Älskade Bobo

Döda. Att döda Bobo. Det är det enda jag kan tänka på. Förbannade satans jävla byracka. Varför har du förstört mitt liv? Varför var jag tvungen att köpa dig? Han ligger där på mattan som den hög skräp han är. Omedveten om den smärta han åsamkat mig. Jag ser i hans ögon hur mycket han avgudar mig men allt jag kan känna tillbaka är hat. Ibland har jag till och med funderat på att förgifta hundmaten. Något väldigt plågsamt, långsamt verkande gift så att jag kan stå och kolla på hur han vrider och vänder sig och kvider i smärta i flera timmar. Sedan när han inte har några krafter kvar och bara minuter av motsträviga andetag återstår ska jag sätta mig framför hans halvseende, glansiga ögon och skratta åt honom tills han avlider. Sådant är mitt hat.
Nu ligger han här på golvet framför mig och sover. Jag sitter vid köksbordet och stirrar på honom. Satans djur. Så oerhört ful och äcklig. Så motbjudande. Kökskniven ligger på bordet framför mig, redo att användas. Nej för fan. Det blir ju blodigt. Det hade varit jävligt tråkigt att städa. Jag känner på kniven i handen. Den känns lätt. Ett par hugg mot halsen så hade det varit över. Bobo skulle aldrig misstänka någonting. Han är så oförargligt oskyldig och liten där han ligger på min matta och smutsar ner med sin blotta existens.
Jag vänder på huvudet och tittar ut genom fönstret. Står inte ut med anblicken av honom längre. Utanför fönstret ser jag en uttryckslös grå himmel titta tillbaka på mig som vore det min spegelbild. Grå och ful. Det kanske är min spegelbild?
Hösten har hållit i sig nu ett tag. Så länge jag kan minnas. Det måste vara sedan jag skaffade Bobo. Jag har inte sett en enda sommardag sedan dess. Bara höst. Röda löv, grå himmel, regn, tråkighet och fulhet. Kontrasterna i naturen är så stora att det blir monstruöst att se. Träd med kalla grenar som sträcker sig upp mot himlen och plötsligt fattar färgerna eld och förvandlas till gult och rött. Samtidigt är himlen som ett färglöst täcke som försöker kväva alla de upproriska färger jorden skickar uppåt. En ständig kamp mellan kontrasterna.
Jag köpte Bobo för ett antal år sedan i en hundaffär. Jag hade bestämt mig för att köpa en hund eftersom jag inte stod ut med ensamheten. De som arbetade där visade mig runt bland en massa friska välmående hundar. Sedan kom de till Bobo. Hunden som ingen ville ha. På grund av en medfödd deformation hade ett av hans ben varit tvunget att amputeras. Personalen i hundaffären skämdes men tyckte samtidigt synd om hunden och hade stuvat in den i ett mörkt, trångt skrymsle en bit bort från de andra hundarna. Jag insåg min chans att rädda ett liv. Jag tyckte så oerhört synd om honom. Fyfan. Att en sådan vedervärdig tingest kan orsaka sådana känslor. Jag köpte honom för en rimlig summa och tog med honom hem. Det är den enda hjältemodiga och oegoistiska handling jag utfört i hela mitt liv. Nu har det förvandlats till mitt största hatobjekt i livet. Inte bara är det alla de tusentals kronor jag förbrukat på hans underhåll, utan även den ständiga påminnelsen. Den ständiga fruktansvärda påminnelsen.
Varje gång jag ser Bobo så minns jag endast min egen förbannade värdelöshet och bräcklighet. Hans ständiga sökande efter acceptans och kärlek. Hans ständiga givande utan att ta något tillbaka. Han ömhet, kärleksfullhet och fullständiga lojalitet som för övrigt är totalt oförtjänt. Sådant är fruktansvärt att se på. Än värre är det när man känner igen sig i positionen. Förbannade byracka! Jag önskar att han vore död. Jag önskar att jag aldrig hade köpt honom. Då hade han kunnat ruttna bort i sin ensamhet i djuraffären. Då hade jag aldrig behövt slösa en massa tid och pengar på ett sådant värdelöst kreatur som inte tjänar någon nytta.
Stackars mig. Att allt blev så fel. Mitt godhjärtade försök att rädda en missbildad hund har fått mig att bli hatisk och mörk i sinnet. Mitt enda försök till ett aktivt gott och hjältemodigt handlande har istället dragit fram den största ondskan. Ett handlande av ren kärlek har förvandlat mig till en hatisk människa. Jag skulle förblivit passiv istället. Förblivit en betraktare. Låtit det som skulle ske, ske. Jag ville utföra en aktiv handling för första gången i mitt liv, som inte var ett beslut i grunden tagit av någon annan. Göra någonting gott. Göra någon skillnad. Men det är svårt att göra skillnad. Omöjligt att veta konsekvenserna av sitt handlande. Jag förstörde mitt liv när jag köpte Bobo. Inte för att jag är säker på om jag hade något innan, men nu är det i alla fall förstört. Nu är det bara höst kvar av mitt liv tycks det. Bara höst. Jag längtar till hösten är slut. Jag längtar till vintern. Då kan man gå i ide utan att folk tittar snett på en. Då slipper man den monstruösa kontrasten mellan träden och himlen. Det röda och det gråa. Det färgglada och det färglösa. Då blir allt bara vitt.
Kanske slipper jag även Bobo.
