Älskade, älskade ni

Jag tänkte berätta om mina föräldrar.
det här är en sann historia och jag berättar ur eget minne, egna upplevelser.

Mina föräldrar hade alltid varit omtyckta personer i området. Ända sedan jag föddes hade mamma älskat att ordna fester och middagar till grannar och nära vänner. Dom var otroligt sociala, det märker jag även på mig själv, det är en gåva jag har ärvt från dom.
Mamma var en väldigt vacker kvinna, godheten personifierad. Hon hade alltid sitt långa, mörka hår uppsatt, och var noga med att plocka sina ögonbryn perfekt och jämt. Munnen var alltid markerat med tunna, knappt märkbara sträck från en läppenna. Huden var jämn och fin, utan minsta blemma. Min mormor och morfar var invandrare från Österrike, så både mamma och hennes bror hade ett vackert, utländskt utseende.
På något outgrundligt vis tycktes mamma alltid förstå mig. Hon hade lätt för att sätta sig in i min situation, trots de många åren som skilde oss åt. Hon var precis i det perfekta mellangärdet mellan att vara en mogen och ansvarstagande mor, och att fortfarande ha ungdomen och lekfullheten i behåll inom sig. Vi kunde prata killar och högstadieproblem i timtals, helt oväsentliga saker egentligen, men det var ändå skönt att få prata, få prata av sig inför någon som utan att avbryta bara lyssnade på vad man ville säga.
Pappa var.. hur ska man beskriva pappa? Han var inte alls någon stor och stark man, en man som sörjde för sin familj och som agerade skyddsängel för sina närmaste. Pappa var en ganska liten man, tunn och liksom bräcklig. Han hade brunt, småvågigt hår och var ganska kort, nästan kortare än mamma. Utifrån måste dom verkligen ha sett ut som ett omaka par, men tänk, så skenet bedrar, för vi som kände dem in på djupet visste mycket väl att så var inte fallet.
Jag och pappa hade aldrig haft en så värst bra relation, egentligen. Visst blir det väl ofta så i familjer, uppdelat, hon står med mamma och han står med pappa, eller tvärtom. Så var det i alla fall här, jag och mamma var de hemlighetsfulla tjejerna som fnittrade och förstod saker som killar inte hade en aning om, medan pappa och min bror Jonny mer var dem som höll ihop. Jag kunde bli avundsjuk ibland när jag såg dem tillsammans, ibland tog pappa med Jonny på en fisketur i Silvasjön eller på en camping. Jag minns att jag, mest när jag var yngre, undrade ofta varför pappa inte ville ta med mig också. Varför dög jag inte till honom? Vad gjorde jag för fel? Senare började jag förstå att pappa var rädd. Han var rädd för att ta kontakt med den växande tonåringen som höll på att bli kvinna, han var rädd för den unga viljan som fanns mitt framför ögonen på honom, han visste inte hur han skulle te sig till mig. Och då blev det hellre så att han drog sig undan, tog det säkra före det osäkra, och jag fick gå med mina tvivel och frågor obesvarade.
Men det här ska inte handla om minnen från min familj eller personporträtt av dem. Även fast jag mer än allt skulle vilja fortsätta rada upp alla de gamla minnena, de lyckliga, glada stunderna, semestrarna i Spanien och Grekland, båtturerna, middagarna på fina restauranter och alla de mysiga hemmakvällarna framför teven, även fast det är den enda jag egentligen vill, så vet jag att det är fullständigt omöjligt. För hur mycket jag än binder mig till det förgångnas ljusa värld vet jag att jag förr eller senare kommer föras tillbaks till verkligheten, då med en starkare och oupptäckt styrka, och saknaden kommer hålla fast mig mellan sina vassa klor medan jag desperat försöker göra mig fri. Så därför är det omöjligt att blunda för ödets okänsliga gång. Därför är det omöjligt att endast tänka tillbaka på de ljusa stunderna, då de mörkaste minnena ändå aldrig går att förtränga. Därför, därför måste jag ändå berätta om den dagen som kom att förändra mitt liv för all framtid.
