såg det i hans ansikte. Jag har själv haft den där rynkade pannan, glödande blicken och spända käkarna uppe på rektorns kontor så många gånger det senaste året. Jag har börjat gnissla tänder på nätterna. Huvudvärken hänger kvar långt in på dagarna.
Jag drog in magen och rättade till jeansen för att slippa plågan från den skavande knappen. Sedan jag tog över mentorskapet för femmorna, för ett och ett halvt år sedan, har kläderna blivit trängre. Jag har gått upp en klädstorlek. Det är svårt att finna tiden och orken till att träna och tänka på kosten - rättningen står mig ofta upp i halsen och kvällarna ägnas inte sällan åt att agera budbärare av dåliga nyheter till uppgivna föräldrar.
- Jag vet inte vad jag ska göra. De bara skiter i vad jag säger!
Roberts axlar höjdes i takt med röstlägets stegrande tonart. Du skulle ha sett honom… Kroppen liknade en skakad colaflaska, vars kork sakta skruvas av. Han behövde inte nämna några namn, jag visste direkt vilka det gällde. Ännu en händelse som snart skulle förvandlas till en formulering i förbifarten.
Ett hunddagis. Tänk dig, om jag kunde driva ett hunddagis. Jag skulle kunna köpa ett litet hus och driva verksamheten hemifrån. Gå långa promenader med mina fyrbenta vänner, stå med väldoftande schampolödder upp till armbågarna, hoppa hinder och mysa i soffan framför tv:n… Om kvällarna skulle jag ha tid och energi kvar till att skriva. Noveller, dikter. Kanske till och med en och annan roman. Just nu skulle till och med det monotonaste industrijobbet vara lockande, tänkte jag där och då. Att stämpla in, göra sitt jobb efter bästa förmåga och sedan stämpla ut. Inte tänka på jobbet när jag är hemma eller ha orimligt mycket ansvar vilande på mina axlar. Samtidigt älskar jag ju mitt jobb. Att få möta barnen, vara en del av deras vardag, lära dem livsnyttiga kunskaper och se dem lyckas.
- Jag följer med dig ut. Berätta, vad har de nu gjort?
Med en djup suck reste jag mig från skrivbordet och klädde på mig min osynliga rustning. Det är en speciell rustning som bara lärare har. Sjukvårdaren klär på sig sin unika rustning som hjälper till att dölja sorgen och skräcken vid akuta nödfall. Polisen har sin rustning, som skyddar dem mot hat och trakasserier, liksom misären de möter på gatorna. Till skillnad från läkarens och polisens rustning är lärarnas rustning ett luftslott. Den är blott ett desperat försök till att känna att man har kontroll över situationen. Eleverna vet att du inte har någon makt, att rustningen är ett kvävt rop, snarare än ett högt skrik. Som lärare kan du bara stå bredvid och tala om att barnen gör fel, för att sedan se dem fortsätta.
Med den extra tyngden släpade jag mig ut och försökte hålla jämna steg med min kollega ner för den leriga slänten mot konstgräsplanen. I åratal har det bråkats om vilken klass som ska få vistas på fotbollsplanen under rasterna. Att spela tillsammans går inte, det slutar alltid på samma sätt. I ett försök att lösa konflikten är planen nu indelad i tre mindre planer. Trots detta har femmorna gjort sig till självutnämnda ägare av hela ytan. Ingen vågar säga emot, för om det mot förmodan inte smäller så är man sedan förföljd och trakasserad på obestämd tid.
- Hörrni, den här rasten har ni den högra planen. Ni kan inte spela över alla tre, fyrorna har också rätt att vara här.
Bollen studsade mellan nya gympadojor. De behandlade mig som att jag inte var där, som om jag inte fanns. För eleverna förvandlades min rustning till frigolit, men inom mig började en låga att pyra.
- Ni får jättegärna spela, men då följer ni reglerna och kliver över till er plan, nu på en gång! Kan ni inte sköta er så får ni gå härifrån!
- Vi tänker fan inte kliva av, vad ska du göra? spottade en av gruppens talesman ur sig.
Det är tyvärr inte lönt att tala med Vincent, för att inte tala om hans föräldrar. Han har aldrig gjort något fel. Man kan ha ögonkontakt med ungen när han sular i väg ett sudd i bakhuvudet på en klasskamrat, för att sedan mötas av ett hånfullt leende och få höra att det inte var han. Och föräldrarna, de tror minsann på sin son.
Innan jag fortsätter berätta, så måste du förstå. Under fem års tid har samma elever satt skräck hos andra barn på skolgården. Varje dag kommer pedagoger in och beskriver konflikter och kränkningar, det ena beteendet värre än det andra. Varje gång vi står handfallna hos rektorerna så får vi höra att deras händer är bakbundna.
Om du har en sjuårig dotter eller son, skulle du då vilja att ditt barn mötte mina femmor på skolgården? Alla gånger jag fått skämmas inför föräldrar vars barn som inte längre vill gå till skolan. ”Varför gör inte skolan något?” Jag undrar samma sak.
