Allt.

Jag läste en av Khemiris noveller när jag började tänka på dig. Du hatar att läsa men har alltid tyckt att Khemiri är ett geni. Kommer du ihåg att du sa det? Vi har inte snackat på länge.
Oändrat Oändlig hette novellen. Din favorit.
Vad har du haft för dig på senaste tiden?
Jag har inte sett dig vid basketplanen, eller utanför skivaffären där vi brukade hänga förut. Du brukade gå runt där inne i timmar. R.E.M, Coldplay och Oasis. Vi lyssnade aldrig på samma slags musik.
Du var inte så bra på att lira basket, men du gjorde det i alla fall. Jag kommer fortfarande ihåg hur du sprang där på asfalten. Du hade på dig dom mörkt bruna jeansen och den stora svarta luvtröjan med R.E.M. på ryggen.
Alla tyckte om dig så mycket.

Kommer du ihåg den där kvällen när alla i min klass skulle ut på fest, men vi hade en egen? Du skulle skjutsa mig på ditt cykelstyre så där som dom gör i alla filmer. Men vi kom fram till att det inte går så bra. Jag åkte på pakethållaren istället. Min cykel hade ju punka efter att brorsan hade lånat den. Kommer du ihåg det? Kommer du ihåg hur vi cyklade genom stan den kvällen och allt var så jävla härligt?
Våren hade precis kommit till Stockholm och mörkret var inte kvar så länge på kvällarna längre. Istället låg solens ljus kvar länge och fåglarna kvittrade fram till kvällen. Det var fortfarande ganska kallt, men jag fick låna den stora mörkblåa mössan som du fick av mig i julklapp.
Du älskade våren.
Precis i början när blommorna börjar slå ut och insekterna kommer tillbaka.
Alla andra tyckte bara att våren förde med sig betygsångest, men något sånt behövde ju inte du oroa dig för. Lärarna gillade dig också.

Men nu är det inte vår längre.
Kylan och regnet har rört sig sakta in över vår huvudstad som ett täcke och jag saknar att prata med dig. Dina alltid så allvarliga och smarta svar på allting.
Varför har du inte hört av dig? Sommaren har varit som en långtråkig film utan dig.
En sån film där man redan från första meningen kan förstå att ja dom här två karaktärerna kommer hamna tillsammans på slutet. Ja, alla kommer älska dom och ja, ingen behöver någonsin oroa sig för något längre i världen för att just dom två ska ju vara tillsammans så himla mycket.
Jag hatar såna filmer.

Jag var ensam i butiken idag. Pappa skulle träffa något förlag för att diskutera publicerandet av hans bok om Stockholms alla olika fågelarter. Undra om dom någonsin kommer trycka något min pappa har skrivit.
Det stod en ny kille där.
Du vet på platsen som är din. Platsen där du alltid stod och högt läste citat ur Montecore och Invasion!. Jag satt alltid bakom disken och lyssnade på allt du hade att säga.
När du inte dök upp kändes butiken så oändligt tom. Trots att jag höll något av Strindberg i mina händer och väntade på att litteraturintresserade kunder skulle stiga in genom dörren så var det bara så tomt.
Han hade blont hår och glasögon. Den nya killen alltså. Jag tror han är lika gammal som mig. Ett år yngre än dig.
Han stod och läste något av Koontz, betalade och gick ut.
Du hatade alltid Koontz.
Men du tyckte ju inte om att läsa något förutom Khemiri. Så det kanske inte är konstigt.

Kommer du ihåg dagen när vi tog T-banan hem från skolan och Armand sod en bit bort. Jag vågade inte säga hej, du tvingade mig. Du tvingade mig för du fick mig att inse om jag inte sa hej skulle jag ångra mig för alltid. Han var trevlig och du tog ett kort på mig bredvid Armand med min mobiltelefon.
Det var ett konstigt ögonblick. Men du fick mig att inse vad som var rätt beslut. Som alltid.
Pojken med det bra inflytandet. Pappa älskade dig också.


Jag kämpar för att minnas det bästa av vår tid tillsammans. Men bilden av den där dagen har etsat sig in i hjärnan.
Jag insisterade på att följa med dig hem, vilket var en dålig idé från första början. Du bodde i en liten tvåa på Söder med din farsa. Men han var som sagt inte hemma. När vi gick in genom dörren slog en unken och instängd lukt emot oss med full kraft och fick mig att vilja vända och gå ut igen. Men det gjorde jag inte. För jag var där för dig. För din skull. För att umgås.
Vardagsrummet var inrett med en sliten soffa och en fåtölj. En gammal tjock-teve och ett par vissna växter. På bordet framför soffan stod pripps blå burkar uppradade med slängda fimpar bredvid.
Och så det som gjorde mig rädd för första gången.
Sprutorna, bredvid dom låg skedar och tändsticksaskar. Du låtsades som de inte var där, och vi rörde oss snabbt in i ditt rum istället.

Dagen samtalet kom sken solen. Precis som i Khemiris novell var allt fel. Det borde ha regnat och blåst och allt skulle ha vart skit. Men solen sken. Och den var inte på väg någon annan stans.
Jag satt och läste något av Lapidus när pappa gick in i mitt rum och såg på mig med den där blicken. Men jag förstod inte. Ingenting. För vem skulle kunna tro?
Vem skulle kunna tro att du inte var lycklig?

Vi åkte till sjukhuset och din jävla farsa som förvarade sina jävla sprutor på sitt vardagsrumsbord gick med på att jag skulle få se dig. Du låg på den där båren som såg så kall ut. Blek var du också. Fast med ett rött streck runt halsen. Jag ville röra dig med vågade inte. Ville säga något men klarade inte av det. Och där låg du. Orörd och kall.

För du försvann ju faktiskt på riktigt. Den där dagen i Juni innan du slutade skolan på riktigt och innan du han börja på Naturprogrammet och bli ännu smartare än du redan var.
Och det var ditt egna beslut. Inte någon annans. Fast kanske hade det spelat in. Att din farsa gick på socialen, tyckte mer om heroin än han tyckte om dig och att din morsa inte brydde sig om dig. Det kanske spelade någon roll?
Men du verkade alltid så glad. Ingen förstod ju. Jag visste att jag var den enda som hade sett sprutorna. Men jag hade vetat länge. För du hade ju berättat. Vi hade ju pratat om allt.
Och du hade betytt allt. Men det visste du inte. För du ville hellre ligga på en kall bår, vara blek och ha ett rött streck runt halsen än att verkligen låta någon komma in. Inte bli för nära någon för då kommer de att såra en. Så trodde du att det var.

Du var allt. Men det sa jag aldrig och du tog ditt liv. Jag vet att det är sant. Men har bara behövt tid för att förstå det. Så jag ska försöka minnas det bästa och aldrig glömma.
För du var faktiskt allt.

Skriven av: ronja/fotbollsoffer_