Publicerat
Kategori: Spänning noveller

Allt enligt plan

Hjärtat bultade kraftigt när han slog sig ned på sin stol i sitt arbetsrum.

– Den där jävla Palme!

– Den där jävla Palme! utbrister han upprepade gånger och slår näven i skrivbordet.

På vägen från biografen Grand där han hade fått syn på statsminister Olof Palme hade hatet mot honom vuxit för varje steg han tagit tillbaka mot sin arbetsplats Skandia. Han hade alltid haft kraftiga känslor mot Palme. När han ikväll hade passerat honom på nära håll hade de formligen exploderat inom honom och blivit honom övermäktiga.

– Jag måste skjuta den jäveln, uttalar han tyst för sig själv.

– Ja, det ska jag. Men hur?

–Jag har ju vapnet med mig!

–Men hur ska jag göra?

–Jag måste ha en plan.

–Nu måste jag lugna ner mig och tänka, tänka. Jag har två timmar på mig tills filmen, som Palme ser, tar slut. Det är god tid att tänka på.

Han har inte själv fönster åt Sveavägen, men han går in i en kollegas rum som har det. Han tittar bort mot Grand längre bort på Sveavägen. Han kan inte se ända bort dit, men åtminstone halvvägs. Om Palme väljer att gå åt det här hållet, söderut på Sveavägen, efter att filmen är slut, då skulle han få sin chans. Han skulle kunna ha det här rummet som sin utkikspunkt. Det ligger precis ovanför lobbyn. Om han får syn på Palme tidigt skulle han, om han skyndar sig, hinna ner till lobbyn, stämpla ut och kliva ut på gatan. Där skulle han kunna invänta honom och sedan följa efter och skjuta statsministern i ryggen vid en lämplig plats. Han kommer på var.

–Det bästa stället är i höjd med nästa gatukorsning. Där skulle jag kunna fly österut längs Tunnelgatan.

–Ja, det är ju genialiskt! säger han till sig själv.

Han uppfylls av eufori och hybris när han tänker på hur smart hans plan är. Det är ju så att det står byggbaracker där på Tunnelgatan som skymmer sikten för vilken flyktväg han tar. Det har han lagt märke till flera gånger på sin vardagliga promenad från och till tunnelbanan. Barackerna kommer att göra att ingen kommer att kunna se om han tar rakt fram uppför trapporna eller om han svänger av åt vänster in på Luntmakargatan. Det är nog till och med så att eventuella vittnen kommer att anta att han springer rakt upp på Brunkebergsåsen.

–Genialt!

Men de upplyftande känslorna byts hastigt mot uppgivenhet när han tänker på att han kanske inte kommer att få den här chansen. Den bygger ju på att Palme inte går norrut mot Rådmansgatans tunnelbanestation. Men han rycker upp sig en smula.

–Jag kan ha tur. Han kan välja vägen hitåt. I så fall behöver jag ta min stora chans.

–Därför måste jag tänka mer. Utveckla min plan.

Han återvänder till det scenario som är hans förutsättning. Att Palme går åt rätt håll. Han tänker att om han skjuter honom i hörnet Sveavägen-Tunnelgatan så kan han, som sagt var, på Tunnelgatan ta vänster in på den mörka och oftast folktomma Luntmakargatan och springa norrut längs Skandiahusets baksida. Nu kommer han på en sak. Där på baksidan finns parkeringsutfarten. Där skulle han kunna springa in och gömma sig. Någon gång under sina tjugo år på Skandia, när han haft bilen till arbetet, har det hänt att garagedörren stått på glänt. Den har inte varit låst som den ska vara.

–Ja för fasen! Jag skulle kunna ställa upp den på glänt och hoppas på att ingen stänger den innan jag kan springa in genom den.

Han tittar på klockan. Oj, vad tiden har gått. Hans tankar har flugit fram så att de stannat tiden för honom. Klockan är redan 22. Men han har drygt en timme kvar på sig att finslipa planen. Nu kommer en förbättring av planen till honom. Han ska inte gömma sig i garaget. Istället ska han snabbt som sjutton upp på sitt rum och återställa vapnet. Inte nog med det. Sedan ska han springa mot sidoutgången på Adolf Fredriks Kyrkogata. Därifrån ut på Sveavägen och sedan söderut längs Sveavägen förbi lobbyn och vidare, i sina egna nyss gjorda fotspår, fram till mordplatsen. Där ska han göra sig delaktig som vittne och så fort tillfälle ges springa flyktvägen en gång till. Det för att de vittnen som kan beskriva honom ska han kunna vifta bort med att de blandat ihop honom med mördaren.

