Alla mina vänner har dött

Det är tyst. Inga fåglar kvittrar. Vinden viner långsamt genom luften. Kylan känns som knivhugg mot mina kinder. Solens strålar speglas på snön.

Jag trampar på grenar och kvistar under mina fötter. Snubblar. Svär. Skakar av mig det och fortsätter. Vid min sida går – skuggan, hallucinationen, spöket – min vän. Hon tittar på mig. Suckar. Ler och försöker säga något.

Jag kan inte höra det.

Ett träd. Ek, tror jag. Det resar sig högt och jag lutar mig mot det. Vilar. Kan inte känna mina fingrar. De är blå och jag blåser varm luft på dem. Sätter dem under armhålorna. Ett moln glider över himlen. Skuggan korsar mig – det känns kallt. När jag tittar upp finns hon där — blodig, halva håret avkapat, brännmärken över delar av ansiktet. Hon grinar åt mig. Säger något. Jag kan se hennes mun röra på sig men — det är tyst.

Det är alltid så tyst.

Hon hukar sig ner och lutar sitt huvud åt vänster. Jag böjer undan min blick.

Det finns en saga jag tänker på ibland. Jag minns inte vad den heter, knappt ens vad den handlade om. Men jag vet att jag gillade den. Jag vet att hon gillade den.

Vågorna slår mot stranden. Det är höst; jag har fler spöken som förföljer mig nu. De pratar hela tiden, tjatar och pekar och försöker styra min väg. Men jag förstår aldrig vad dem säger. Vet dem vart jag borde gå? Vet dem vad som hänt dem?

Vet dem att de är döda?

Hon knuffar bort dem som försöker röra mig. Står mellan oss – hon har alltid gjort det. Stått mellan mig och världen.

Hennes ansikte är mera bränt nu, mer av hennes hår försvunnet. Hon går bestämt, som om hon vet precis vart vi ska. Hon går som en drottning. Ibland följer jag bara efter henne, utan att tänka på saker som kompasser och kartor.

Sommar. Vår. Vinter. Höst. Tiden går.

Mitt hus är täckt av växter. Ett träd har brutit igenom plankorna på altanen. De flesta fönster har gått sönder, och klättrande växter har smugit genom dem in i byggnaden. Jag kikar in genom den öppna dörren – vi låste den när vi rymde från attackerna, så någon måste ha brutit sig in.

En rad av myror går in genom dörröppningen. Jag följer efter dem. Spöket pekar på dem, hon ler och skrattar åt myran som bär på ett löv lika stort som min handflata.

Jag hukar mig bredvid henne och vilar mitt huvud på handen. Jag följer efter myran med blicken. Den ramlar nästan omkull och jag petar den upprätt igen. Solens ljus lyser från fönstret, kastar skuggor på marken framför mig. Jag tittar upp.

Igenom det öppna fönstret kan jag se solen. Orange, stor, blödande. Min syn har inte varit sig likt på sistone.

Hallucinationerna blir bara värre.

Mitt rum ser annorlunda ut. Djur, växter – naturen har tagit över det. Det är inte längre mitt. Min säng står mot väggen, precis som jag kommer ihåg. Jag sätter mig på den. Pustar ut. Lägger mig ner. Blundar och andas djupt.

Öppnar mina ögon. Hon står där. Tittar ner på mig och ler svagt, som om det är svårt. Hennes blonda hår fladdrar med vinden. Jag undrar; hur länge var det sedan jag hörde henne prata?

Stora, höga byggnader reser sig runt omkring mig. Skyskrapor finns överallt; jag är i storstan. Jag går längs med floden och korsar en bro. I ena handen håller jag en vattenflaska. Den är gammal och trist, det mesta av färgen har försvunnit med tiden. Jag sväljer en klunk vatten. Slickar på mina läppar och grimaserar av smaken. Varmt vatten har aldrig varit något jag gillat.

