Publicerat
Kategori: Novell

Alltför vackra drömmar..

1.
Solen strilar in i springan mellan rullgardinen och fönsterkarmen. Sängen bredvid är obäddad och tom, överkastet ligger slängt på golvet. Hon trevar invant med handen inombords precis som hon alltid gjort så länge varje morgon nu, för att lägga handen om hjärtat och trycka tillbaka allt det där som gör så ont; för att orka stiga upp. Men så märker hon att det ju inte gör så där ont längre. (Men hur länge ska det vara?) Vrider sig lättad upp ur sängen.

Hon kan fortfarande inte förstå att det verkligen är verklighet. Riktig verklighet. Inte nattdröm, inte dagdröm, inte hjärtat som spelar henne ett spratt med alldeles för snabba slag. Fast nu dunkar det fort, fort, fort för doften av nyinköpta frallor och puttrande kaffe stiger upp från köket nedanför trappan. Och hon vet att där bland alla ljud och morgondofter finns ju du. Hon stoppar försiktigt fötterna i ulliga tofflorna, tassar nerför trappan, nyper sig för säkerhets skull hårt i armen. Jo.

Han ler när han vänder sig om och ser henne i trappan; dagens första leende. Ett framdukat frukostbord och öppet fönster, lila och vita syrener utanför och solen går upp så tidigt nu. Sommarfågelsång och cornflakeskrisp förenar. En och en är två blir en. Filmjölksspill, kaffeslurpande och lätta blickar, ut, in. Toffelmjuk beröring under bordet, hans hand i hennes.
- Ska vi gå en promenad? undrar han lågt. Hon nickar. Nickar, ströva bort mot någonstans, utan att veta vart...

Två människor går ut en sen sommarmorgon i nattlinne och tunn pyjamas. Sval vind blåser med sig färger, virvlar i hennes hår.
Det är att få vingar istället för skulderblad och flyga över marken. Att vara två och inte rädd. Inte rädd för att leva. För det är så svårt att våga ensam och vart skall man då ta vägen när världen rasar?

De når havet. Det är blått och hon doppar tårna i glasvattnet. Ytan krusas av vinden, lätta cirklar vidgar sig, och solen bränner inte, bara lagom värme, ingen kyla och otrygghet som förra sommaren. Han fingrar på fickan på sin pyjamas. Någonting innanför randigt bomulls- tyg.
- Vad har du där? undrar hon.
- Det jag alltid saknat... viskar han tyst. Tittar på vattnet, som om han samlade ord i vatten- molekyler. Rör handen och plockar upp en silverkedja. På den hänger ena halvan av ett hjärta.
- Fast egentligen delar man ju inte ett hjärta... trevar han. Det är ju två tillsammans...
Hon fångar hjärthalvan med fingertopparna, han knäpper det om hennes hals. Och när hon tittar närmare ser hon att han har ett likadant hängandes mot sin solbrända hud.
De vänder om och går tillbaka. Och de är två nu. Inget kan göra henne illa mer. Inte så länge han är där. Håller solbrun hand i hennes sjukligt bleka.

2.
Det är höst nu, och löven har färgats brand i gultorangerött. Och några är bruna, spruckna till färgen. Hans stuga är låst och allt är undanplockat, städat. Hon for hem, vinkade vid tåget och jodå, det är klart att jag skriver! Rälsen blev tom och där stod han. I gråa mjukisbyxor som vinden drog genom. Där satt hon, ihopkurad på ett brungrått säte i en ensam kupé.
Och hon skrev, brev på brev om sin saknad. Men vart var han? Hon fick aldrig några svar. Hon skickade sköra, längtande delar av sitt hjärta till honom. Gång på gång, snart fanns det inte mycket kvar. Han hade stått där på perrongen, lett och hon hade trott att detta var början till hennes Lyckliga Liv. Men vad fanns kvar av det nu? Vilket sätt att göra nätterna till gråt, gå sönder för någon annans skull, någon som kanske aldrig fanns. Kanske hon bara drömt? Kanske hon bara sovit och egentligen hade det aldrig funnits?!
Halvt panikslagen slog hon upp hans namn i telefonkatalognen, så många med det namnet, så många... Felton... Felton.. Felton... Felton Tom.. Felton Tom.. Där var hans adress, och där var numret. Hjärtat var en liten trumma, fort som inuti en liten mus; minst hundra slag i sekunden, och hennes händer som annars alltid var så kalla blev svettiga av nervositet. Vad var hon så rädd för? Ringa upp och söka efter han som hade alla hennes hjärtas delar, viska vart har du tagit vägen? Med darrande fingrar knappade hon numret, siffra efter siffra, det fick inte bli fel. Ton efter ton, hon kröp ihop på sängen och signalerna gick fram. En röst plötsligt, och hon hoppade till.

