”ALLTINGETS DJÄFLIGHET” (Mina Bekännelser)

”ALLTINGETS DJÄFLIGHET” (Mina Bekännelser)


Det jag nu ska skriva ner här är nog inte så lätt för er att förstå, eller tro på. Men vad som än händer i framtiden så måste jag få berätta min historia, även om ingen någonsin kommer tro på den. Medan jag sitter här och funderar på hur jag ska börja ser jag ut genom fönstret i mitt rum och ser kvällens sista strålar glänsa genom höstens gyllengula löv. Min penna raspar på pappret med ett bekant och behagligt ljud, en sorts säkerhet som hjälper mig att samla tankarna…

Jag måste ju börja någonstans, så jag kan lika gärna börja med mitt förhållande till Sarah. Mitt livs stora kärlek och, är jag ledsen att säga, min största förlust. Hon var så där perfekt som bara en människa kan vara i ögonen på en älskare, fast hon var det nog för alla. Honungsblont hår, ögon lika blå som ett mörkt hav och ett leende som skakade mig djupt ner i själen. Första gången jag såg henne var på ett kafé där hon jobbade som servitris, hon log och fyllde på mitt kaffe. Jag satt kvar och såg på henne så länge att jag kom två timmar sent till fabriken.
Jag kom tillbaka morgonen därpå en timme tidigare än vanligt, åt min frukost, drack mitt kaffe utan att märka det, hon var allt jag såg.
Efter två veckor av att betrakta på håll, vågade jag äntligen bjuda ut henne och samma kväll gick vi på restaurang och bio. Det var en lyckad kväll, jag var charmant och gentlemannamässig på alla de vis som räknas. På något magiskt sätt verkade hon bli lika galen i mig som jag i henne och det dröjde inte många månader innan vi förlovade oss och skaffade lägenhet.
Detta var den bästa tiden i mitt liv, jag gick som på moln och arbetet på fabriken som i vanliga fall var en ganska stor källa till mitt dåliga temperament och att jag drack rätt mycket, bekymrade mig inte alls. Vi var lyckliga, vi älskade hela nätterna, pratade, skrattade och för första gången i mitt liv fick jag smaka på livets goda. Och jag slapp det tungsinne som så markant präglade mitt tidigare dagliga liv.
Hon studerade halvtid på universitetet i Örebro men ursprungligen kom hon ifrån Karlstad. Hon hade bott i Örebro tre månader innan vi träffades och precis börjat jobba deltid på kaféet för att dryga ut studielånet. Jag hade gott om pengar som jag kunde slösa på henne, arbetet på fabriken förde i alla fall med sig något gott och det var väl mer än dags att det gottgjorde mig lite, tyckte jag.
Jag tror att hon tyckte väldigt mycket om de små gåvor och de fina middagarna jag bjöd henne på. Hon kom från en liten familj med dåligt om pengar och naturligtvis blev hon imponerad av all lyx jag förde med mig in i hennes liv.
Jag köpte henne en hundvalp, golden, och hon blev stormförtjust. Vi döpte den till Lyckan, för det var vad Sarah sa att jag hade fört in i hennes liv. För det var jag som smält vax i hennes händer, var det något hon ville ha så fick hon det.
Jag vet inte hur mycket saker jag köpte till henne, smycken, kläder, mobiltelefoner, men bra för min ekonomi var det inte. Tyvärr var jag en sådan stolt idiot att jag inte kunde säga något till henne, eller neka henne något.
Jag tror att det var den nya bilen som jag köpte till henne som fick bägaren att rinna över, som den så oundvikligt närmat sig under en längre tid.
Jag märkte det när jag skulle betala vår middag en kväll på slottet, mina kreditkort var maxade, vilket försatte mig i en omåttligt pinsam situation, jag kunde knappt betala för oss.
Jag fick stå där och räkna mynt och svettas och hoppas att det skulle räcka med de få hundralappar jag hade på mig. Men det var inte det värsta, inte ens den nedvärderande blicken från hovmästaren var det värsta, det var blicken jag fick från Sarah, en blick som såg tvivlande ut, besviken som en sparkad hundvalp. Hennes blick sa, ”du är inte den man jag trodde du var, den mannen skulle aldrig göra så här mot mig”! Jag behöver kanske inte säga att jag dog lite inombords av den blicken, för det förstår ni säkert. Jag säger det ändå, för att ordentligt understryka detta faktum; Jag dog inombords!

