Publicerat
Kategori: Drama noveller

Allt handlar om att lyckas i spelet.

När vi träffades, den där kalla och blåsiga kvällen i november. Du satt med dina barndomskompisar och pratade ljudligt. De var länge sedan ni träffades, ni hade mycket att prata ikapp. Berättade för varandra om era liv. Din ena vän hade skaffat flickvän och skulle snart iväg utomland. Den andra var snart klar med din advokat utbildning och ville flytta till stora och mäktiga New York. Alla ville berätta om deras framgångar och stora äventyr. Hur de skulle leva sina liv och vad de ville bli.
Du satt där, tyst och lyssnade, iakttog och inspekterade. Så fort frågan kom till dig, sa du något nätt och respektfullt. De skrattade om du sa något kul, svarade om du hade en fråga och lyssnade när du berättade. Frågan gick vidare.
Ni beställde in drinkar och öl. Mat skulle ni äta senare. De var en slags ”before dinner party” med kompisarna. Vem kunde bli fullast före maten. Vem kunde ragga med flest tjejer. Jag har lärt mig att aldrig dricka på tom mage, men de gjorde ni, kanske var de spontaniteten och att våga som fick mig att förlora taget. Taget om mig. Inte trodde jag du bara skulle ta och inte ge tillbaka. Du var inte sådan.
De var trångt där inne, med den höga volymen och alla glada och lätt berusade människor som glädjes åt livet. Klädda i skidkläder och underställ i färgglad färger dansade de till bandet som spelade någon slags house och svensk musik. De var duktiga, sångaren hade en fin röst. Männen ställde sig upp, försökte att inte ramla. De sjöng med, vrålad ut orden, drack öl och njöt. För de kunde fira, med ihop tjänade pengar från månaden före. Du lyssnade, sträckte upp armen, handen. Sjöng med.
Jag steg in i mängden. Jag stack ut. Försökte ta mig framåt. Men de är svårt när alla vill framåt, mot sitt mål. När alla vill lyckas. Inte sticka ut, ut ur mängden, smälta in och vara en av dem. Jag ställde mig och iakttog, lyssnade och inspekterade. Alla hade mål. Mål som gav dem lycka och ståt. Ståt för att man var storslagen, hade pengar och kunde fira. Ståt att man hade lyckats i livet. Bara för att sen dö med pengar i graven istället för att uppleva världen.
Din kompis avlägsnad sig. Du såg. Och jag med. Du hade allt, mörka ögon var bara en liten del av din perfektionism. Vi fick ögonkontakt, jag avböjde. Du med. Jag kollade bort på folkmassan. Försökte att återhålla mitt lugn. Du iakttog. Jag iakttog. Vi lyssnade och inspekterad. Vi var lika med ändå så olika. Du var nr 1, jag var bare en lite del av allt. Du fick de du villa, jag gav de vad de ville ha. Du var perfekt, jag var udda. Du såg en, jag såg alla.
Vi möttes, iakttog varandra, inspekterad. Ditt charmerande ansikte. En tydlig käklinje och mörka ögon. Ett leende som fick en att le, anförtro sig och känna sig välkomnad. Känna värme och kärlek. När du kollade. När du tog min hand, lätt och försiktig. I köket. Du spelade med fingrarna om mina. Kramade. Som om man var gjord av glas. Första kontakten. Då förstod jag. Du hade känsla. De kanske var din artighet och försiktighet som gjorde mig nyfiken. Som gjorde mig galen. Förförd. Fångad.
Du frågande. Frågor om nutiden och framtiden. Om hur jag ville leva mitt liv. Vart ville jag lyckas och med vad. Du sa, livet är kort, ta vara på de, du är bara ung en gång, gammal är du länge. Lyssna och se. Att ge vägledning kunde du. Jag frågade om nutiden och framtiden, du sa inte så mycket, men tillräckligt. Tillräckligt för att jag skulle förstå att du visste vad du ville. Tillräckligt för att förstå att du skulle lyckas. Och lyckas bra. Du var driven, ambitiös. Du respekterades.
Du hade erfarenhet. Du berättade. Allt du gjorde. Gjorde en mera fångad av din charm. Jag ville vara din. Inte bara för några timmar utan för evigt. För alltid. Bara din. Och du min.