–Det här är till och med mer gnuggande av geniknölarna än när jag spelar bridge.

–Men då blir det också en bra plan. Mycket bra.

Nu vill han prova sin plan. Han går ner till garaget och ställer sig vid garageporten. Han ska prova hur lång tid det tar att återställa vapnet och ta sig tillbaka till mordplatsen. Han börjar med att titta på klockan, sedan springer han till trapporna som leder från garaget, uppför dem till första våningen där han har sitt arbetsrum, i vilket han låtsas lägga tillbaka vapnet, sedan vidare mot sidoingången via en annan trappa en våning ner till gatuplan och fram till sidoingångens dörr. Han har sprungit allt vad han orkar och kollar klockan. Språngmarschen hade tagit endast 2 minuter.
Han räknar med att resten av vägen fram till mordplatsen kommer att ta cirka en minut. Så från skottet skulle han kunna vara tillbaka inom 4 minuter; 1 knapp minut till garagedörren, 2 minuter i byggnaden och drygt 1 minut utomhus en kort bit på Adolf Fredriks Kyrkogata och 150 meter längs Sveavägen. Den sista delen skulle han inte kunna springa, utan den behövde han gå, fast med raska steg, som om han skyndade till tunnelbanan.
Nu kände han sig klar med förberedelserna sånär som på att han skulle ställa garagedörren på glänt. Det gick han och gjorde. Han konstaterade då att klockan var 22.35. Ungefär en halvtimme återstod nu tills filmen skulle ta slut och Palme skulle kliva ut från biografen.
Han gick tillbaka till sitt arbetsrum. Han tog fram vapnet, tog på sig överrocken, kollade att revolvern var som den skulle och stoppade den i höger rockficka. Han gick till sin utkiksplats. Det kändes som en evighet där han stod beredd fram till 23.05 när biopubliken skulle gå ut ur lokalen. Nu gick tiden om möjligt ännu långsammare när han väntade på att Palme skulle komma inom synhåll. Klockan blev 23.10 och ett missmod infann sig. Var det ändå så att statsministern tagit vänster utanför biografen. I så fall skulle han inte kunna realisera sin plan. Den byggde ju på att Palme skulle ta höger. Det var nog så det var, tänkte han. Palme hade gått åt andra hållet. Han frågade sig själv hur länge han skulle spana innan han gav upp. Palme kan ju ha blivit kvar utanför biografen i samtal med någon. Det måste han ge lite tid så han kom fram till att han skulle vänta till 23.30. Inte längre.
Klockan blev 23.15 och fortfarande ingen Palme. Det var ju trots allt vinterkyla med en del blåst. I det bistra vädret kan ju inte Palme dröja sig kvar alltför länge, tänkte han. Men han stod kvar och stirrade stint norrut på Sveavägen. Några minuter senare fick han verkligen syn på Palme. Han kom precis som han önskat i riktning mot honom. Han hade Lisbeth vid sin sida. De gick arm i arm. Det är Palme och han går hitåt. Jag får min chans, tänker han.
Han springer en trappa ner till lobbyn. Där nere försöker han se lugn ut och växlar några ord med säkerhetsvakten för att inte se alltför stressad ut. Han kliver ut på gatan. Han tittar norrut och ser makarna Palme snedda över Sveavägen till den sida han står på. Oj, tänker han. De måste passera mig. Jag får göra mig så osynlig jag kan. Vad sakta de går. Därför går han också sakta. I en portuppgång stannar han till för att låta dem hinna ikapp. Han tänker att han inte bara har turen att de går söderut på Sveavägen utan de går också på rätt sida av Sveavägen, den sida som ligger närmast hans flyktväg. Han kommer att slippa springa över gatukorsningen för att komma in på Tunnelgatan.
Paret passerar honom. Han följer efter dem. Nu är det bara tjugo meter kvar till hörnet på Dekorima där han har tänkt att dådet ska ske. Han hade tidigare under kvällen tänkt att han kanske inte skulle komma att våga göra det, men när han nu är nära sitt mål känner han sig inte det minsta rädd. Inte minsta darr på handen.