Så när eleverna fortsatte sparka runt bollen, ignorerade mina uppmaningar att plocka upp den och sluta spela, när någon fintade mig och grabbarna hånfullt skrattade och hejade på varandra så brast något inom mig. Min hjärna stod i lågor. I huvud och bröst härjade en skogsbrand som var omöjlig att släcka.
Dom säger att jag puttade omkull en unge. Jag minns inte. Jag vill minnas att jag försökte plocka upp bollen och stötte in i honom, men jag har ingen aning. När jag sedan väl fick tag i bollen utbröt ett kaos. Jag tror att eleverna blev chockade. Jag bröt mönstret; de brukar ju komma undan. Gå segrande ur varje strid genom att sluta upp bakom varandra. Ingen har sett något. Ingen har gjort något. Pedagogerna brukar ge upp, inte ta upp kampen och utmana. Så när jag plockade upp bollen och stegade bort mot staketets öppning frågade sig nog varenda elev på planen vad de skulle göra härnäst.
- Ge tillbaka bollen!
Vincent gjorde sig stor och slog efter bollen i min famn. Flera av grabbarna slöt upp och närmade sig sakta. Vart jag än tittade stod elever med bistra och upprörda miner. Lite längre bort stod de killar som bara vill sparka boll. De insåg nog ganska snabbt att det skulle spåra ur. I öronen skar otrevliga utrop och uppmaningar om att överlämna det de ansåg var deras.
När jag nådde utgången genom stängslet som omsluter planen tog det stopp. Vincent ställde sig för öppningen, och runtom mig tornade kroppar upp sig. Kroppar som påminde om Roberts lite tidigare. Jag såg mig omkring efter honom, men han tycktes ha dragit sig tillbaka.
Där, mot staketet, omgiven av ett tiotal arga killar som skrek skällsord mot mig, förvandlades min rustning till luft. Den bleknade bort och jag stod där som ett trängt rådjur framför en skock med vargar.
- Ge oss bollen, annars slår vi ned dig!
Säg mig: vad skulle du ha gjort i den situationen? De må vara 11 år, men de är enbart ett huvud kortare än jag själv och ett dussin fler. Den hotfulla stämningen avslöjade att det enbart kunde sluta illa. Och där och då visste jag, att det värsta jag hade kunnat göra var att överlämna bollen. Då hade jag visat dem att deras beteende ger resultat. Det enda jag kunde tänka var att de inte skulle få vinna. Så jag satte upp min arm framför min kropp och gick. Rakt igenom Vincent, som föll baklänges.
Jag hörde hur de skrek att jag slagit honom. Att de skulle polisanmäla mig. Jag bara gick. Såg mig inte om. Några elever följde efter mig upp till arbetsrummet där jag skulle skriva ett tillbud. Den kallas så, rapporten om olyckor och våld på arbetsplatsen. Det brukar vanligtvis skrivas rapporter där elever kränkt andra elever. Vem hade egentligen kränkt vem nu?
I fem år hade de fått hålla på. Och nu hade de börjat hota personal. Mitt mått var rågat. Så efter att rektorn fick följa med mig in i klassrummet på min sista lektion, av rädsla för att bli lynchad, skrev jag ett mejl. Vi kan inte fortsätta vara tysta. Fortsätta sopa konflikter och händelser under mattan… Föräldrarna behöver få veta vad som händer. Mejlet blev långt, och det enda jag undanhöll var elevernas namn. Inte för att jag behövde nämna dem, alla förstod ändå.
Två dagar senare, efter total tystnad, fick jag ett mejl från min chef. Jag skulle infinna mig på ett möte senare på dagen. Jag förstod på tonen att det inte var av omtanke för min hälsa som mötet var angeläget. Det visade sig att jag hade helt rätt. Det handlade om mejlet.
Jag har så noggrant jag kan försökt beskriva för dig vad jag var med om den där dagen. För att du ska förstå den hopplöshet och skam jag kände efter det där mötet. För att göra en lång historia kort så berättade rektorn att Vincents pappa kontaktat skolchefen på grund av mejlet jag skickat ut. Att föräldern var i upplösningstillstånd. Att rektorer, skolkurator och socialpedagoger spenderat de två senaste dagarna åt att sitta i enskilda samtal med eleverna för att prata om händelsen nere vid planen. Under mötena kom en annan version fram. En version där jag knuffat omkull en elev, och senare slagit ner en annan. Rektorerna ägnade timmar åt att höra elevernas version, men hade fortfarande inte frågat mig hur jag mådde. Ändå menar de att de aldrig valde sida.
På föräldramötet veckan efter var rektorn med. Vi talade runt händelsen – vårdnadshavarna vågade inte stå på sig. Efter några månader talades det inte längre om situationen vid fotbollsplanen. Ibland känns det som att det bara är jag som minns. Det är när jag tillrättavisar en av grabbarna som jag blir påmind om att ingenting någonsin glöms helt. När eleverna möter min blick ser jag något nytt: vissheten om att de inte längre behöver respektera mig. Jag hade talat, och därmed förlorat min röst. Det värsta av allt var dock att jag redan dagen efter föräldramötet visste att jag skulle få se den där frustrerade blicken i mina kollegors ansikte imorgon igen.

Skriven av: Okänd