Jag vaknar den morgonen, nej inte morgon, det är inte morgon längre, klockan är två på dagen och jag är otroligt trött. Jag hade varit ute med några kompisar och kommit hem sent, säkert klockan ett på natten. Pappa hade varit snäll och kommit och hämtat mig, men inte efter att jag hade skrikit på honom i telefonen, vafan, hur kan du vara så jävla snål! Vi snackar fem minuter, det kan du väl ändå palla dej upp och köra?! Han var inte tyst medan jag skrek och bråkade, men han tjafsade inte heller emot, så tillslut lyckades jag övertala honom om att sätta sig i bilen och hämta mig vid vägen, jag sa inte ens hej när jag gick in, inte tack, ingenting, och när vi kom hem klampade jag uppför trappan till övervåningen och drog hårt igen dörren.
Så nu är det alltså dag och den sena kvällen igår har tagit ut sin rätt. Jag ligger och drar mig länge i sängen, vilar med ögonen slutna. Men när klockan närmar sig tre gör magen uppror i hunger så jag går ner för att hitta något att äta.
Min pappa är arg och besviken över hur jag betett mig i gårkväll. Han möter mej vid köksbordet med kalla ögon och jag förstår att nu, nu är det inte rätt tid att käbbla emot. Han anklagar mig inte för någonting, skäller inte, men klargör att sånt här tänker han inte finna sig i fortsättningen, och om jag förväntar mig någon skjuts framöver måste jag vara betydligt trevligare i ton och sätt. Jag nickar och nickar, säger förlåt, och sedan är allt avklarat. Det var oftast så det såg ut i våran familj, och om det var någon som tog upp livliga diskussioner så var det mamma, aldrig pappa.
Den halvdämpade stämningen avbryts totalt av att mamma kommer in och är som solskenet själv, hon har en ljus sommarklänning och ler mot mig och pappa så vi blir alldeles förstummade. Hon sätter sig och tillkännager sin hemlighet; hennes tavlor har kommit med på en utställning för nykomna skapare! Hon har hållit på med konst i några år nu, och jag beundrar hennes tavlor otroligt mycket, dom är diskreta och dunkla, men förmedlar ändå någon slags hopp och lust till vidare skapande och kreativitet.. ja, det är svårt att förklara, sånt där.
Jag och pappa applåderar och gratulerar, och mamma ler och ler och säger att det här är den lyckligaste dagen i mitt liv!
Utställningen ska äga rum i Östermalm klockan fem, så snart måste de ge sig iväg. Det är en stor dag för mamma, i flera timmar står hon framför spegeln och fixar sig. Pappa gör som alltid; bara håret är i sin ordning och kinderna nyrakade är han så gott som klar.
Jag skulle gärna följt med jag också, men framåt kvällen ska min kompis familj som bor i Göteborg komma och hälsa på ett par släktingar, så då var det tänkt att hon ska bo hos oss i två nätter. Jag behöver tid för att dammsuga och städa rummet, så jag säger vänligt men bestämt till mamma att tyvärr kan jag inte följa med, men lova att berätta allt sen när ni kommer tillbaks! Och hon kysser mig i pannan och säger att hon förstår, hon förstår mycket väl, och ta väl hand om huset nu, ha det så bra vännen min! När de stiger ut på trappen ler jag till dem ända från djupet av mitt hjärta, och det värmer, det kan jag se i deras ansikten, när de sakta rullar ut från gårdsplanen för att försvinna från mitt liv för gott.
Jag fixar lite i rummet, städar undan gamla kläder som ligger slängda på golvet, bäddar sängen, sorterar bland papper som skräpar på skrivbordet. Jag ska precis gå ner för att ta något att dricka när det ringer på dörren. Utanför hörs lågmälda röster, i fönstret från vardagsrummet skymtar jag en polisbil. Hjärtat bankar i bröstet på mig, Jonny, är det första som far igenom mitt huvud. Jonny, på sin motorcykel! Åh, herregud!
Jag öppnar dörren, ser två polismän, de ler och frågar Hanstorp? Är du Cilla Hanstorp? Jag nickar, bara nickar, hjärtats dova slag stegrar i bröstkorgen, dunk, dunk, jag sväljer förtvivlat, vad.. har hänt?
Dina föräldrar.. han hejdar sig och river med handen i skägget, har varit med om en bilkrock, strax utanför Stockholm.
