Allt var gärningsmannens omedvetna fel

Dörren öppnades och jag kände att detta var min möjlighet. Min chans att få leva som alla standardflickor som alltid vandrat i min omgivning. Att gå in genom dörren skulle kunna vara en helt ny början på ett helt nytt liv. Det livet som jag vi alla vill ha. Som när man var på dagis. Alla lekte med alla och jag mådde bra. Inga bekymmer om ensamhet, döda människor eller vassa föremål. Man hade inga problem. Om det nu kunde bli så igen, är det här min ända chans.
För bara några veckor sedan undvek jag denna dörr. Mor skrek att jag behövde hjälp, och att höra och se saker inte var normalt. Men det var det för mig. En daglig standard enda sedan dagen som förändrade mitt liv. Att höra Röster var som att, för andra, knyta skosnören. Jag var rädd att om jag fick hjälp skulle jag känna mig alldeles ensam igen. Rösterna hade blivit en del av mig. Vissa litar på magkänslan men jag litar på Rösterna.
Jag blundar och nästan vägrar att kliva in genom dörren. Mina fötter rör sig inte och det finns ingen mer än jag som kan föra mig framåt. Jag är livrädd. Jag lyckas ta ett djupt andetag när en doft glider förbi mig inifrån. Och min hjärna flyger hastigt tillbaka i tiden.
Jag sitter under bordet. Armarna låsta runt mina ben, som att försöka skydda det yttersta lagret av huden som ilar. Jag ser ingenting och känner ingenting, men ljudet ekar i mitt huvud. Ett duns hit, slag som matas mot min skyldiga oskyldiga far, glas från en dyr vas som splittras i tusen bitar. En skärva glider in under bordet och snuddar vid min fot. Som att den känner av min starka rädsla och försöker hålla mig sällskap. Jag och glasskärvan sitter under bordet, utan att röra oss, inte ens blinka, rädd för att bli upptäckta, medans ljudet fortsätter eka. Jag hör min far skrika efter hjälp men jag gör ingenting åt det. Även fast jag så gärna vill, rör min kropp inte på sig. Jag skyddar bara mig själv- som alltid.
Tillslut blir det helt tyst. Det är nästan värre än det ekande lidandet från min far. Gärningsmannen syns inte längre till. Inte pappa heller. Jag vet precis vad som har hänt jag är osäker på vad som har hänt och jag vill inte ta reda på det. Jag känner hur min kind sakta blir våt av en varm tår som letar sig ned och tillslut landar på mitt knä. Jag iakttar pölen som sakta sjunker in i mina mjukisbyxor. Jag kollar ned på glasbiten som ligger helt oskyldigt bredvid mig. Jag vill krama om den men vet att det inte går. Jag plockar upp den och reser mig sakta upp. Mina trötta, spända ben krampar. Jag står helt stilla i mitt ensamma, stökiga kök och observerar. Försöker lista ut hur allt gick till- men inget går ihop i mitt huvud.
Mina ben går sakta mot den enda stängda dörren i lägenheten. Jag tar ett djupt andetag och puttar upp dörren med min knytnärve. Mina ögon blir vattniga och jag vill hämnas på min nyfikna hjärna och min äckliga kropp som vägrade hjälpa till när den behövdes som mest. Jag spänner hela mig men jag försöker hålla mitt lugn när jag plötsligt känner något blött i handen. Det gör ont det är skönt. Jätteont jätteskönt. Det är som att min kropp hämnas på vad den gjort- eller inte gjort.
Det var där allting började. Allt var gärningsmannens omedvetna fel. Nu känns det som att glasbiten är med mig vart jag än går, pratar med mig och berättar hur jag ska lätta på mina problem. Men det funkar inte längre. Glasbiten har förgiftat mitt liv. Varje dag blir jag påmind om vad som hände med min far. Och glasbiten säger att det är mitt fel, och att jag borde bestraffas för det. Och det är precis det jag gör.
Om jag går in genom dörren kanske jag tappar bort mig själv, eller kanske ännu värre- Glasbiten.
Jag tar ett steg fram och känner hur mina ögon börjar svida. Jag känner doften av handsprit, som att de har sanerat hela stället just för att jag skulle komma. Jag sätter mig ned i den obekväma, kalla, skinnsoffan. Jag hör en klocka som försöker kommunicera med mig, berätta för mitt att inom några minuter kommer allt bli bra. Klockans tickande överröstar mitt huvud. Det är bra. Det är obehagligt. Jag sluter mina ögon.
Jag blir tvingad att öppna mina ögon när en kort, rund kvinna kommer in i väntrummet. ”Sofie?”, säger hon. Hon har en mjuk och lugn röst. Jag ställer mig upp utan att svara henne. Vi går tillsammans genom korridoren som jag har fruktat i flera år. Vi går in i ett ovanligt mysigt rum med behagliga mjuka färger och vad som ser ut som behagliga, snälla kvinnor, som alla är här för att förstöra mitt liv hjälpa mig.
I alla dessa år har vasen legat trasig men som nu äntligen kan börja repareras. Mitt liv som har stått still, fast i en oändlig oas av mardrömmar, kan äntligen leva vidare.

Skriven av: Nicole León