Efter den kvällen kändes det inte längre som om hon såg på mig på samma sätt som innan, som hade varit som Lyckan såg på henne, en hundvalps tillbedjande ögon till sin matte. Jag kände mig som om jag hade avslöjat för ett barn att tomten, påskharen och tandféen inte fanns flera år innan det skulle ha upptäckt det själv. Jag kände mig som en stor skit helt enkelt. Det var den värsta känsla i mitt liv, värre än att stå inför domaren i Örebro tingsrätt och bli dömd för misshandel, som jag blivit en gång. 30 dagar på en öppen anstalt i Östergötland, utanför Mjölby, 15000 kr i sveda och värk och ändå fick en kvinna mig att känna mig värre däran.

Och dåligt mådde jag, för jag kunde ju inte ta tillbaka alla saker jag gett henne, och jag hade inte heller råd att fortsätta ge henne dyrabara saker. Jag hade knappt råd att betala för de saker jag redan köpt, och räkningarna började samlas obetalda på hög.
Allt detta började sakta påverka min vardag, jag grälade med kollegor på jobbet och hamnade i slagsmål med en leverantör. Jag började t o m skälla på Sarah över småsaker, om maten inte var klar när jag kom hem efter en lång dag på fabriken eller om hon inte hunnit gått ut med Lyckan.
Sakta men säkert började jag förpesta tillvaron för alla omkring mig, jag kan se det nu i minnets backspegel och det var inte svårt att förstå att mina vänner började undvika mig.
Samtidigt växte högen av skulder till olika företag. Jag skäms för att säga hur jag försökte lösa denna ohållbara situation… Ja, jag började stjäla pengar på jobbet, sorgligt men sant, det var vad jag gjorde.
Först små valörer, men snabbt större och större belopp. Och som ni säkert kan gissa er till så gick det snart åt helvete. Riktigt snart.
En morgon när jag kom till jobbet blev jag snabbt uppkallad till kontoret av chefen och utfrågad om jag visste något om de saknade pengarna.
Jag nekade såklart, men där gick jag på en nit, en kollega hade tydligen sett mig några veckor tidigare och sedan börjat spana på mig och filmat, ja filmat mig med handen i kakburken så att säga. Utan någon större tvekan fick jag sparken där och då och med hot om polisanmälan ringande i mina öron gick jag till ett litet hak på Storgatan, mittemot gamla Sandrew biografen och blev, rent ut sagt, skitfull.
Klockan var 11 på förmiddagen. Jag var en tragisk syn där jag satt i min ensamhet med en min som osökt skulle få vem som helst att tro att jag sålt smöret och tappat pengarna. Jag satt där länge och drack upp de få sparade pengar jag hade. Runt 17 och 30 bestämde jag mig, av någon outgrundlig anledning, för att gå hem och låtsas som om jag kom direkt från jobbet.

Jag vill inte gärna gå in på detaljer men jag ger er en summering av det som hände när jag kom hem. Inte helt oväntat så märkte Sarah att jag var full (jag kunde knappt stå vid det laget) och frågade mig oroligt varför jag var full. Mitt svar var inte särskilt tillfredställande, varken för mig eller henne, vilket ledde till fler fråga vilket i sig ledde till att jag tappade besinningen helt och som det svin jag alltid vetat innerst inne att jag är, så slog jag henne. Jag slog henne och skrek en massa obsceniteter åt henne.

Detta är något jag har spenderat oräkneliga nätter med att gräma mig över och gråtit bitterhetens tårar till leda. Om det inte varit så att jag gjort detta så många gånger att tårarna slutat komma så skulle pappret ni nu håller i var svårläst av fuktskador.
Jag önskar att jag kunde säga att det slutade där, men, suck, det gjorde det inte. Den kvällen var bara den första av många liknande i en negativ spiral som sakta accelererade totalt utanför mina kontrollerande händers grepp. Jag har faktiskt aldrig förut skämts mycket för något jag har gjort, det är konstigt egentligen för jag har gjort många skamfulla saker, men det här skämdes jag för. Och det gör jag fortfarande.