De vilda vågorna från stranden upphör att slå mot kanten, fåglarna tystnar i sin sång. Jag känner inga tankar, hör knappt vad han säger. Andas lugnt, är det enda som far igenom mitt huvud.
Knappt har den ena mannen hunnit klart förrän den andra faller in; men du ska säkert inte oroa dig, det går så bra ska du se. De är väl omhändertagna på sjukhus nu, det är säkert ingen fara. Hans ord är en tröst, ska vara en tröst, men på vägen fram förvrängs de och blir till ett alarm som slår igång i mitt huvud, mamma och pappa, bilkrock, omhändertagna på sjukhus, herregud!
Jag blir inföst i bilen och vi kör iväg med kurs mot motorvägen in till stan. De är snälla, polismännen, frågar om skolan och klassen och vad jag ska hitta på i sommar. Jag förmår knappt svara på deras obetydliga frågor, tankarna fyller mitt huvud i ett enda virrvarr, de flyger än hit och än dit, mamma, pappa, visst skulle ni väl aldrig lämna mig, aldrig, vi ska ju alltid vara tillsammans!
Vi ska ju alltid vara tillsammans, säger jag rätt ut i tomma luften, till polismännen, till mig själv, till vem som än vill höra. Men bilfärden till Danderyds sjukhus fortgår i tystnad, och ingen reagerar på mitt påstående, nej det är inte ett påstående, kanske inte ens en antydan, för även fast jag inte uttalat meningen med ett frågetecken spökar en undran bland de där orden, en undran, en osäkerhet, och mest för mig själv viskar jag Visst ska vi? Men i bilen är det tyst, bara det brummande motorljudet hörs, och ingen reagerar, för ingen vet.
Fort in i den stora, vita byggnaden, in i hissen, ut ur hissen, in i en lång korridor. Polismannen leder in mig i ett litet, ljust rum, där sitter en sjuksköterska som ler och tar emot mig, ger mig ett glas vatten som om hon väntade mig, och jag häller i mig det så fort att hon måste fylla på direkt.
Polismännen förhör mig på några enkla frågor, namn, ålder, och är det någon vi borde ringa? jag kan knappt svara, kan bara nicka eller skaka på huvudet, sjukhuslukten sticker mig i näsborrarna, paniken tar allt större plats där inne, den dunkar och bultar, vill komma ut, men jag håller den fast. Ännu vet jag inte helt säkert vad som hänt eller vad som pågår, allt jag vet är att mina föräldrar, mamma och pappa, de kan inte dö, inte kan de väl det, de ska ju alltid finnas vid min sida, tills jag blir vuxen och skaffar egna barn. De är ju mina föräldrar, nej, tanken att de ska försvinna är så absurd att jag nästan skrattar för mig själv.
När jag suttit i någon kvart hör jag snabba steg genom korridoren, jag känner igen dem, jag vet vems steg det är, och knappt har Jonnys vilda kalufs uppenbarat sig i dörröppningen förrän jag är uppe på fötter och i hans famn, jag släpper lite på självbehärskningen, gråter mot hans axel medan han vyssjar och stryker mig över ryggen. Äntligen, äntligen, någon som jag känner igen i detta virrvarr av vita sjukhusväggar och prasslande sköterskedräkter! Länge står vi i varandras armar, tills sjuksköterskan tyst avbryter att Jonny gärna får en kopp kaffe, om han så önskar. Och Jonny önskar, och vi sätter oss på den tunna britsen, sitter tysta bredvid varandra, samma förvirring, samma undran och osäkerhet blixtrar emellan oss.
”Jonny”, trevar jag försiktigt efter en stunds tystnad, ”jag älskar dej”. Han tittar på mig, fattar tag om min hand som vilar mot den gula filten, trycker den hårt, hårt. Viskar;
”Jag älskar dej också, otroligt mycket!”
Och minuterna går, ingenting händer, jag vågar inte fråga heller, vågar inte fråga den snälla sjuksköterskan som sitter på en stol bredvid oss och som ger oss allt vi vill ha. Vågar inte fråga läkarna som passerar in och ut i rummet, växlar några lågmälda ord med henne, ger oss en blick av medlidande och sedan försvinner lika snabbt. Vågar inte säga någonting alls, vågar inte släppa fram rädslan som bultar och trycker där inne. Vågar inte, vågar inte!