Det är natt. Stjärnorna är klara, lätta att se även här i storstaden. Löven på träden är gula, röda, bruna. Jag ryser i min tunna jacka – den är äldre än vattenflaskan och ännu mera sliten. Jag försöker vissla.

Jag kan fortfarande inte höra något.

Tystnaden är tung. Vattnet i floden är mörkt, och ankor flyter på ytan. En kall vindpuff träffar min kind. Jag knuffar ner vattenflaskan i ryggsäcken igen och hänger den över axeln.

Jag står stilla och stirrar ner på vattnet. Hon lutar sig mot räcket och tittar ut mot floden. Ger mig ett leende. Släpper ut ett plötsligt skratt när jag inte reagerar på hennes rörelser. Mot min vilja lyfter sig kanten av mina läppar uppåt, och jag släpper ut en puff av varm luft.

Ett moln bildas framför mitt ansikte och jag följer det med blicken. Det försvinner alldeles för fort, men hon ger mig en uppmuntrande blick.

Jag vill säga något. Be om förlåtelse. Men orden kommer inte.

Hennes hand vilar på min axel. Hon tittar uppmuntrande på mig. Jag böjer mitt huvud och stirrar ner på mina fötter. Skorna är slitna och smutsiga; det går inte att se originalfärgen. Jag tar ett djupt andetag och tittar upp igen.

Parken är övergiven. Fontänen i mitten av parken är stor, ståtlig, grå och i den står en staty av någon jag inte känner igen. Jag sitter på en bänk mittemot den, en stenbänk täckt av växter. Gräset når upp till mina lår och blommor, buskar och unga träd växer runt omkring mig. I mina händer håller jag ett gammalt skissblock.

Jag kan inte rita. Men jag hittade den i en affär med krossade fönster, och tog det. Impulsivt och dumt av mig, det är bara mer vikt att bära runt på. Jag öppnar det. Tar fram en penna från ryggsäcken bredvid mig. Lägger blocket i knät.

Försöker rita något. Blomman framför mig. Statyn. Fontänen. Min vän.

Jag lyckas inte. Det går knappt att lista ut vad teckningarna ska föreställa.

En skata sätter sig på statyn. Den sitter på huvudet och tittar rakt mot mig. Jag försöker le åt den. Misslyckas. Försöker igen.

Hon sitter bredvid mig på bänken. Hon stirrar på mina teckningar som om de är bra. Som om hon förstår vad jag ville rita. Jag lutar mig bakåt så att hon inte behöver vrida sig så mycket för att se blocket.

Hon pekar på en teckning – det ska föreställa statyn – och säger något. Jag nickar förstående. Jag kan fortfarande inte höra ett enda ord.

Jag tror jag håller på att bli galen.

Vi besöker ett zoo. Det finns hål i stängslen där djuren tagit sig ur, när det tog för lång tid för deras skötare att mata dem. Jag har sett andra zoon också; i vissa står grindarna till inhägnaderna öppna, och i andra fick djuren slita sig ut själva. Ibland lyckades de inte.

Min vän har inga ärr idag. Det tog mig ett tag att känna igen henne – jag har glömt hur hon ser ut utan dem. När hon ler och skrattar vrids inte hennes hy så där fruktansvärt. Vikten på mina axlar känns lite lättare att bära. Jag ler tillbaka åt henne. Och följer efter henne in i djurparken, genom de öppna grindarna och längs med den spräckta asfalten.

Det är en molnig dag. Solen är gömd bakom mörka moln. Lukten av regn är i luften. Jag håller ut min hand framför mig. Det regnar inte än.

Det är för varmt för att ha jackor på sig. Jag stoppar ner mina händer i jeansfickorna. Går försiktigt på vägen. Asfalten är sprucken och gammal; växter har brutit sig igenom den underifrån och rötter slingrat sig över. Jag kliver sakta. Försiktigt. Ser till att inte ramla.

En hare skuttar förbi mig. Jag stannar. Tittar efter den medan den försvinner in i skogen som har tagit över djurparken.