Kanske var det just eftersom jag skämdes så som jag inte kunde tvinga henne att stanna hos mig när hon väl sa till mig att hon inte älskade mig längre, hon sa en del andra saker också och de var, ja, mindre trevliga.
I en stund av klarhet förstod jag att det bästa jag kunde göra för hennes skull var att låta henne gå. Så jag skrev över ägandeskapet på den köpta lägenheten till henne. Jag flyttade ut, till en sunkig liten etta i Baronbackarna, Hjalmarbergmans väg. Och så trodde jag att jag var fri, men så enkelt var det inte. Nej, inte alls.
Redan andra dagen i min nya bostad knackade det på och genom dörrhålet kunde jag se uniformerade poliser utanför min dörr. Hjärtat flög upp i halsgropen och fladdrade som en skrämde fågelunge. Min åstundande frihet tycktes plötsligt långt borta, jag förstod ju vad det gällde och en del av mig var glad, glad åt att en sån skit som jag inte skulle få komma undan med vad jag hade gjort.
Så, jag öppnade dörren och följde med dem till polishuset med nedböjt huvud. Under förhör erkände jag allt. En dimma av lättnad sänkte sig över mig och jag var nästan helt borta under större delen av förhöret. Än idag kommer jag bara ihåg lösryckte fragment av min egen utsaga. Men jag har ju utskriften av alla förhören, från det första till det sista. Och många blev det.

De släppte mig senare på kvällen, och medan lättnadens dimma trängdes med ångestens påträngande minnen i en så kallad ”lustiger dans” gick jag till närmaste ”vattenhål” för att dämpa mina allt mer påträngande känslor.
Den kvällen är till större del en enda stor röra av minnesfragment i min stackars hjärna, dans och kvinnor, tappade ölglas, toalett köer och spyor. Jag festade som en dödsdömd, tror jag i alla fall.
Det som kommer nu hade kunnat vara början på min berättelse, för det är här det otroliga kommer in och ni kommer antagligen att skratta åt mig. Men jag svär att det är sant… Tro det eller ej.

Krogarna i Örebro stänger klockan två på natten, så jag kan sluta mig till att det var runt den tiden jag började gå hemåt, full som en kastrull. Jag vandrade sakta och svajigt över storbron med slottet på högersidan, gatorna var märkligt tysta och tycktes mörkare än andra nätter.
Jag gick förbi den stängda Pressbyrån och det märkligt folktomma busskurerna på järntorget och fortsatte nerför Storgatan mot Polishuset.
Väl där svängde jag av mot vänster och helt ovetande bara några minuter från mitt öde, fyllespatserade jag fram, sjungande för mig själv och alla inom tre-fyra hundra meters radie.
”Märk hur vår skugga, märk Movitz mon frere, inom ett mörker sig sluter…” Jag glodde i skyltfönstret hos MusikBörsen efter att jag urinerat i deras port.
Med ragliga fyllesteg närmade jag mig min värsta fasa och jag vill bara ta tillfället i akt och säga att det som kommer nu verkligen är sant.

Längre framför mig på väg ner mot tunneln till tågstationen blinkade några gatlyktor till och slocknade. Inget jag skulle ha brytt mig om i vanliga fall, men nu tycktes mig mörkret under tunneln onaturligt svart och jag tvekade. Ingen har någonsin haft anledning att kalla mig feg, för det har jag aldrig varit, så rädslan som grep mig nu kom som en smärre chock, t o m i detta mitt alkoholrusiga tillstånd.
Trots denna överraskande skräck fnös jag föraktfullt åt mig själv och fortsatte min piratgång in i mörkret. Jag såg ljuset i slutet på tunnel så att säga och det var ju ingen längre promenad så jag gick utan större rädsla.
Nu kommer jag till den delen av min historia som ni kommer ha svårt att tro… Och jag vrider mig i min stol av ångestfylld nervositet när jag skriver det här, tro mig!