När klockan passerat sex, träder en läkare in i rummet. Han har mörkt, kortklippt hår, axlarna är breda under den vita rocken, han sätter sig på en stol i rummet, drar med långsamma rörelser av sig handskarna. Jag väntar tyst, men ingenting händer. Tillslut orkar jag inte vänta längre.
”När får de komma hem?” Fortfarande tyst. Jag känner hur svetten tränger fram i pannan. Jonnys hand trycker, trycker.
”Visst får de.. visst få de komma hem?” Frågan blir hängande i luften, ingen svarar, ingen vill gripa tag i den, vill inte, vill inte. Men tystnaden som uppenbarar sig i det kala rummet är svar nog, inte behövs några ord för att jag ska förstå, inte behövs något okänsligt besked för att min sista gnutta hopp ska lösas upp och försvinna ut till tomma intet. Och det gör ont, den insikten, det slaget, det gör ont att förstå något man inte vill förstå, att inse något som egentligen inte borde vara möjligt att inse.
På en sekund har jag farit upp från britsen och börjar springa, bort från rummet, bort från läkaren, bort från sjukhuset, bort, bara bort! Jag springer och springer, vart vet jag inte, labyrinten av korridorer slingrar sig än hit än dit, jag springer och springer tills benen ger vika och jag faller ihop till en skakande hög på golvet. Jag gråter och gråter och gråter, skakar och skälver, det är chocken, allting överväldigar mig, det jag inte kan bemästra. Snart är Jonny där hos mig, han gråter han också, för nu är det klart, nu är det definitivt, de är döda, döda, kommer aldrig tillbaka. Och i varandras armar gråter vi ur samma sorg, för nu finns det inget hopp kvar att klamra sig fast vid.
En gång till får vi se dem, i vilorummet, där man har gjort i ordning deras kroppar, försökt göra det vackert alltihop, försökt göra döden till något vackert. Men döden är inte vacker, kommer aldrig vara vacker, och först är jag tveksam till att gå in där, rädd för att förstöra den fina bild jag har av dem, rädd för att se någonting annat där inne, vad som helst, men inte mina föräldrar. Men Jonny avfärdar direkt min tveksamhet, säger att Såklart ska vi gå in, såklart ska vi ta ett sista avsked. Och så får det bli, och där är de, på var sin brits, med rena, vita kläder, tryggt småleende. Jag vågar inte gå fram, vågar inte röra dem, för huden ser blek och kall ut, inte alls så frisk och levande som förut. Men i rummet står vi, bror och syster, med händerna i varandras, och en sista gång är vi nära varandra igen, alla fyra, som den familj vi en gång var. Och inombords tackar jag dem för den underbara tid de gett mej, och jag viskar att Jag älskar er! Så ofattbart mycket!
Men även den stunden har sitt slut och snart måste vi ta farväl av våra vilande föräldrar där i rummet. Jonny håller mig i handen när vi går ut, och jag kastar ideligen blickar bakåt, vill inte släppa taget, vill inte låta de försvinna, men när dörren stängs av ett vårdbiträde är förtrollningen bruten, och rummet förblir stängt medan jag lämnats här ute i den stora, skrämmande världen.
Vem ska ta hand om oss nu? Trots att Jonny fyllt nitton den våren bodde han fortfarande hemma, med ett uselt deltidsjobb, och hemma kan vi inte bo kvar. Inte kan vi leva bland mammas och pappas alla böcker, kläder, filtar, växter och tavlor, inte kan vi två fylla upp det stora utrymmet som förut var gott nog åt fyra. Inte kan vi väl? Jag står i dörröppningen till vårt hus och vågar inte ta steget in. Allt ser ut precis som förr, i diskhon ligger frukostdisken som ingen orkat ta itu med, i vardagsrummet är teven på men med ljudet avstängt. Kaffebryggaren brummar svagt. Allt är som i en film, men någon har tryckt på paus, ja, medan allt här hemma var som vanligt, hände någonting några kilometer bort som kom att förändra allting. Och trots att världens undergång just har skett borta i det vita sjukhuset, fortsätter ändå vardagslivet här hemma utan att påverkas, här hemma och många andra hem därtill. Trots att jag kom tillbaks förändrad för alltid, måste jag ändå ta itu med det som inte förändrats ett dugg.