Jag gick, du med. Vi byte nummer. Träffades igen. Hos er. Du gav mig frihet. Vi spelade. Alla mot alla. 8 st. Alla skrattade, njöt och drack. Jag vill vissa. Vissa att jag brydde mig. Vi gick ut. Iakttog varandra.
Du visade mig. Allt som fanns. Allt som inte hade någon betydelse. Rummen. Nr 13 var ditt. Vi gick. In i mörkret. Iakttog. Du vägledde mig med din charm. Med din artighet, närhet och små gester. Vi var där för varandra. Precis så. Så som de ska vara. De jag inte förstod var att du visst hur. Hur du kunde få de du vill utan att ge tillbaka. Under 35 minuter ägde du spelet, du tog från mig, du berömde mig. Gav mig tillåtelse, 35 minuter av dig. Jag trodde de var början. Början på något fint.
Vi gick ut. Ut till de andra. Alla gick, till musiken och dansen. De raggade, du respekterad mig. Du höll dig nära. Gav mig en tro om hopp. Hopp om att vi skulle vara. Vara en stund. Du visste vad som krävdes för att man skulle tro. Tro på oss. För alltid. Du iakttog, inspekterad och lyssnade.
Jag gick, du stannande. De 10 fanatiska minuterna vid avslutet var de sista. De sista som var bra. De sista vi fick tillsammans. Handen som rörde mig som glas. Närheten som gav mig tro, och hopp. Hoppet om oss. Jag var lycklig. Drömde om saker vi skulle uppleva. Utforska och uppleva. Tillsammans.
Men du visste att de var över. Du behövde inte vara artig längre. Du visste att de var slut. Fem timmar var allt. Allt som jag ville skulle ske. Som i filmer. Hände på fem timmar. Fem timmar av mitt liv. Fem timmar med dig. Men de var allt. . Jag förstod aldrig. Att du lekte med mig. Att du spelade med mig. Spelet som krävde respekt och trovärdighet. Bara för att du skulle få. Och jag skulle ge. Ge allt. Hoppas och tro.
Tio timmar gick. Jag åkte, du stannade kvar. Jag skrev, du svarade, med artighet. Jag trodde de var du. De fem timmarna vi var, var de du och jag. Jag var kvar med dig. Hoppet fanns. Men inte du. Du skrev, jag svarade. 24 timmar senare var de tyst. Kontakten var slut. Du åkte, jag stannade. Spelet var över. Nu förstod jag. Varför. Jag dog. Du levde vidare.
Jag ville grina, skrika och ta ut mig frustration. Liva upp mig. Allt jag tänkte på var den kvällen vi sågs, första ögonkontakten, första beröringen. Händerna av glas. Hur dina djupa och mörka ögon gav mig trygghet och lugn, att vi kunde klara allt. Hur din hand gav mig vägledning, framåt. Hur du försiktigt gav mig ett leende av lycka. Hur du fick mig att vilja. Vilja vara allt. Vilja lyckas. Bara var din. Hur du fick mig att må. Även om de bara. Bara var fem timmar. Så fastnade jag. De var inget spel. Spelet var först när du. När du sträckte dig efter mig. Tog mig. Uppslukade mig.
Jag visste inte att 40 minuter var allt som var. 40 minuter som du behövde viss artighet och respekt. Dina djupa iakttagelser gav mig förståelse nu. Varför du lyssnade och funderade. Varför du respekterades. Allt vara bara ett spel. Spelet om att lyckas. Spelet om att krossa. Spelet om att få. Jag trodde de var vi. Vi tillsammans. Att du fanns kvar efter 24 timmar. Efter 24 timmar. Du var ett spöke. Allt försvann, raderades.
Att krossas. Att inse. Att förstå. Är de som tar ner en. Som plågar en. Som förstör en. Jag var din. Du var min, trodde jag. Nu vet jag inget. Vill inte gå vidare. Men måste släppa. Släppa taget. Taget om dig. För evigt. Kommer aldrig sluta fundera. Förstå varför. Varför mig. De var ändå något. Något som gjorde att du valde mig. Fem timmar var mitt. Mitt och ditt för evigt.

Skriven av: Linnéa Hammarqvist

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Veijo Ennefors

Vem är jag en fråga utan svar. Skrivandet har blivit ett sätt att ventilera och släppa ut filtrera och rensa.

Veijo Ennefors

På andra plats denna veckan: Inga-Britt IB Gustafsson