Jag klev över gränsen mellan ljus och mörker och hann ta flera steg innan jag märkte hur mörkret smet åt runt min kropp, min hud, min syn och min hörsel. Jag trodde knappt på vad min kropp berättade för mig, den enda känsla jag kände var kylan runt mig. Jag var som blind, döv och nästan helt känslodepraverad.
Först stelnade jag till, överraskad, sen smög sig skräcken på mig igen, bet sig fast i mina inälvor. Det var ett onaturligt mörker, ett mörker som fick mig att tvivla på min mors tröstande ord från min barndom när jag trodde att det fanns monster i min garderob på nätterna.
Jag tvingade mig själv tillslut att ta ett nytt steg, och ytterligare ett. Allt jag kände var marken under mina fötter, så jag hasade fram med händerna framför mig i den riktning jag trodde var rätt väg ut ur tunneln.
Jag vet inte hur länge jag hasade fram där i mörkret, men det var mycket längre än det borde för att komma ut ur tunneln eller stöta ihop med en vägg, och jag gjorde varken eller.
Efter en lång stund märket jag hur det började ljusna lite, jag började ana konturer runt om mig. Jag försökte se marken jag gick på, men helt plötslig gick jag in i något och snubblade till.
”Det var på tiden”, sa en röst ur mörkret. Mitt hjärta ryckte till som en skräckslagen fågel och jag flämtade till och kunde knappt andas.
”V-v-vem är där?” Jag kunde inte låta bli att märka hur skräckslagen jag lät.
Som svar kom bara ett skratt, kusligt men ändå konstigt bekant. ”Vad är det som är så roligt?” fräste jag.
”Åh, inget speciellt. Bara hur rädd du är, stora tuffa karln. Är du rädd för mörkret? Vivvle bubben jädd föj möjkjet?”
Jag stod som fastfrusen, helt förundrad och fly förbannad över mannen i mörkrets förlöjligande av mig. Jag skulle allt visa honom, slå honom på käften så hårt att han sent skulle glömma det!
Jag tyckte nu att jag kunde se honom, i alla fall konturen av en man som satt lutad mot väggen i tunneln. Jag klev fram och stod över honom, lutade mig fram med en knuten näve framför hans ansikte. Han verkade inte bli påverkad av mitt fysiska hot.
”Tror du verkligen att jag skulle bli rädd för en man som tar ut sina frustrationer på en kvinna? Som tror att pengar kan köpa kärlek och hot kan dölja rädsla? Du är en patetisk idiot!” Samtidigt som han uttalade den sista meningen greppade han tag om min handled.
Jag som alltid sett mig själv som större och starkare än alla andra försökte dra mig loss, men till min förvåning satt jag fast, som i ett skruvstäd.
Hans grepp gjorde t o m förbannat ont och kändes som is som rusade upp
genom min arm.
Han drog mig ner mot sig, tills vi stod ansikte mot ansikte, jag böjd framåt i en obekväm ställning och han framåtlutat med min arm i ett järngrepp.
Hur jag än vred mig kunde jag inte komma loss, min stolthet var det enda som hindrade mig från att skrika rätt ut i vanmakt.
Vi stod så nära varandra som två människor kan göra utan att nudda varandra. Näsa mot näsa. Hans andedräkt stank vidrigt, som en kartong ruttna ägg i ett friskluftsintag och jag kräktes nästan. Jag kunde inte se hela hans ansikte, bara ögonen och även de var välbekanta, men blodsprängda och gulaktiga.
Hans röst och ögon var så bekanta, men jag kunde ändå inte placera dem någonstans i mina genom åren breda bekantskapskretsar.
”Du är så patetisk!” morrade han fram, ”du har verkligen ingen aning!? Du känner varken igen mig eller dig själv, va?” Det sista ordet stegrades från morrande till ett skrik samtidigt som han vräkte iväg mig med sådan kraft att jag flög genom luften, längs väggen och ner i marken med en smäll som stal luften ur mitt bröst.
Röda och vita fläckar dansade våldsamt framför mina ögon och jag flämtade krampaktigt efter luft.
Innan ens synen klarnat kände jag hans stinkande andedräkt i mitt ansikte och när jag väl såg igen stod han lutad över mig, med ansiktet på samma avstånd som innan.
Jag kände något kallt mot min hals och ryckte till, det skulle jag inte ha gjort, för det sved till i halsen.
”Så går det om små fegisar inte ligger still när de har en bajonett mot halsen!” Han skrattade fram detta på ett sätt som fick det att gurgla i hans hals som fick mig att tänka på en lungsjuk med blodhosta.
”Du är så patetisk! Hur kan en man som du inte kunna kontrollera en lite svag kvinna? Hur kan du låta det gå så långt att du inte kan kontrollera en liten, liten kvinna! DU ÄR VERKLIGEN SÅ JÄVLA PATETISK!” Han vrålade så det stänkte saliv i mitt ansikte.
Jag kravlade bakåt utan större framgång, han följde bara efter mig tills jag nådde väggen och slutet på min reträtt. Han rörde sig blixtsnabbt, som en skugga och jag kände mig som en mus inför en stor, jävligt läskig orm med enorma tänder och hungrig blick.
Innan jag hann tänka vidare på hur skräckslagen jag var, sparkade han mig i revbenen och jag kände hur ett gick av. Aldrig hade jag kunnat tro att något sådant, som jag gjort mot andra mer än en gång, kunde göra så satans ont. Jag skrek, som jag aldrig skrikit förr, som en stucken gris…
Innan det här hände skulle jag aldrig kunnat erkänna det för någon, som den idiot jag var/är. Stolthet i överdrivna proportioner var definitivt en av mina tidigare dåliga egenskaper.