Medan jag står vid tröskeln med hjärtat dunkande i bröstet, kliver Jonny förbi mig och ställer ner sin ryggsäck på hallgolvet. Han måste agera min förmyndare nu, den som leder och vågar, men bakom det hårda skalet ser jag att han undrar samma som jag, vad händer nu?
Jag lyckas ta steget in i huset, lyckas få av mej skorna, lyckas hänga upp jackan på kroken. Jonny går in i köket och öppnar kylskåpet, frågar om jag vill ha något, men jag ropar nej, är inte alls sugen, nej, inte alls.
Mormor och morfar kommer så fort de kan, de bor flera mil bort och fick höra om olyckan först efter att Jonny ringt och berättat. Nu stormar de in i köket med rödgråtna ansikten, kramar, kramar, jämrar sig, och Åh herregud, lilla flicka, så liten, så liten! Och det är skönt att få höra just det, att få vara liten, för jag orkar inte vara stor och klara något sånt här utan vidare.
Där sitter vi sedan, vi fyra, runt det stora matsalsbordet, och trots att antalet nu stämmer, är det så förfärande tyst! Hela huset upptas av den tomhet och tystnad som härjar inuti mej, allt har stannat av, mackorna som morfar dukar fram smakar gummi, den varma chokladen bränner på tungan. Allt är bara fel, mormor som sitter och gråter tyst mot morfars axel är fel, Jonny som tigande tuggar på sin ostmacka är fel, klockan som fortfarande går varv efter varv trots att tiden stannat är fel. Mamma och pappa som inte är här, som är någon helt annanstans men inte här, är så fel , så fel!
Jag vågar inte gråta som mormor, vågar bara som Jonny sitta tyst och tiga, försöker behärska mej.
När mörkret har fallit och klockan närmar sig tio säger morfar att nu borde ni sova, ja, ni behöver sova, ni två, det har varit en lång dag, och det är ju en dag imorgon också! Och han ler svagt mot oss, men de uppmuntrade orden skapar skräck inom mej, ännu en dag i denna tystnad, ännu en dag i denna tomhet som gör så ont i bröstet!
Jag går direkt upp för trappan för att lägga mig, och jag klär av mig och byter om, men när jag kryper ner i sängen växer paniken där inne, att lägga sig och sova utan mammas mjuka händer i mitt hår, att somna utan att veta att de vakar över mig där nere på undervåningen, jag klarar det inte! Och jag skriker, skriker och skriker, skriker ut saknaden och chocken som översköljer mig med otrolig kraft, skriker och skriker tills mormor är där med sin famn och sina händer, vyssjar och viskar Vännen min, lilla vännen! Och i hennes famn slappnar jag av, börjar gråta stilla, tårarna vill inte ta slut, mamma och pappa, kom tillbaka! Jag klarar det inte utan er! Just då, i den stunden, känns allt omöjligt. Väggarna krymper och taket kommer allt närmare, tillslut somnar jag där, i mormors trygga famn, till ljudet av tystnaden.
I drömmen är allt så vackert och ljust som det brukade vara på somrarna, jag ser mamma och pappa, de står vid stranden, och jag springer fram till dem, och mamma visar sin tavla som hon nyss målat, en tavla med sommarens färger, och jag skrattar och ler och allt är ljust och vackert, och livet är ljust och vackert, sådär löjligt amerikanskt idylliskt som det aldrig är, men på något vis känns det verkligt där i min dröm. Och jag är lycklig och de är lyckliga, och jag vill aldrig, aldrig, aldrig försvinna från den drömvärld jag målat upp i sömnen!
Men morgonen kommer och jag måste vakna, måste tillbaka till den gråa, tysta värld där mamma och pappa inte längre finns. Och i samma stund som jag slår upp ögonen vet jag med säkerhet att livet aldrig kommer förbli vad det varit. Men det måste ändå levas, ju. Tillslut kanske åter med glädje.

Skriven av: naomi