Nu är de strax framme. Han går ikapp dem på trottoarens insida, den sida som Olof går på. Lisbeth går på utsidan närmast vägbanan. Han lägger en hand på Palmes vänstra axel samtidigt som han med sin högra hand lyfter ur vapnet ur fickan, siktar och skjuter. Han träffar Olof i ryggen och han faller genast till marken. Ett skott till går av, mot Lisbeth. Det sker i stundens hetta. Det var inget som han hade planerat. Därför blir han stående en bråkdels sekund, förvånad över sitt eget handlande, innan han flyr längs sin på förhand bestämda väg.
Han springer på vänster sida om de tre barackerna som står staplade på varandra så att de på bästa sätt skymmer sikten mot trappan. Han tar vänster. Han har återigen tur. Garageporten är öppen. Han springer in, stänger dörren efter sig och inne i byggnaden upprepar det han tidigare tränat på.
När han till slut kommer ut ur sidoingången är han mycket andfådd. Han saktar farten och väl ute på Sveavägen är han betydligt mindre andfådd. Med raska steg hastar han nu mot sin tänkta tunnelbanefärd hemåt. När han hunnit till den stora reklampelaren strax innan mordplatsen tittar han på sin klocka. Han har hunnit alltsammans på 4 minuter.
Framme på plats ser han Lisbeth. Hon lever och ser helt oskadd ut. Han måste ha missat henne. Hur mycket tur kan jag ha? frågar han sig. Kulan mot henne måste ha missat. Jag önskade ju inte henne ur livet. Bara honom.
Han ser Palme liggande på bår på väg att lastas in i en ambulans. En polisbil närmar sig. Den parkeras och flera poliser kliver ut. De pratar med Lisbeth och de som står bredvid henne. De i folksamlingen pekar in mot gränden. Poliserna springer ditåt. Efter en stund springer han efter. Som tänkt hinner han inte ikapp poliserna, så han vänder tillbaka till folkhopen. Dit har ytterligare poliser kommit. De förhör de vittnen som är kvar på platsen. Han hör att det är honom de beskriver, med hans ytterrock, keps, glasögon och handledsväska.
Efter att ha varit synlig på mordplatsen i minst tio minuter går han tillbaka till lobbyn. Han knackar på rutan. Nu ska han spela uppskärrad och för vek för att vara gärningsman. Han tycker att han lyckas bra.
Under utredningen av mordet kommer han senare att kallas Skandiamannen. Polisen tycker att han är alldeles för virrig i sina vittnesutsagor för att kunna tas på allvar. Han lyckas skickligt gå under radarn.
Många år ska gå efter mordet utan att man hittar mördaren. Flera ska vara misstänkta. Men ingen bortom rimligt tvivel. Men 34 år efter mordet lovar åklagaren för den så kallade Palme-gruppen att han under första halvåret 2020 ska presentera en lösning på hur mordet har gått till.
Skandiamannen är då död sedan tjugo år.
Ingen vet vilken lösning som ska komma att presenteras. Hela Sverige blir nyfiket och har svårt att hålla sig till tåls tills presentationen. Pressarna går varma. Det spekuleras mycket över många misstänkte med Skandiamannen som den mest trolige. Polisen har kanske hittat ett bevis. Det kan vara hans självmordsbrev, där han bekänner, som hittats. Det kan vara revolvern som hittats. Eller möjligtvis krutstänk på hans ytterrock. Eller det kan vara DNA-spår på Palmes sparade kläder.

Kvinna i min bästa ålder.
Helén Marklund är medlem sedan Helén Marklund har 1 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Sten Wiking

Från samma yrkesskola på Amu-Center i Kramfors på sjuttitalet som nuvarande statsminister Stefan Löfven, övergavs den banan och blev publicist i olika tidskrifter,dags och kvällspress,för att sedermera…

Sten Wiking

På andra plats denna veckan: Inga-Britt IB Gustafsson