Älskade flicka

De trötta fötterna rör sig fortfarande lätt över marken. Trots att de är täckta av smuts slutar de aldrig. Folk går förbi men ingen vill se. Än dansar de den vackraste dans, medveten om att ingen tittar. Sorgen tynger dessa lätta små steg. Fötterna dansar och dansar för att få oss att förstå att flickan kan bli älskad för sitt sätt ändå.

Blott 12 år, ännu fager och ung, men flickan har inget liv att leva. Leran från dansen har torkat in i flickans mörka hud. Det syns inte, men den tomma muggen återigen utan skrammel kommer få flickans hud att byta färg.

När flickans trötta fötter äntligen lämnar gatan ställer hon den tomma muggen, återigen utan skrammel, på det som ska föreställa ett köksbord. Flickan vet vad som komma skall. Hon vågar inte titta. Flickan kniper ihop ögonen hårt, hårt och försöker låtsas att hon dansar igen. Ett hårt tag greppar runt flickans axlar och skakar henne hårt. Flickan kan inte urskilja skriken som kastas i hennes ansikte, men hon vet vad allt handlar om. Greppet runt flickan hårdnar och flickan skriker, men hon får inte fram ett ord. Allt som hörs är en tyst pust när flickan tar i med allt hennes röst förmår. Greppet löser upp sig och grabbar istället tag i flickans smutsiga, svarta hår. Flickan dras bakåt och nu vet hon att det ska komma. Ett slag rakt över flickans öra. Det ekar i flickans huvud. Flickan vill inte gråta, hon ska inte gråta, denna gång ska hon vara stark. Nya ord kastas ut över flickan och hon känner hur de river henne i ansiktet. När greppet utan förvarning släpper, tänker flickan för ett ögonblick att allt är över. Då träffas flickan av det sista slaget. Flickans blåslagna kind träffar golvet och allt blir tyst.

Flickan skymtar umamas klänning i dörröppningen. Hon uppfattar röster, höga röster som skriker åt varandra. Därefter blir det tyst. En tanke korsar flickans halvt medvetna tillstånd. Tänk om umama är död. Flickan lyckas för ett ögonblick vrida på huvudet. Trots tjutet i öronen och flickans grymliga syn ser hon umama komma springande mot henne. Lättnad är den sista känsla som flödar i flickans kropp innan mörkret tar över.

Sondela, mhlobo wam
Nali ibali elide; apho kwaqala khona inkathazo -zozo…
Ndakhuliswa nguyise wam, owaswelekelwa esemtsha
Abazange bayibona intombi enje yakhuliswa yindoda.

Come closer my friend
Here follows a long tale about where the trouble started
I was raised by my father
Who was bereaved at a young age by his true darling, my mother.
Never have they seen such a girl raised by a man.

Det är återigen umamas sång som ännu en gång väcker flickan från medvetslösheten. Flickan tittar upp och ser umamas mörka ögon le mot henne. Ögonen ler, men resten av umamas ansikte är sammanbitet. Flickan reser sig sakta upp trots att hon känner huvudet bulta smärtsamt.

De ställer sig båda bestämt framför flickan. Umamas ansiktsutryck är fortfarande sammanbitet, men flickan kan se tårarna under ögonen. Hans ansiktsuttryck är som vanligt stelt och kallt, ingen glans och inga känslor. Han säger det rakt ut och umama nickar. Det är det största slag flickan någonsin har fått. Hon vet vad det betyder. Snart är hon en annan mans egendom. Flickan vill inte, hon ska inte, denna gång ska hon säga ifrån, men hon vågar inte denna gång heller. Rädslan att bli ihjälslagen är större än hennes längtan efter ett eget liv.

Flickan drömmer inte. Detta är på riktigt. Flickans kropp är kvar i nuet, men inte hennes hjärta och framförallt inte hennes själ. För varje andetag som flickan drar, för varje luftström som liksom vatten rinner nerför flickans hals, inser hon att hennes själ dansar på en helt annan plats. En förbjuden tanke kryper sakta in i flickans huvud, fylld av det ljusa skenet av härlighet. När flickan inser sitt misstag kastar sig rädslan fram. Den griper tag i flickans mage, kramar åt kring hennes hjärta och bedövar hennes hjärna. Flickan kan inte göra annat än att vänta och vänta och vänta, samtidigt som det förrädiska mörkret håller på att äta upp henne inifrån.

När timmarna har gått och solen återigen börjar lysa över flickans sorgsna skepnad, försvinner plötsligt det förrädiska mörkret, som om de bränts utav solens ljus. Flickan slappnar av och låter sitt förtvinade sinne vila. Den förbjudna tanken är nyckeln till alla lås och kedjor. Flickan ska ta den nyckeln och låsa upp ett nytt, lyckligt liv. Ett liv där flickan blir älskad för den hon är.

Flickan äger inte mycket. Inte synligt i alla fall, men under ytan finns något sällsynt och eftertraktat, någon som flickan nu äger massor av. Hopp.

När natten är som mörkast tar flickan tar sitt hopp och sin nyckel och smyger tyst över golvet på sina pigga små fötter. Plötsligt utan förvarning tittar den äldre versionen av flickans ögon upp på henne. Umama. Snälla tänker flickan samtidigt som hon nästan ljudlöst viskar fram orden, berätta inte för han. Ett leende spricker fram i umamas ansikte och umamas ögon glittrar mer än aldrig förr.

Ngikufisela inhlanhla.

Jag önskar dig all lycka.

Umama trycker en ensam liten slant i flickans mörka, fnasiga handflata. Sedan lutar hon sig fram och pressar sina läppar mot flickans panna.

Ngiyakuthanda.

Jag älskar dig.

Flickan lämnar det som hon aldrig mer kommer kalla för hem. Tillsammans med sig bär hon sitt hopp, sin nyckel och den lilla slanten. Flickan drar in den mörka nattluften och fötterna spritter av energi. Dimman ligger som ett täcke över den smutsiga marken och helt plötsligt är det enda som finns kvar av flickan i detta liv, ett par nätta fotavtryck på marken.

Skriven av: Adelina Vikström