Hon skulle lämna ett meddelande efter tonen.
- Var är du...? var det enda hon fick fram i en svag viskning, och så sitt namn. Lade luren bredvid sig och skälvde.
Först när hon vaknade ungefär en timme senare gick det upp för henne att hon inte lagt på. Hade hennes svaga andetag spelats in där på hans telefonsvarare? Hans, som givit henne halvan av ett hjärta, halvan av en kärlek, som hon bar om halsen dag och natt?

Löven föll på en vecka, frosten kom. Hon gick med halsduken lite för hårt virad om halsen, kippade efter andan vart hon än var. Flackade med blicken i hopp om att få se honom. Men snälla du, sade hon sig själv, han kommer aldrig hit. Och vad vet du om hur han ser ut nu? Han kanske hade färgat håret, börjat klä sig svart och nästan bleknat bort precis som hon? Eller klippt sig kort, kort, ring i ögonbrynet och slitna jeans och T-shirt? Visste hon alls någonting mer?
Hon gick dagarna i ända med ett hål inom sig, ett hål där ett litet, rött hjärta skulle ha suttit...

Så en dag, en regnblöt dag, hon kom hem efter långskoldag och lyssnade som vanligt av telefonsvararen på hallbordet innan hon tog av sig ytterkläderna, i ett litet svagt hopp om ett litet meddelande med en magiröst i... Och plötsligt var det där. ”...vem är du? Jag kan inte minnas att jag någonsin mött någon med ditt namn, ett sådant annorlunda namn..”, ”..hur fick du tag på mitt nummer?”. Hon stod stel med luren i handen. Kunde hon ha slagit fel i telefonkatalogen? Dragit snett med fingret när hon följde den prickade linjen mellan namn och nummer?

Hon satte sig tungt på sängen med telefonkatalogen i knät igen. Letar efter namnet och finner det igen. Jo, Felton Tom ............... 045667893. Hon följer noga linjen med nageln. Minns inte vilket nummer hon slagit förra gången, minns inte om hon ens hade hört om det riktigt var hans röst. Men breven då? Kunde han ha flyttat? Utan att berätta något? Nej...!?
Samma sak upprepas, men hon är mer beslutsam den här gången. Rör fingrarna med de nedbitna naglarna lite stadigare, slår noga siffrorna. Sitter spänd som en hare på sängen, men inte för att fly utanför att hon är så rädd att gå sönder. Spricka i bitar, som om hon vore av glas.

Och denna gången hörs en helt annan röst än den som varit på hennes telefonsvarare. En mjuk, mörkbrun röst (om nu röster kan ha färg, men kanske var det för att han var mörkhårig?), som också ber henne att lämna ett medelande, så hör han av sig så snart han kan.
Hon viskar tyst igen:
- Vart har du tagit vägen...? Jag saknar dig så. Snälla ring...
Mer än så får hon inte fram, och denna gången kommer hon ihåg att lägga på luren.

Hon får inget svar på flera veckor, men hon tänker inte på annat. Hennes tankar är fyllda av mjuka minnen som blivit till vassa stenar, skär upp huden på insidan. Och bamseplåster, nej, det fäster inte på insidan av huden.

Januari kommer med moln och alltmer snö. Inpackad i lager på lager med kläder väntar hon på en röst, som på en vårmelodi.

Och våren kommer. Knopparna slår ut på träden, solen värmer gröna gräset, barnen spelar fotboll, baddräkter och bikini plockas fram för att sittas i solstolarna med, vinterkängorna ställs ner i källaren och vårjackorna tas fram.
Inte långtifrån hennes lägenhet finns en liten sjö. Vintern har frusit hennes kropp till is och hon har ingenting kvar. Hon går med trötta steg, svarta vinterkängor. trots att hon svettas med alla kläderna på sig fryser hon ännu mer.
Hon når sjön, går ut på bryggan.
tar ett enda steg
bort
från honom.

Skriven av: Rebecca Holmqvist

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Veijo Ennefors

Vem är jag en fråga utan svar.

Veijo Ennefors

På andra plats denna veckan: Inga-Britt IB Gustafsson