Skriket gick över till ett pinsamt, patetiskt gnyende och jag tryckte mig skräckslaget upp mot väggen i ett futilt försök att komma undan min okände plågoande.
Men ett skadat vilddjur är som farligast när det är uppträngt i ett hörn och så även jag. Min hand slog ut mot handen som höll den långa kniven och han tappade den. Jag slängde mig efter den, fick tag om dess skaft och vände mig om med den riktad framåt.
Precis som jag hoppats hade han rusat mot mig och kniven trängde in djupt i hans bål. Min rädsla blev på ett ögonblick utbytt mot ilska och triumferande hat.
”Dö din djävel!” skrek jag mellan sammanbitna tänder medan jag slet kniven neråt och sprättade upp hans buk som på en slaktgris. Hans överlägset hatiska kroppshållning förbyttes till en förvånad, medan hans tarmar rann ner över min arm och överkropp. Ett vansinnigt skratt bröt ur mig och som en galning skrattade jag åt hans tarmar och blod.
Men mitt skratt fick ett abrupt slut när hans hand slöts runt min handled, den som doldes i strömmen av tarmar. Nu var det hans tur igen att skratta, och det gjorde han, på ett blodisande sätt som fick mig att glömma min hatiska triumf.
”Haha! Förstår du ingenting, din patetiska, ynkliga maggot?!” Han ställde sig upp, med tarmarna ringlande ur honom, utan att det verkade bekomma honom, han verkade inte ens märka det.
Nu när han stod upp framför mig såg jag hans ansikte, gatubelysningen lyste plötslig upp allt och jag visste varför jag kände igen honom…
Innan jag fortsätter vill jag bara säga att även om det som komma skall låter galet så vill jag säga att det verkligen är sant, även om både domare och polis hånskrattade åt mig.

”Haha, nu tror jag bestämt att du blev lite förvånad.” Han bugade ironiskt mot mig med ett falskt charmerande leende, och jag måste säga att det var en otroligt absurd syn att se, tarmar som hängde ur honom som konfetti på något morbitt barnkalas för mardrömsbarn. Och, ja, hans ansikte… eller ja, mitt ansikte. Han var jag, hur det nu kunde vara möjligt.