Höga träd reser sig över mig. Min fot lander i en vattenpöl. Jag skakar bort vattnet och grimaserar. Vattnet har redan åkt in i skon. Runtom mig finns ingeting jag känner igen – jag har aldrig varit här förut. Det är vår. Igår regnade det, och allt vatten har inte försvunnit än. Trots solens ljus är det fortfarande kallt nog att jag behöver ha på mig min jacka.

Inte för att den hjälper mycket. En snigel tar sig långsamt fram över vägen. Jag stannar till. Lutar mig bakåt på mina hälar och stirrar ner på den. Den rör sig sakta framåt. Min vän vänder sig tillbaka mot mig när hon märker att jag stannat.

Hennes ögonbryn reser på sig, och jag pekar på marken. Mot snigeln. Hon kliver närmare över växterna och följer min blick. Hon ler stort. Pustar ut ett skratt. Skakar på sitt huvud och kommer närmare mig. Hon lägger sin arm runt mina axlar, och jag känner inte av vikten.

En klump formas i min hals. Jag sväljer salivet som samlats i min mun. Höjer blicken upp mot himlen.

Ett moln passerar sakta förbi.

Mina ben hänger över kanten. En fågel sitter bredvid mig på taket. Jag vinkar lite till den. Dess vingar fladdrar snabbt till och den flyger iväg. Jag följer efter den med blicken. Min kropp sjunker ihop. Jag suckar. Tar en tugga ur äpplet i min andra hand. Min blick faller neråt, mot marken nedanför.

Byggnaden har tre våningar. Dörren till taket var öppen när jag kom hit. Det brukade vara en galleria – de flesta av affärernas galler är fortfarande nerdragna. Vissa har folk brutits sig in i, men de flesta är orörda.

Jag visslar. Kan inte höra det. Visslar högre. Jag känner hur mina läppar rör sig, att jag formar tungan, att min hals vibrerar.

Men jag kan inte höra mig själv.

Lutar mitt huvud bakåt. Tittar upp på himlen. Moln flyger sakta förbi mig över taket. Jag föreställer mig att ett moln är en kanin. Ett annat, ett får. En häst. Ko. Fisk. Haj. Julgran. Höghös. Flygplan.

Jag blinkar. Ryser till när jag får syn på marken igen.

Det är en lång väg ner.

Min vän stannar. Jag vänder mig om. Tittar bakåt mot henne. Hon står stilla, vinden blåser hennes hår vilt omkring. Hon ler mjukt mot mig och räcker ut sin hand. Jag kastar en blick mot vägen framför mig. Skakar på mitt huvud. Tar ett steg mot henne. Jag tar tag i hennes hand.

Jag känner bara luft mellan fingrarna. Ignorerar det. Ler svagt mot henne. Tillsammans går vi av vägen.

Det är sommar. Varmt nog att jag svettas i en tunn klänning. Mina bara fötter kliver på gräset, blommorna och de udda kvistarna. Jag griper hennes hand hårt, och mina ögon svider. Jag blinkar snabbt, så snabbt jag kan, men vattnet försvinner inte. Det svider fortfarande. Blir värre.

Vattnet rinner över kanten från mina ögon och faller på kinden. Jag känner att min näsa börja rinna. Snyftar. Knyter handen runt min väns. Hon stannar plötsligt. Tittar på mig. Höjer sin fria hand och håller den upp mot min kind.

Vatten – dyrbart vatten som jag inte har råd att förlora – rinner fortfarande över mina kinder.

Hon ler stort. Jag rynkar mina ögonbryn. Varför är hon glad?

Hennes mun rör sig. Ett pip tjuter i mina öron. Ett dån, så högljutt att jag rycker till.

Hon torkar mina tårar.

volaris

Jag läser mer än jag antagligen borde, går ut alldeles för lite och har rheumatism. Jag älskar att skriva, men ibland gör det jäkligt ont. Profilbilden är inte min, men jag önskar jag kunde måla så där.
Volaris är medlem sedan 2020 Volaris har 1 publicerade verk