För så är det: antingen så tar jag livet av hunden eller mig själv. Det är antingen det ena eller det andra. Vad spelar det egentligen för roll i slutändan? Ingen av oss kommer ändå att uträtta något av mening i livet. Kanske är det lika bra att göra slut på det menlösa lidandet? Jag har en kniv i min hand och sömntabletter i mitt badrumsskåp. Båda två hade funkat bra att ta ett liv. Det är förstås inte så starka sömntabletter, endast receptfria som jag köpte på apoteket. Jag har inte orkat gå till någon läkare för att få några receptutskrivna tabletter. Sen vettefan om det hade gjort någon nytta ändå. Förhoppningsvis är de jag har ändå starka nog för att döda en hund. Eller en människa.
Att hoppa ut genom fönstret vore ett tredje alternativ. Men det kan kännas lite för trivialt och dessutom ineffektivt och kontraproduktivt från mitt fönster på andra våningen. Nej. Fönstret är nog ingen bra idé. Av de tre känns tabletterna definitivt bäst. Jag hade kunnat resa mig upp från köksbordet och gå och hämta dem från badrumsskåpet. Tre burkar har jag. Två är fulla av tabletter. Om jag lyckas trycka i Bobo en burk av dem och ger mig själv resten bör det väl vara nog för att döda oss båda? Definitivt. Något annat vore väl konstigt? Men det känns lite dumt att inte vara säker innan man gör det. Man vill liksom inte misslyckas med den sista handlingen man gör.
Att misslyckas med att ta självmord känns som det största misslyckandet man kan göra. Man har redan misslyckats med livet och när man sedan vill göra slut på det så misslyckas man med det också. Det vore mer än jag hade klarat av. Jag ska se till att läsa på bruksanvisningslappen till tabletterna innan, så att jag kan vara säker på att vi båda tar en tillräckligt stor överdos.
Jag reser mig upp från bordet. Känns som första gången jag står upp på länge. Det kan det mycket väl vara. Enda gången jag är ute och går är väl när jag tar Bobo på promenad. Och det händer inte så ofta. Därför är jag svag i benen. Jag går in i badrummet. Öppnar skåpet. Där står tabletterna. Melatonin står det på lappen. Jag öppnar burken. Bruksanvisningspapprena är borta. Jag stannar upp. Tänk om de är ofarliga? Men det är ändå en hel burk. Det måste räcka. Jag tar ut burkarna till köket. Ställer dem på middagsbordet. Bobo vaknar till lite grann och viftar på svansen. Jag tittar på honom. Han ligger kvar på golvet. Jag tar ett dricksglas ur skåpet. Kranen tycks nästan sätta på sig själv. Jag börjar hälla upp vatten. Bobo gäspar. Jag stänger av kranen. Tar en burk från bordet och går fram till Bobo. Händerna darrar lite. Det här kommer inte gå. Han kommer inte svälja dem av sig själv. Jag ser mig omkring i köket. Jag vet att jag har en tratt i köksskåpet någonstans. Jag går dit och öppnar. Kaffe. Knäckebröd. Nudlar. Fler tabletter. Där! Jag tar ut tratten ur skåpet och går bort till Bobo. Han ser på mig. Undrande kanske? Svårt att tyda ett djurs blick. Jag sätter mig framför honom och innan jag hunnit tänka över det mer har jag tryckt tratten i hans mun och börjat hälla ner tabletterna. Bobo stretar först emot men förlikar sig sedan med sin mattes vilja. Han sluter ögonen. Jag ser att han kämpar. Burken är snart tom. Jag darrar fortfarande lite grann. Håller kvar tratten. Burken är tom. Fram med vattnet. Häller i allt. Jag ser in i hans ögon. Han har spärrat upp dem. Han ser rädd ut. Vettskrämd nästan. Undrande. Anklagande. Han vet vad jag gör. Han vet vad jag gör. Han anklagar mig. Rätt åt honom. Vedervärdiga, värdelösa sak. Din lilla äckliga, bräckliga, motbjudande byracka. Ögonen stirrar in i mina ögon. Han vill inte bryta ögonkontakten. Hans sista ögonkontakt. Jag tar bort tratten och vänder mig bort. Klarar inte mer. Jag skakar i hela kroppen. Går fram till kranen. Bobo gnyr bakom mig. Min tur nu. Vattnet fylls på. Fullt glas. Jag tar de två återstående tablettburkarna. Djupt andetag. Jag skakar inte längre. Jag bestämmer mig. Tömmer den halvtomma burken på tungan. Sedan fort ett glas vatten. Tabletterna känns hårda mot strupen. Jag sväljer allt. Den andra burken. Jag tar en handfull av de tabletterna också. Stoppar i munnen. Sväljer med vatten. Glaset är tomt. Kranen sätts på. Fyller på igen. Tar en handfull tabletter till. Bara en tredjedel av den burken kvar nu. Jag tar de sista. Burken är tom. Jag kastar den på golvet. Sedan lägger jag mig ner på vardagsrumsmattan och väntar. Det är strävt mot ryggen. Hjärtat pumpar hårt. Snart. Snart händer det. Snart är det över. Snart ska allt bli svart. Snart är äntligen hösten slut.
Höstens sinnesstämning avspeglas i naturen. Härnere på marken, under ytan, finns mängder av färger och upprörda känslor. Men på himlen, ytan, där visas ingenting. Istället skyltar en grå uttryckslös färg med sin likgiltighet. Det har varit höst nu i många år. Så länge jag kan minnas till och med. Det känns som att trädens alla färger bara väntar på att få stiga upp mot himlen och fylla den med liv. Men ingen vind kommer. Istället faller löven ner till marken. Döda.

Skriven av: Edvin