Jag tappade nog medvetande en stund, för nästa sak jag kommer ihåg är att han stod över mig igen. Men den här gången gjorde han något jag inte kunde se, men jag kände det. Något kladdigt och kallt rann över mina händer, det kändes djävulskt och mitt sinne snurrade runt med delar av den här kakofoniskt händelserika mardrömskvällen precis utanför mitt sinnes grepp.
Han skrattade sitt lungsjuka blodhosteskratt och grepp mig i kragen, höll min överkropp över marken och sa, ”jag ska få fason på dig, straffa dig som ingen annan kan. Och till en viss del har jag väl redan gjort det. Ja, jag ser att du inte vet vad jag talar om. Du förstår, du och jag, vi är en och samma, nästan i alla fall. Vi är det till den delen som räknas för polis och domare. Samma DNA och sånt. Du förstår, innan jag arrangerade vårt lilla men ödesdigra möte, besökte jag din käresta, ja, vackra Sarah. Hon kanske inte är så vacker nu, men hon var det.”
Vissa delar av min hjärna började koppla ihop saker och ting, andra, de som hade mer kontroll över mig, fattade inget. På grund av min upptagna hjärna som slogs med sig själv, fick jag inte fram ett ord.
”Jag lät henne stifta bekantskap med bajonetten” han viftade med den framför mitt ansikte ”lite in och ut, som man säger.” Hans ansikte klövs i ett djävulskt grin, på ett sätt jag aldrig skulle kunna härma.
”Jag började visserligen med att slå in ansiktet på henne, krossa näsan, ställen som syns, ställen du aldrig vågat dig på. Hon skrek, o ja, hon skrek som en lite sugga i slaktfållan. Det slutade dock när jag började skära, visst, det kanske berodde på att hon spydde. Ja jag sparkade henne ju i magen några gånger också, mest för att få tyst på henne, jag menar, vad ska grannarna tro?
Sen skar jag. Några bitar här och där, några stora några små. Det var då hon började be för sitt liv, snälla skona mig, Claes du älskade mig en gång, skona mig! Skona vårt… Ja, nu ska du få höra vad mer hon bad mig, eller ja, dig att skona. Du förstår hon var gravid, japp, tredje månaden nu.
Hehe, jag satte bajonetten i magen på henne några gånger tills hon inte var gravid längre. Jag löste det dilemmat åt dig! Va, ska du inte tacka mig?”
Han antog en spelat sårad min innan han fortsatte, ”jag naglade fast henne vid golvet tillslut med ett sönderslaget stolsben.”
Sen hämtade jag lite grejer jag haft med mig, vissa underlättande saker när man vill ta lite blod från någon. Nu kanske du förstår vad jag hällde på dina händer? Blod ja, hennes blod närmare bestämt. När polisen imorgon hittar dig här med en massa blod på dig kommer de nog undra lite över vad du har haft för dig.
De kommer slå in ditt namn i en av deras databaser och se att någon har anmält dig för misshandel. Förstår du vart åt det lutar, vart jag vill komma?”
Mina hjärnhalvor hade slutat slåss och jag förstod mycket väl, jag nickade jakande. Han stannad upp, såg på mig med en allvarlig min, betraktade mig en stund innan han talade lugnt, ”du förstår vad det här innebär va? Vad som kommer att hända dig, inte mig.” Han tystnade igen, som om han lät mig smälta allt. Och sedan sa han, ”nu är det dags för dig att sova”.
Han tog tag i min krage med vänster hand och gav mig en så kraftig smäll med höger hand att ringandet i mina öron ackompanjerade mig in i medvetslösheten.

Medvetslöshetens välsignade rogivande mörker vaggade mig under vad som kändes som evigheter. Det var den sista ro jag har fått sen dess. Mitt samvete har plågat mig konstant och jag har ifrågasatt min mentala friskhet mer än en gång. Men hur mycket jag än har funderat över allt som hände då, för snart 11 år sedan, så tror jag inte på psyktdoktorerna...

Jag vaknade på ett brutalt sätt, någon satte ett knä i min rygg på ett inte särskilt kärleksfullt sätt, och vred bak mina armar bakom ryggen och skrek i mitt öra att jag skulle ligga still. Polisen såklart. Jag låg ju i en gångtunnel runt hundra meter från polisstationen, inte helt oväntat då.
Det tog dem bara någon timme att upptäcka vem jag var, se att jag hade en anmälan om misshandel på mig och ringa Sarah, utan svar, åka dit, upptäcka hennes döda och brutalt sargade kropp.
Jag blev officiellt anhållen. Inte helt oväntat, det heller.

Klockan är snart åtta, så jag måste skriva klart det här innan det är dags för medicinen, med den i kroppen blir hjärna lite för seg för att minnas allt i rätt ordning. Pennans raspande lugnar mig bra mycket mer än deras medicin, och det är med pennans sista rasp som jag säger farväl, glöm mig inte!

Claes Eliasson
09-05-14

Skriven av: claes Eliasson